Recension av Bernankes ‘The Courage to Act’

Screen Shot 2016-01-16 at 3.04.28 pmFör lite mer än två månader sedan släppte Ben Bernanke, chairman för amerikanska centralbanken Fed 2006-2014, sin beskrivning av finanskrisen och dess efterskalv i boken The Courage to Act – a Memoir of a Crisis and Its Aftermath. Det är en mycket självbiografisk berättelse som börjar med Bernankes uppväxt i Dillon, South Carolina, följer honom genom universitetsåren på Harvard och MIT, hans professorskap på Stanford och Princeton innan han begav sig in i Washingtons politiska spel. Det är egentligen ingen akademisk bok även om den behandlar akademiska ämnen, och hans förläggare har gjort ett mycket bra jobb med att överföra ibland komplexa ekonomiska resonemang till begriplig engelska. I början av boken har han dessutom en tjugosidig beskrivning av trenderna i efterkrigstidens ekonomiska forskning där de ofta förvirrande begreppen och grupperingarna av ekonomer klargörs på ett mycket bra sätt (Neoklassisk, Neo-Keynesian Synthesis, New Keynesian, New Classic etc). Även österrikare, som ofta buntar ihop samtliga i det diffusa och missvisande “Keynesianer” kan här lära sig en del.

Det är också en bok från andra sidan, det vill säga från insidan av det penningpolitiska centrum Federal Reserve är, diskussionerna i deras styrelse, möten och email med andra myndigheter, finansministrar, rådgivare och presidenter, vad Bernanke och hans medarbetare ville åstadkomma med kvantitativa åtgärder, räddningspaket och penningpolitiska uttalanden när de försökte hantera krisen. Framför allt är det en bok om Spelet mellan politiker, centralbanker och finansmarknader. Ibland verkar detta spel snarare vara en högt kvalificerad övning i spelteori, där Bernanke försöker förmedla budskap till finansiella marknader som försöker tolka vad han säger, och han i sin tur försöker tolka vad deras reaktioner betyder för ekonomin.

Huvudtesen för Bernanke är tydligt presenterat i titeln: The Courage to Act. Genomgående menar Bernanke att hans och Feds agerande räddade ekonomin undan en värre katastrof än den vi upplevde och potentiellt en större depression än 1930-talets. Resten av de 579 sidorna är detaljer; hur de agerade när Bear Stearns redovisade enorma förluster i två av sina hedgefonder och Fed fick fram en deal där Bear togs över av J.P. Morgan med 29 miljarder dollar i Fed-stöd; hur de förhandlade med Bank of America för att köpa nästa svaga investmentbank Merryl Lynch; hur de och andra myndigheter misslyckades med att rädda Lehman, hur dominoeffekterna och bank runs på finansiella marknader gjorde att Fed med alla medel tillgängliga försökte lösa kris efter kris, hur Federal Reserve-systemet fungerar med sina regionala Federal Reserve Banks och styrelsen för FOMC (Federal Open Market Committee, den styrelse som sätter styrräntan i USA).

Från ett österrikiskt perspektiv är de hurrarop för centralbanker och centralstyrning av ekonomin som Bernanke framför absurda. Utan att ens gå in på de hårda, österrikiska argumenten om pengar eller insolventa fractional reserve banking-system finns det rätt stora frågetecken här. Det är till exempel självklart att en välbeläst och högutbildad ekonom som Bernanke har läst och känner till Hayeks varningar om Pretense of Knowledge – tron på att alla effekter av ekonomisk handlande eller politiska ingrepp i ekonomin kan förutses, och att all information i marknaden kan samlas hos en individ eller myndighet. Men att känna till och förstå är olika saker. När han och en kollega på Council of Economic Advisors 2005 analyserade vilka konsekvenser snabbt fallande priser på bostadsmarknaden kunde få på ekonomin verkar deras slutsats “a moderate recession, similar to or perhaps somewhat deeper than the eight-month-long 2001 recession” (sid. 113) skrattretande i efterhand. Under sin tid som chairman gjorde både han och medarbetare på Fed samma övning igen (sid. 113, 136, 162), och han upprepar flera gånger att misstagen med analysen låg i att de glömde beakta den “finansiella stabiliteten” och möjligheten för bank-runs på investmentbanker (som inte täcks av statlig insättningsgaranti) – inte att sådana analyser totalt glömmer Hayeks varning eller ser till problemen österrikare alltid höjer kring centralbanker överlag.

Höjden av arrogans ligger i att Bernanke, kanske mainstreams mest belästa ekonomihistoriker när det gäller bankruns och depressionen på 1930-talet, tillsammans med de smartaste ekonomerna Fed hade samlat hos sig inte hade en susning om vilka obalanser som hade byggts upp i de finansiella systemen genom den lågräntepolitik som Bernanke och föregångaren Greenspan hade drivit. I en intervju med ekonomi-podden Freakonomics menar han att Fed såg riskerna i bostadsmarknaden men inte hur enorma konsekvenserna kunde bli. Trots det tar han äran för att ha räddat USA undan en värre kris och menar att Feds mod att agera och skapa okonventionella åtgärder (kvantitativa lättnader, massiva bail-outs, räddningspaket, och artificiella åtgärder för att pressa ner långa räntor ännu mer) var nyckeln till att komma ur krisen. När han ibland inte kunde rättfärdiga sina åtgärder med forskning eller tidigare erfarenheter, som till exempel i ett möte med FOMC i December 2008, fick Fed helt enkelt “give it a try and see what happens” (sid. 183). Inte bara österrikare storknar för mindre.

Ett genomgående problem för lagstiftarna och Fed under finanskrisen var oron för “Moral Hazard“, dvs idén om att när man tar över förlusterna för banker som gjort sämst affärer och är på gränsen till konkurs, ökar man risken i hela banksystemet eftersom andra banker nu ser att man kan ta högre risk och någon annan står för eventuella misslyckande. Bernanke beskriver Fannie Mae & Freddie Mac, de två politiskt tillsatta GSE (Government-Sponsored Enterprises som båda förstört amerikansk bostadsmarknad i årtionden), med implicita och senare explicita garantier från amerikanska staten, för att öka mängden husägare. Inte en enda gång har han anständigheten att resonera kring dessa “företags” påverkan på bostadsmarknaden, som grundläggande anledning till den “brist på reglering” och “girighet” han ser skapade krisen (sid. 222, 319-322, 437-438, 555). Vid ett särskilt talande tillfälle är Bernanke ovillig att använda Feds möjligheter att låna obegränsade mängd nyskapad valuta till Thornburg Mortgage, ett mycket högbelånat finansieringsföretag i New Mexico, för att det kunde skapa Moral Hazard och att Thornburg inte var stort nog för att hota stabiliteten i hela det finansiella systemet. Mitt i förloppet nämner han att Fannie och Freddie garanterat stora delar av Thornburgs tillgångar och att de var säkra för att statens implicita garantier stödde Fannie & Freddie – men inte någonstans slår det honom att kanske enda anledningen att Thornburg belånat sig så högt och tagit så höga risker var att regeringen via Fannie & Freddie garanterat bolånen, och att Thornburg vid varje givet tillfälle kan sälja sina riskfyllda tillgångar till dem. Inte en enda gång slår det honom att marknader och incitament förändrades när Fannie & Freddie köpte upp mer än en tredjedel av alla MSB-produkter som lanserade 2004-2006 (sid. 230; tom mainstream akademiker såsom Harvard-historikern Niall Ferguson eller UPenn-sociologen Thomas Sugrue menar att de politiska direktiv som drev GSE gjorde att myndigheter accepterade lägre kapitalkrav och säkerheter för deras verksamhet och så bidrog till det högre risktagande Bernanke så gärna skyller på). Att det kan finnas en unintended consequence av Fannie & Freddie verkar gå Bernanke fullständigt förbi.

Den värsta sortens självbedrägeri syns i Feds hanterande av Bear Stearns, CitiBank och Lehman Brothers potentiella konkurser. Varje gång försöker de i första hand hitta en lösning där den privata sektorn köper upp den krisande banken och myndigheterna slipper använda skattepengar för räddningsaktioner. Men det ligger lite spelteori här också. Ledningspersonerna i sådana banker och investerare med potential att köpa upp krisande banker vet om att Fed måste garantera den finansiella stabiliteten – och när Fed eller finansdepartementet går in med räddningpaket till banker görs det till stränga villkor och låga aktiepriser. Det vill säga, om en privat aktör hade agerat för att köpa delar av Lehman, till exempel, kan Fed en vecka senare mycket väl dra slutsatsen att det inte var tillräckligt och att ytterligare nödlån/-åtgärder behövs för den verksamheten och den private aktören kommer se sin investering snabbt minska i värde när skattepengar/-garantier ska in. Det vill säga, bara det faktum att Fed existerar gör att privata aktörer är mindre benägna att gå in och köpa upp krisande företag och därmed tar bort en möjlighet för marknader att minska instabilitet vid kriser – ett typiskt exempel av vad Robert Higgs kallar ‘regim-osäkerhet’. I en Fed-fri värld hade sådana tillfällen varit prime shopping time för investerare. Men Bernanke drar istället slutsatsen att finansiella marknader var för rädda och osäkra, vilket betyder att staten måste träda in och rätta till marknadsmisslyckandet (sid. 287-291).

Om man vill spara sig 579 sidor av Bernankes liv, arrogans, självgodhet och detaljer i det finanspolitiska och penningpolitiska spelet kan man med fördel fokusera på det sista kapitlet och epilogen. Där sammanfattar Bernanke sin syn på Feds uppgift, hur hans åtgärder under krisen gjort USA starkare och resonerande kring den nya lagstiftning och reglering av finanssektorn han var med och skapade. Han försöker sig också på lite ödmjukhet och balanserar på österrikiskt territorium när han medger att vi inte har ett kontrafaktiskt scenario att jämföra med, där hans åtgärder inte implementerades och någonting annat skedde istället. Men, tillägger han fort, “most evidence” (sid. 567) pekar på att jobskapande och tillväxt var snabbare än utan Feds agerande och använder internationella jämförelser som bevis – trots att motsvarande centralbanker vidtog samma och liknande åtgärder Fed gjorde.

Överlag är det en spännande bok som blandar Bernankes personliga liv med hans politiska gärningar. Har man lite överseende med hans naiva syn på krisen som skapad av bristande reglering och giriga bankirer och hans stundtals taffliga akademiska analys är det en värdig läsning om en smart och hårt arbetande man med välmenande mål men brutalt felaktiga övertygelser och metoder till sitt förfogande.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *