Jultomteprincipens ohållbarhet

[Följande artikel är hämtad från Human Action, kapitel XXXVI – The Crisis of interventionism]

1. Interventionismens skörd

obamasantaDen interventionistiska politik som alla regeringar i den kapitalistiska värstvärlden har fört har resulterat i alla de saker som ekonomerna förutsade; krig och inbördeskrig, hänsynslöst förtryck av massorna av en svärm självutnämnda diktatorer, ekonomiska depressioner, massarbetslöshet, kapitalkonsumtion och svältkatastrofer.

Det är dock inte dessa katastrofala händelser som har lett till interventionismens kris. De interventionistiska doktrinärerna och deras följeslagare förklarar att alla dessa oönskade konsekvenser är oundvikliga effekter av kapitalismen. I deras ögon är det exakt dessa katastrofer som med största önskvärd tydlighet visar att det behövs mer interventionism. Att den interventionistiska politiken misslyckas har ingen påverkan på dess popularitet. Dessa tolkningar syftar till att stärka, inte försvaga, dessa lärdomars prestige. Eftersom en elakartad ekonomisk teori inte kan motbevisas enbart med hänvisning till historisk erfarenhet har dessa interventionistiska propagandister lyckats fortsätta trots all den förstörelse de har spridit.

Interventionismens tidsålder går dock mot sitt slut. Interventionismen har uttömt all sin potential och måste försvinna.

2. Konsumerandet av reservfonden

Idén som ligger till grund för all interventionistisk politik är att det välstånd och den högre inkomst som den rikare delen av befolkningen innehar är en fond som kan användas efter behag för att förbättra de mindre välbeställdas situation. Interventionistisk politik går alltid ut på att ta från en grupp och ge till en annan. Det är konfiskering och fördelning. Alla interventionistiska åtgärder rättfärdigas i slutändan med att det är rättvist att motarbeta de rika för att gynna de fattiga.

Inom de offentliga finanserna är progressiv beskattning av inkomster och egendom den mest uppenbara materialiseringen av denna doktrin. Den ledande principen bakom nutidens budgetar är att man ska beskatta de rika och spendera pengarna på att förbättra tillståndet för de fattiga. Inom industrin talas det om att man ska förkorta arbetstiden, höja lönerna, och införa tusentals andra åtgärder under förespeglingen att de gynnar arbetstagaren på bekostnad av arbetsgivaren. Alla samhällsfrågor och statliga frågor hanteras exklusivt med denna princip i åtanke.

Ett målande exempel på detta får vi om vi tittar på de metoder som används inom förstatligade företag. Dessa företag misslyckas ofta finansiellt; deras bokföring visar regelbundet förluster som tynger ner staten eller statskassan. Det är lönlöst att undersöka om orsaken till detta har att göra med den statliga affärsverksamhetens beryktade ineffektivitet eller om det, i alla fall delvis, har att göra med att de priser som konsumenterna betalar för varorna och tjänsterna är otillräckliga. Det allra viktigaste att ha i åtanke är att det är skattebetalarna som måste täcka detta underskott. Interventionisterna står helt och hållet bakom detta. De förkastar passionerat de två andra möjliga lösningarna: att sälja företaget till privata entreprenörer eller höja priserna som konsumenterna måste betala till en sådan nivå att underskottet försvinner. Det första förslaget är i deras ögon uppenbart reaktionärt eftersom historiens oundvikliga trend går mot mer och mer socialism. [1] Det andra förslaget antas vara ”anti-socialt” eftersom det förskjuter bördan till de konsumerande massorna. Det är mer rättvist att låta skattebetalaren, det vill säga de rika, bära bördan. De har större möjlighet att betala än de genomsnittsmedborgare som använder sig av de statliga järnvägarna, tunnelbanorna och bussarna. Att kräva att dessa verksamheter ska bära sina egna kostnader är, återigen enligt interventionisterna, en relik från gammaldags uppfattningar om ortodox finansiering. Man skulle lika gärna kunna kräva av vägar och skolor att de bar sina egna kostnader.

Det är meningslöst att argumentera med de som förespråkar den här typen av underskottspolitik. Det är uppenbart att det endast är möjligt att falla tillbaka på principen att ”det är de som har råd som ska betala” om det finns inkomster och rikedomar kvar att beskattas. Man kan inte förlita sig på denna politik när dessa extratillgångar har uttömts av skatter och andra interventionistiska åtgärder.

Det är exakt så här det ser ut i de flesta europeiska länder. Än så länge har det inte gått lika långt i USA; men om den nuvarande trenden inte ändras radikalt inom en snar framtid kommer USA att befinna sig i samma tillstånd inom några år.

För argumentets skull kan vi bortse ifrån alla andra konsekvenser som det fulla genomförandet av principen att ”det är de som har råd som ska betala” måste leda till, och istället fokusera uteslutande på dess finansiella aspekter.

När interventionisten förespråkar ytterligare offentliga utgifter är han omedveten om att de tillgängliga medlen är begränsade. Han inser inte att ökade utgifter inom ett område innebär att man måste begränsa utgifterna inom ett annat område. Enligt honom finns det gott om tillgängliga pengar. De rikas inkomster och välstånd kan exploateras efter behag. När han rekommenderar mer pengar till skolorna poängterar han enbart att det vore en bra sak om mer pengar spenderades på utbildning. Han försöker sig inte på att bevisa att budgethöjningen för skolorna är mer fördelaktig än att höja budgeten för något annat, till exempel sjukvård. Det förekommer honom aldrig att man kan föra fram tunga argument  för att begränsa de offentliga utgifterna och minska skattebördan. I interventionistens ögon är de som förespråkar nedskärningar i budgeten enbart försvarare av de rikas uppenbart orättvisa klassintressen.

Den nuvarande skattenivån innebär att den reservfond som interventionisterna vill använda sig av för att täcka alla offentliga utgifter hastigt minskar i storlek. Den har praktiskt taget försvunnit i de flesta europeiska länder. Höga extraskatter för de rika är väldigt populära hos interventionistiska demagoger men de resulterar enbart i blygsamma skatteintäktsökningar. För var dag som går blir det mer och mer uppenbart de hastigt ökande offentliga utgifterna inte kan finansieras genom att suga ut de rika, utan det är massan som i slutändan blir tvungen att bära bördan. Den traditionella skattepolitiken som har förts under den interventionistiska eran, dess hyllade progressiva beskattning och slösaktiga spenderande, har förts till en punkt där dess absurditet ej längre kan döljas. Den bekanta principen att medan privata utgifter beror på mängden tillgänglig inkomst, måste statliga intäkter regleras i enlighet med utgifter, motbevisar sig själv. Hädanefter måste staten inse att en krona inte kan spenderas två gånger och att de olika statliga utgiftsområdena står i konflikt med varandra. Alla ytterligare pengar som staten vill spendera måste samlas in från exakt de grupper som hittills har varit inställda på att flytta den huvudsakliga bördan till andra grupper. De som ivrigt väntar på subventioner måste själva stå för dessa subventioners kostnader. Den största delen av befolkningen måste i slutändan själva bekosta de offentliga verksamheternas underskott.

Situationen mellan arbetstagare och arbetsgivare kommer att vara likadan. Det är vanligt att tro att inkomsttagarna skördar ”sociala vinster” på bekostnad av de exploaterande klassernas oförtjänta inkomst. Det hävdas att strejkarna inte strejkar mot konsumenterna utan mot ”ledningen”. Det finns inga skäl att höja priserna på produkterna bara för att arbetskostnaden ökar; skillnaden måste bäras av arbetsgivarna. Men när en allt större del av entreprenörens och kapitalistens andel absorberas av beskattning, högre lönenivåer och andra ”sociala vinster” som tillfaller arbetstagaren, och av pristak, återstår inget av denna buffert-funktion. Det blir då uppenbart att alla löneökningar måste påverka produktpriserna och att alla gruppers sociala vinster till fullo motsvaras av andra gruppers sociala förluster. Alla strejker blir då, inte bara på lång sikt utan även på kort sikt, en strejk mot resten av befolkningen.

En väsentlig del av interventionismens samhällsfilosofi är att det finns en outtömlig reservfond som alltid kan sugas ut. Hela den interventionistiska doktrinen kollapsar dock när denna källa har torkats ut. Jultomteprincipen tar kål på sig själv.


[1] Översättarens anmärkning: Mises använder i den ursprungliga engelska texten frasen “toward more and more socialization”, vilket jag har översatt till mer och mer socialism, då han sannolikt hänvisar till Marx idé om socialismens oundviklighet.


Artikeln har översatts till svenska av Joakim Kämpe. Läs vidare.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *