Lusten att känna sig kränkt

Roaring-Leopard

Det finns ingen som är så rasistisk som en anti-rasist. Han är besatt av ras, ett fenomen vars existens han paradoxalt inte sällan förnekar. Han ser på världen genom rasfärgade glasögon, och tolkar alla skeenden och sociala fenomen som manifestationer av implicit eller explicit rasism. Och hans själ är lik en inkvisitors.

Nyligen väckte en satirteckning i en australisk tidning raseri — simulerat raseri misstänker jag, av den bekvämt självgoda sorten som vi alla så enkelt kan arbeta fram om och när vi vill — hos väktarna av rasistisk renhet.

Satirteckningen i fråga skapades av Bill Leak (en vedertagen icke-respekterare av personer), och den avbildade en grupp fattiga indier, som sittandes på marken uppgivet försöker inmundiga skärvor av sönderslagna solpaneler tillhandahållna av FN. “Det är ingen mening, de är oätliga,” säger en av dem. En annan svarar, “Vänta lite, låt mig prova en med lite mango chutney.” Teckningen titulerades “Bistånd á la Mode.”

aidalamode

Att detta var ämnat som en satirisk kommentar på de nyligen avklarade klimatöverläggningarna i Paris var uppenbart för mig, och ingalunda riktat mot fattiga indier. Tecknaren försökte påvisa att klimatförändringar främst är ett bekymmer för den bortklemade politiska klassen i rika länder, och att ansträngningar att minska kolutsläpp från energikonsumtion inte skulle gagna desperat fattiga människor, snarare tvärtom: det skulle sätta käppar i hjulet på den halsbrytande industriella tillväxt som har lyft, och som fortfarande lyfter så många miljoner ur extrem fattigdom i länder som för inte alls länge sedan var djupt fattiga. Det finns till och med misstankar om att rika nationer vill hämma denna halsbrytande industriella utveckling, inte så mycket för att rädda världen utan mer för att bevara sin position relativt fattiga nationer. Teckningen kan allra minst sägas vara en variation på det gamla engelska ordspråket att ”vackra ord har aldrig smörat någon palsternacka.” Teckningen skulle också utan problem kunna tolkas som en protest mot oärlig västerländsk moral och intellektuell imperialism.

“Kränkthetslusten föregår alla frågor som den väljer att koppla sig till, många människor ligger och lurpassar, väntandes på någonting att känna sig upprörda över, och kastar sig över möjligheterna som dyker upp med leopardliknande glädje.” Men det var inte så skandalentreprenörerna valde att tolka teckningen. De valde istället att tolka den som en övervägd attack på vanliga indiers förmågor och intelligens. Indier, vilka de hävdar avbildas som så dumma och bakåtsträvande att de inte förstår fördelarna med att ta vara på solenergi. Skandalentreprenörerna väljer med avsiktlig tröghet att förbise det faktum att många miljoner indier, trots mycket snabb ekonomisk tillväxt, är förståeligt mer bekymrade över hur de ska få tag på sin nästa måltid än med planetens påstådda öde. Denna är en tröghet som är motiverad av en önskan att “hålla sitt raseri vid liv” (för att citera en före detta australisk premiärminister när han tilltalade sin anhängare efter att han hade berövats sin befattning).

Jag har ingen aning om utbyggnaden av solenergi är en bra policy för Indien, eller om det bara skulle vara en öppning för storskalig korruption och privat berikning, eller kanske både och, det är egentligen inte diametralt motsatta saker.

Ingen som har upplevt den miljöförstöring som existerar i Indien eller Kina kan tvivla på att det är ett stort problem (som det också är, om än i mindre utsträckning, i till exempel södra Frankrike, där man genom lukten och luftens grusiga karaktär känner av föroreningarna inom femtio kilometer av Marseille), men om sådan förorening enbart, eller ens märkbart kan avhjälpas med solenergi är en annan fråga. Men det är inte en satirtecknares funktion att presentera en balanserad syn på en komplex fråga; dennes metod är reductio ad absurdum gentemot den sida av en fråga som den inte håller med.

Reaktionerna mot teckningen visar tydligt på ett fenomen som skulle kunna kallas kränkningslusten. Denna lust föregår alla frågor som den väljer att koppla sig till, många människor ligger och lurpassar, väntandes på någonting att känna sig upprörda över, och kastar sig över de möjligheter som dyker upp med leopardliknande glädje (det blev förklarat för mig i Afrika att leoparden är särskilt farlig, den dödar nämligen för nöjes skull, inte enbart för att äta).

Att känna sig kränkt å någon annans vägnar är extremt tillfredställande av flera anledningar. Det ser vid första anblicken ut som osjälviskhet, och alla vill känna sig osjälviska. Det skänker ett sken av moralisk anständighet åt ett begär att hata och förakta någon eller någonting, ett begär som aldrig är långt borta i det mänskliga hjärtat. Den som tillåter sig detta beteende får möjligheten att inbilla sig ett transcendent syfte om den beslutar sig att arbeta för en eliminering av den antagna anledningen till sin kränkthet. Beteendet kan till och med tillhandahålla en någorlunda lönsam karriär inom opinionsbildning eller politik: det finns nämligen ingenting som skapar så många politiska anhängare som att röra upp förbittring.

För de med fritt flygande kränkthetslust är anti-rasismen ett perfekt vattenhål, eftersom det automatiskt ställer dem på samma sida som änglarna, utan att de behöver offra någonting för egen del. Du behöver bara anklaga andra för att känna dig dygdig. Det finns inget försvar mot anklagelsen: att ens försöka försvara sig demonstrerar sanningen i anklagelsen. Det är följaktligen ett retoriskt vapen av enorm kraft som kan användas mot alla som emotsäger dina åsikter. Allt motstånd tystnar.

Jag har själv använt anklagelsen, en gång, på ett mycket samvetslöst sätt. För ungefär tjugo år sedan befann jag mig i samspråk med högermänniskor (det vill säga människor som tänkte på ett annat sätt än jag), bland dem fanns det en eminent människorättsadvokat med ett oklanderligt internationalistiskt synsätt. Hon talade med karakteristisk självgodhet om ett rättsmål i vilket någons nyligen upptäckta mänskliga rättigheter hade blivit kränkta. Det var alldeles efter det Rwandiska folkmordet hade ägt rum. Jag fick nog av hennes moraliska självbelåtenhet och anklagade henne för rasism. Jag krävde att få veta, hur hon kunde ägna sig åt detta fall, när en halv miljon människor eller mer alldeles nyss blivit slaktade, och förövarna gick fortfarande ostraffade (som de vid den tidpunkten fortfarande var)? Var det på grund av att hon var rasist och inte betraktade all denna förlust av människoliv som viktig, för att de var svarta?

Det var såklart en absurd sak att påstå, fullkomligt orättvis och utan någon som helst grund, och jag visste det redan då. Men den panik som blev uppenbar på advokatens ansikte medan jag anklagade henne var intressant. Det var som om jag hade anklagat Sankt Simeon styliten för att ha närt hemliga sexuella fantasier och böjelser däruppe på sin pelare, särskilt på natten. Hon var djupt skakad, inte för att det jag hade sagt var sant, utan för att det var nära nog omöjligt för henne att bevisa för gruppen av människor som omgav oss att det inte var sant. Det är därför möjligt att dessa människor kunde få för sig att hon kanske inte var helt fri från rasistiska influenser, ingen rök utan eld. Bara för ett ögonblick, säkerligen inte särskilt länge, befarade hon att hon förlorat sin okränkbarhet.

Jag har inte använt detta retoriska knep sedan dess, men någonting liknande skulle med framgång användas mot de som deltagit i drevet mot Bill Leak. De är rasister, de vägrar att tro att indier kan tänkas ha skilda intressen och åsikter.


Originalartikeln har översatts av Jon Nylander

4 kommentarer till ”Lusten att känna sig kränkt

  • De nya trenderna bland studenter (även på universitetsnivå) är ”trigger warning” och ”micro aggression”. Ett exempel på det senare fenomenet är att det är tveksamt att säga ”God bless you” (deras motsvarighet till ”prosit”) till människor som nyser eftersom det kan kränka människor som inte tror på Gud.

    I Sverige har väl trenden nått som längst på Globala gymnasiet:
    http://www.lararnasnyheter.se/tidningen-gymnasiet/2015/10/22/varnar-kansligt-innehall

    Detta är en skola för mellan- och överklassen, där cirka 62 procent av eleverna röstar på F! och Mp. Jag är rädd för att vi ser flera av framtidens politiker och högt uppsatta tjänstemän (förlåt, tjänstehen ska det förstås vara) inom den statliga och kommunala förvaltningen bland eleverna på denna skola.

    Om inte trenden snart vänder kan dagens unga generation bli den generation som definitivt stryper yttrandefriheten och bränner misshagliga böcker. (Vita, manliga ”rasister” som Strindberg, von Heidenstam och Fröding ligger nog illa till …)

    Då har vi uppnått ”1984”- och ”Fahrenheit 451”-stadiet i västvärlden.

    • Peter. Du har rätt. Detta är varför vi måste strypa statens makt så snart som möjligt för att inte ge dessa kryptomarxister maktmedel att realisera ett 1984-samhälle.

      Vänstern är paradoxalt nog ofta populärast bland de övre klasserna. Kanske detta beror på att vänsterns ideologier berättigar statligt förtryck som de själva kan använda för sin egen vinning.

  • Jag tolkade bilden och texten på en sekund som sådan att den väldigt tydligt visade hur korkad västvärldens bistånd till utvecklingsländerna är. Dessutom att västvärldens humana människor faktiskt har en väldigt nedsättande syn på dem de vill hjälpa.

    Runt 3 miljarder människor lever under sådana förhållande att luftföroreningar dödar 4 miljoner av dem varje år. Vi kan skicka solceller till dem och en elspis så de slipper laga mat på ett hälsovådligt sätt. Kommer det att hjälpa dem ur fattigdom? Nej.

  • Visst finns det de som ser rasism i allt och överdriver en smula, och visst finns det de som visst är direkt rasister. Själv tycket jag att det skulle räcka med att efterfråga sans och balans. Vidare är det tröttsamt att det ena lägret gömmer sig bakom floodgate argumentet vad gäller yttrandefriheten, och att det andra lägret tar på sig offerkoftan lite för ofta.

    I just denna bild, kan jag se att man ser den som aningen nedvärderande, men men, i sin iver att försvara den kan man ju vrida och vända på det och se det som en satir på västvärldens brist på förståelse vad gäller biståndet effekt, och på så sätt påstå att den är satir mot västvärldens istället. Vilket isåfall är att förolämpa allas våran intellegens, och att strö salt på såren, men men inget erkännande behövs, livet går vidare…………….

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *