Det skyldiga barnet och ofriheten

ShameOm ofriheten ännu ligger som en tät dimma över världen bör vi överväga i vilken mån vuxenvärldens bemötande av barnen fram tills nu format ofria snarare än fria individer. Fria samhällen kännetecknas av samma experimenterande kunskapshunger som barnet utnyttjar för att utforska sin omgivning från tidig ålder. I och med att utvecklingspsykologin och neurovetenskapen bortom rimligt tvivel visat att det mänskliga psyket i huvudsak formas under barndomen är det angeläget att identifiera hur värdefulla kunskaper och attityder de facto går förlorade under resan till vuxen ålder.

Världen för många barn kretsar kring vuxna som skyr tanken på att bli ifrågasatta och ertappade som okunniga. Föräldrar har en tendens att känna ett behov av att framstå som nästintill allvetande för att upprätthålla sin trovärdighet – som om källan till hälsosam auktoritet vore ett sanningsmonopol snarare än vägledning och självkännedom. De utrustar därmed den lilla människa som är utlämnad till dem med få eller inga verktyg för verkligt kritiskt tänkande. Konfronterade med frågor som aldrig skulle ställas av andra vuxna, eller av situationer som aldrig skulle orsakas av andra vuxna, signalerar de dessutom med sin irritation att barnet måste känna skam inför sin naturliga nyfikenhet. Möjligen minns de hur de en gång befann sig i samma situation som barnet och hur de då berövades en del av sin vitalitet genom uppfostringspedagogikens lagar och maktspråk.

Jag skulle kunna ge otaliga exempel på hur vuxna offrar sina barns innersta gnista för att blidka sociala konventioner och kuva sina egna rädslor. För inte så länge sedan befann jag mig i en bokhandel tillsammans med en god vän. Min vän stod i kö till presentinslagningen bakom en flicka i tioårsåldern och när det blev flickans tur började hon glatt slå in sitt paket med stort engagemang och precision. Mycket snart dök emellertid hennes mor upp och började stressa henne att skynda sig och uppmana henne att inte vara så noggrann. Det var tydligt att modern var mycket ängslig och frustrerad medan den lilla flickan ville göra ett bra jobb med inslagningen. Modern stod otåligt och stampade och påtalade för dottern hur stressad hon blev av alla människor som väntade i kön bakom. Min vän kunde vid denna tidpunkt inte låta bli att bryta in. Han vände sig till modern och sade i lugn ton: ”Det är så mycket stress i världen att du inte behöver ta på dig vår stress också. Vi ansvarar för vår stress så kan du ansvara för din.” Kvinnan log lite tvunget, tackade dämpat, tog sin dotter i handen och försvann mot utgången med snabba steg.

Det är uppenbart att barnets till synes oskyldiga kreativitet i ovanstående fall medförde ett icke obetydligt obehag för kvinnan som för henne kom att framstå som ohanterligt, vilket möjligen illustrerar en mer allmän poäng. Föds inte ofria individer ur ett tidigt, oförklarat förbud mot livsglädje, upprätthållet av föräldrar som inte tål konsekvenserna av barnets obekymrade nyfikenhet? Detta förbud tjänar ett kortsiktigt syfte för den vuxne, men upprätthålls till priset av oerhörda sociala kostnader. Allteftersom barnet växer upp mineras marken successivt runtomkring av obegripliga regler och koder som sällan eller aldrig bringas till ljuset på principiell nivå. Och den stora världen växer fram ur många individers små världar.

Bakbunden och omgärdad av taggtråd i sin personliga sfär leds barnet sakta men säkert in i berättelsen om att friheten byggs utifrån och in och faller därmed offer för samhällsförbättrarnas löften. Hoppet sätts till att människan skall befrias genom att designa en ny politik, nya institutioner, en ny kultur och nya riter, kort och gott: genom att följa ”rätt” order. Men den mänskliga hjärnan låter sig svårligen omformas efter fyra års ålder och vet att det som upplevts på nära håll inte kan omintetgöras på avstånd. Vuxna som aldrig lärt sig att tänka själva utan bara vet konsten att följa order är inte mottagliga för verklig frihet.

Istället är det i konsten, i drömmarna och i sagorna som barnets besvikelse och hämnd får träda fram, om än i en indirekt och därigenom socialt accepterad form. Offrandet av det oskyldiga barnets individualitet och upphöjandet av föräldrarna i verkligheten leder naturligt in barnet i egna världar där alternativa öden kan skapas. Det gör henne också mottaglig för professionella sagoberättare långt efter barndomen.

Hans och Greta drivs ut i skogen av sin elaka styvmoder och möter henne där i symbolisk form i en häxa med onda avsikter som lockar dem med sötsaker. Barnen får hämnas sin egen utsatthet när de lyckas lura in häxan i en ugn och återvänder så småningom till ett hem där styvmodern är ute ur leken. De stora Disneyfilmerna – Snövit, Pinocchio, Askungen, Lejonkungen – bygger alla på barndomstrauman, svek från vuxenvärlden, obearbetad vrede och symboliska avrättningar av vårdnadshavare. Luke Skywalker och Harry Potter likaså.

Förbannelsen kan dessutom bara fortsätta om barnet aldrig medvetet får reda på vad som har hänt. I Gamla testamentet leds Isak ovetande uppför berget av Abraham för att offras på Guds bevåg och i grekisk tragedi straffar Oidipus sig själv genom att sticka ut sina ögon, efter att hans föräldrar satt igång en kedja som drivit honom till att döda sin far och gifta sig med sin egen mor.

När barnet vaknar upp igen och skall inta en plats i vuxenvärlden föreligger en ordning där den fria tanken återigen är inskränkt. Medborgarnas instinktiva tilltro till världsliga makthavare befästs genom att de senare garanterar universallösningar och delar ut ”rättigheter” för att säkra lojaliteter. Svarslöshet och ödmjukhet är lika otänkbart för en politiker som för många föräldrar. Att aldrig någonsin medge okunskap och skamlöst häva ur sig noga repeterade repliker stillar effektivt den till synes omättliga efterfrågan på självutnämnd expertkunskap.

Om människan väljer att tro på samhällsförbättrarna, trots att varken logik eller historisk erfarenhet bereder stöd för en sådan tillit, tyder det på att vi är alltför mottagliga för idén att någon annan för evigt bär våra öden i sina händer, såsom var fallet i livets inledningsskede. Rädslan för vad nya tankar skulle göra med oss urholkar på så vis både individens handlingskraft och samhällets moraliska ryggrad.

När rädslan växer sig för stark blockeras samtidigt de verkligt innovativa lösningarna. Någon förutsätts redan veta svaret på alla stora frågor, och om denna någon ifrågasätts blir det snabbt obehagligt. Mönstret går igen: eftersom ett barn omöjligen kan leva med vetskapen om att föräldrarna ljuger och utnyttjar henne är det också mycket svårt att acceptera att den politiska överheten ljuger och utnyttjar henne.

I grunden är det inte politiska partier som håller friheten tillbaka, utan en betingad rädsla för sanktioner om man ställer fel frågor. Om du känner att du inte orkar med dina barns frågor kan detta vara ett utmärkt tillfälle att se dig i spegeln. Vad är det egentligen du ser? Vad är det du vill se?

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *