Vederläggning av Smith och Marx, del 2

Jag har fram till nu fastställt att vinster är en inkomst som kan tillskrivas utförandet av arbete under de förhållanden som Smith och Marx postulerat som sin utgångspunkt, ja, faktiskt den enda sådana inkomsten under dessa förhållanden, eftersom inga löner betalas i produktionen utan förekomsten av kapitalister.

Är nu vinster som görs av kapitalister, snarare än av kroppsarbetarna i Smiths ”ursprungstillstånd” – är dessa vinster också en inkomst som kan tillskrivas utförande av arbete, nämligen kapitalisternas arbete, de människor som förtjänar dem under de förhållanden som följer efter ”sakernas ursprungliga tillstånd”?

Kan de vinster som görs av affärsvärldens giganter, från John D. Rockefeller och Henry Ford ända fram till Steve Jobs och Bill Gates, förstås som att de förtjänats på grundval av deras arbete? För deras kroppsarbete kanske inte sträcker sig längre än till att anteckna sina tankar, diktera memoranda till sina underordnade och läsa rapporter.

Anmärkningsvärt nog ges en huvudsaklig ledtråd till svaret av ingen mindre än Adam Smith, ungefär 200 sidor efter hans framställning av de uppfattningar jag har kritiserat. Här påpekar han att det som driver det ekonomiska systemet framåt och bestämmer hur stor del av arbetskraften som används är kapitalisternas olika planer och projekt, kapitalister som använder sitt kapital i syfte att göra vinst.[4]

Jag menar att detta helt på egen hand kvalificerar kapitalisterna som arbetare och producenter. Det fångar in den väsentliga beståndsdelen i att vara producent, nämligen att förse de medel som fordras för att uppnå målet att framställa en produkt med vägledande och styrande intelligens.

En kroppsarbetare använder armarna för att framställa sin produkt. Det som gör honom till producent är inte det faktum att han använder armarna, utan att hans intellekt styr bruket av armarna för att uppnå målet att framställa produkten. Hans intellekt förser hans armar och vilka verktyg, redskap eller maskiner han än må använda i framställningen av sina produkter med vägledande och styrande intelligens.

En kapitalist förser nu inte bara sina egna armar och de verktyg och redskap han personligen må använda med mål och med vägledande och styrande intelligens, utan också en organisation av människor, vars materiella produktionsmedel han har tillhandahållit. En kapitalist är producent med hjälp av den organisation han kontrollerar och styr. Det som produceras med hjälp av detta är hans produkt.

Naturligtvis producerar han inte sin produkt ensam. Hans planer och projekt kan fordra hundratals, tusentals, ja t.o.m. tiotusentals andra arbetares arbete för att genomföras. Dessa arbetare kallas med rätta för ”hjälp” – med att producera hans produkter. Alltså är Standard Oils produkt först och främst Rockefellers produkt, inte arbetarnas på oljefälten och i raffinaderierna, vilka är hans medhjälpare. Det är Rockefeller som samlar dessa arbetare och förser dem med utrustning och som bestämmer vad för sorts utrustning som ska användas, och som talar om för dem vad de ska producera och med vilka medel de ska producera det.

Jag skyndar mig att påpeka att den tillskrivningsmåttstock jag just använt är den måttstock som vanligtvis används, åtminstone på områden utanför den ekonomiska verksamheten. Så t.ex. säger oss historieböckerna att Columbus upptäckte Amerika och att Napoleon vann slaget vid Austerlitz. Med vilken måttstock tillskrivs sådana resultat en enda människa? Måttstocken är att denna enda människa är den part som förser med målet och den vägledande och styrande intelligensen på högsta nivå i uppnåendet av detta mål.

Nu vill jag också påpeka att allt jag har sagt är fullkomligt förenligt med det välkända faktum att i affärsvärlden tenderar storleken på de vinster ett företag gör att variera med storleken på dess kapital. Naturligtvis gör den det. En affärsman som äger en butik eller en fabrik kommer att göra en viss vinst. Om han äger tio sådana butiker eller fabriker, ska man inte förvåna sig om han gör tio gånger så stor vinst. Hans arbete är av intellektuell natur och kan därför tillämpas i större omfattning ju mer kapital han äger. Adam Smith bortsåg från detta faktum och ansåg därför att för att vinsterna skulle kunna tillskrivas en kapitalists arbete, skulle de behöva stå i proportion till hans arbete, och eftersom det var troligare att de stod i proportion till hans kapital, uteslöt detta att de skulle kunna tillskrivas hans arbete.[5]

$ $ $
Nu tror jag att jag fram till nu har lyckats, både med att demolera utsugningsteorins ramverk och att demonstrera det faktum att kapitalisternas vinster är en fullt välförtjänt inkomst som kan tillskrivas deras arbete tack vare att de försett sina företag med deras mål och med den högsta nivån av vägledande och styrande intelligens som fordras för att uppnå dessa mål.

Jag vill nu demonstrera, i kortast och väsentligast möjliga drag, hur kapitalismen verkar på diametralt motsatt sätt mot vad utsugningsteorin hävdar angående löner, arbetstider och arbetsförhållanden.

Det är så här det går till. Nämligen att produktionen av varor per arbetare under kapitalismen fortlöpande tenderar att öka, detta på grundval av kombinationen av sparande och investeringar, huvudsakligen av kapitalister, och det vinstmotiv och den konkurrens som driver kapitalisterna.

Detta är källan till progressivt stigande reallöner. Följaktligen har den genomsnittlige löntagaren råd att köpa mer och mer allteftersom tiden går.

En stor fördel med att kunna köpa mer är att man är i en position där man har råd att tjäna mindre. Under de första åren av den industriella revolutionen var det för många människor nödvändigt att arbeta 80 timmar i veckan för att tjäna tillräckligt att leva på. (Dessförinnan överlevde många sådana människor inte. De dog av undernäring och åtföljande sjukdomar.) En generation eller två senare, efter det att produktionen per arbetare tack vare kapitalisterna hade fördubblats eller tredubblats, kom genomsnittsarbetaren att vara i en position där han hade råd att acceptera en kortare arbetsveckas lägre förtjänster. Faktum är att han hade råd att acceptera lägre löner i högre proportion mot vad hans arbetstid förkortades. Detta gjorde det faktiskt lönsamt för arbetsgivare att förkorta arbetsveckan, med eller utan några lagar eller regleringar som fordrade det.

På samma grundval hade människorna råd att hålla sina barn hemma längre. Detta berodde på att barnens arbetsinkomster mindre och mindre fordrades för att familjerna skulle kunna överleva. På så vis försvann barnarbetet så småningom, med eller utan lagstiftning.

Och, återigen på samma grundval, kom arbetarna att mer och mer ha råd att bära kostnaderna för förbättringar i arbetsförhållandena av ett slag som gagnade dem men inte betalade för sig själva genom förbättra effektiviteten. De hade råd att acceptera lägre arbetsinkomster som åtföljde mer önskvärda arbeten.

$ $ $
Min allmänna slutsats är mycket enkel. Den är att, tvärtemot vad Smith, Marx och den förhärskande allmänna opinionen hävdar, det existerar en djup intresseharmoni mellan löntagare och kapitalister. Kapitalister inte bara förtjänar sina inkomster, utan under processens lopp gagnar de alla andra. De betalar löner och använder sin rikedom i produktionen av allt fler och allt bättre produkter som löntagarna får råd att köpa. Ju fler och större kapitalisterna är, desto större är efterfrågan på arbetskraft och desto större tillgången på produkter. Vars och ens verkliga egenintresse ligger i att kapitalisterna är fria att göra de vinster de till fullo förtjänar och använder dem till att ackumulera så mycket rikedom som möjligt, ty denna rikedom tjänar var och en som säljer sin arbetskraft och köper produkter.

Försvaret för kapitalismen är emellertid praktiskt taget okänt. Och när det framförs, betraktas det med stor misstänksamhet, eftersom marxismens inflytande är så ingrott att det i vida kretsar tas för givet att kapitalismen inte kan gagna någon annans intressen än en handfull kapitalisters, vilka man menar suger ut merparten av mänskligheten.

Ingenting kommer att ändras förrän kapitalisterna själva lär sig värdesätta sina bedrifter och inse det faktiska goda de åstadkommer för alla.[6] Och varken detta eller någonting annat som är nödvändigt kommer att inträffa förrän universiteten börjar lära ut kapitalismens värde.

Universidad Francisco Marroquin ligger i framkant för den enorma och livsviktiga intellektuella förändring som är av nöden. Jag är stolt över det erkännande jag har fått av det för mina bidrag till denna sak.


Copyright © 2014 George Reisman.

Originalets titel: Overthrowing Smith and Marx: Profits, Not Wages, as the Original and Primary Form of Labor Income. Reisman’s Remarks at the Conferral of His Honorary Doctorate from Universidad Francisco Marroquin, July 9, 2013

Översättning: Per-Olof Samuelsson.


[4]) Det stycke ur Wealth of Nations som Reisman syftar på här återfinns på s. 111 i den samling utdrag ur boken som publicerats under titeln Den osynliga handen. Så här skriver Smith:

Kapitalanvändarnas planer och projekt styr och reglerar alla mer betydande verksamheter där arbetskraft behövs, och profiten är det tillämnade syftet för alla dessa planer och projekt.

Reisman själv tar upp detta på s. 479f i Capitalism. Ö.a.

[5]) Det stycke ur Wealth of Nations som Reisman syftar på här finns återgivet i Den osynliga handen, s. 47:

Man skulle kanske kunna tro att kapitalprofiter bara är en annan benämning på lönen för en viss sorts arbete, nämligen arbetet att övervaka och leda. Profiterna är emellertid alldeles annorlunda […] Profiterna regleras helt och hållet av värdet av det insatta kapitalet, och deras storlek varierar i förhållande till storleken av detta kapital.

Reisman själv tar upp detta i Capitalism, s. 476, 480–482. Ö.a.

[6]) Se om detta Öppet brev till Warren Buffett. Ö.a.7

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *