Den s.k. ”flyktingkrisen” rullar så sakteligen på, och i snigeltakt börjar insikterna om de ekonomiska konsekvenserna nå de bredare folklagren. Det tråkiga med ekonomiska skiften som innefattar kolossala strukturer som statsapparaten är att de går relativt långsamt, och förutsatt att man ignorerar varningstecken och projektioner så går det att driva det hela mycket långt, och därmed ställa till mycket omfattande ekonomisk skada. Sista ordet är ännu inte sagt vad gäller det ekonomiska resultatet av nu förd migrationspolitik, men att det kommer få omfattande konsekvenser torde redan stå klart.Det kanske mest intressanta är att det redan nu går att notera att omfördelningsvänstern sitter i en rävsax. Att det skulle hända förr eller senare kunde alla människor med basala ekonomi-kunskaper förutspå, men flyktingkrisen har gjort att det oundvikliga nu närmar sig med stormsteg. Antingen slaktas den svenska arbetsmarknadsmodellen, eller så slaktas den svenska välfärdsstaten. Båda två kommer inte gå att rädda, på sikt [1].
Notera väl att oavsett politisk åskådning i övrigt är det ENDA rimliga i det här läget att skrota den svenska arbetsmarknadsmodellen. Huruvida man vill ha kvar den svenska välfärdsstaten kommer bli en senare fråga. Tyvärr är detta inte vad som kommer ske, utan mer sannolikt så kommer staten närmsta decenniet gå med katastrofala underskott. Sedan kommer den svenska arbetsmarknadsmodellen under galgen reformeras. Då är det naturligtvis försent att rädda den svenska välfärdsstaten, och sålunda riskerar vänstern att förlora både och. Den svenska ekonomiska modellen (som förvisso till viss del är illusorisk) är sannolikt ett minne blott om 15 år. Ett tips till alla som det närmsta decenniet har för avsikt att skrika sig hesa om låglönejobbens orättvisa, om fackliga villkor, om företags vinster, och om sänkta skatter på arbete: förbered er på att om ni blir lyssnade på så blir ni den svenska välfärdsstatens banemän.
Hur illa är det egentligen? Det är naturligtvis omöjligt att säga, men om vi som måttstock använder gapet mellan vad befolkningen förväntar sig och vad de kommer få levererat skulle jag säga att det är mycket illa. Till att börja med kan vi notera att alla sociala system som flyktingkrisen än så länge har påverkat har börjat krackelera[2]. Varje vecka så växer listan på kommuner som i förebyggande syfte anmäler sig själva för lagbrott, för att inte sedan kunna hållas ansvariga för att de inte kan leverera det de är ålagda. I numerär är dessa kommuner inte ännu så många, men med tanke på att asylflödet fortfarande är på en extremt hög nivåkommer de att fortsätta blir fler varje vecka.
Socialtjänster rapporterar om att de är tvungen att helt enkelt lägga ned vissa verksamheter tills vidare. Nästa steg är sannolikt sjukvården, Ett fåtal landsting har börjat signalera att asyltrycket börjar göra att väntetiderna ökar, och att viss preventiv verksamhet har upphört [3]. Detta må låta som petitesser, eller som Sveriges mest självupptagna krönikör noterade – ”rödvinet här på Södermalm har vi fortfarande råd med” – men notera att detta är början. En av de allvarligaste kriserna som vi kan förvänta oss är att den psykiatriska vården om ett par år börjar haverera på ett flertal ställen i landet. Då kommer det nämligen finnas hundratusentals människor som suttit i två år och stirrat in en i en vägg i väntan på asylbesked, och i väntat på att få lära sig svenska, på en yta per person av 2-3 kvadratmeter. Det mänskliga lidandet går naturligtvis inte att mäta i pengar, men kostnaden för psykvården torde bli gigantiska.
Vad som mer händer om ett par år är att hela kostnaden för socialbidrag för de som nu har anlänt kommer vältras över på kommunerna, med den troliga konsekvensen att ett flertal kommuner på sikt helt enkelt går i konkurs. Detta kommer självklart leda till någon form av räddningspaket från staten, men samtidigt kommer det innebära att social service som redan då kommer vara sträckt till gränsen kommer behöva skäras ned. Ytterligare konsekvenser är att sjukskrivningarna i offentlig sektor riskerar att nå astronomiska höjder om man inte omedelbart börjar avbelasta de offentliga verksamheter där man just nu jobbar 11-timmars-skift dagarna i ända. Skulle sjukskrivningarna skjuta i höjden är det ytterligare en kostnad, och ytterligare en resursbrist som uppstår. Spiralen fortsätter nedåt.
Slutligen är Sveriges ekonomiska tillstånd långt ifrån så bra som alla bedömare just nu tror. De flesta vet att vi har en bostadsbubbla, men ytterst få vet om hur stora belopp som har lånats upp årligen och sedan konsumerats [4]. När bostadsmarknaden vänder blir det sannolikt tvärnit i svensk ekonomi, oavsett alla BNP-vurmares applåder[5]. Skatteintaget minskar, staten och kommunerna får skära ned i …… vad? Redan överbelastad verksamhet. Som vanligt skall man dock inte springa iväg och skrika att elden är lös och vargen kommer. Allt detta är processer som kommer ta lång tid att spela ut, och kommer te sig olika i olika delar av landet, och olika delar av befolkningen.
…
Man skulle kunna tro att en vansinnes-liberal som undertecknad skulle glädjas åt denna utveckling. Trots allt så sitter jag och förklarar hur välfärdsstaten så sakteligen kommer haverera. Men det gör jag inte, för det är alltför sorgligt för att glädjas åt. Tills någon gör slut på den svenska arbetsmarknadsmodellen kommer den del av den svenska befolkningens som har det sämst krossas mellan arbetslöshet och en långsamt kollapsande social service. Det kommer att hända för att en senfärdig politikerklass understödd av en kader humanitära ideologer vägrar genomföra de reformer som behövs för att befria dem ur sin situation. Sverige är politiskt sett ganska sorgligt.
[1] Förvärvsfrekvensen hos de längst från arbetsmarknaden behöver öka 10%. Det är en enorm förändring, och kräver enorma reformer av arbetsmarknaden. Det är naturligtvis inte omöjligt, skrotar man LAS, MBS, kollektivavtal och centrala löneförhandlingar är man en bra bit på vägen. Sannolikheten att någon skulle våga göra något ens i närheten är dock att betrakta som noll och intet. http://www.svd.se/hur-blir-invandringen-lonsam
[2] http://www.dagenssamhalle.se/nyhet/sa-djup-aer-krisen-i-socialtjaensten-20939
[3] http://cornucopia.cornubot.se/2015/12/preventiv-modravard-har-kollapsat-i.html
[4] Finansmarknadsstatistik för Oktober 2015. Sid 7 visar ökningen i hushållens belåning, som vida överstigit löneökningarna i mer än 10 år. http://www.scb.se/Statistik/_Publikationer/FM5001_2015M10_BR_FM5001BR1511.pdf
[5] Notera att till och med Riksbankschef Ingves, en av de huvudansvariga bakom senaste årens kreditexplosion, oroar sig offentligt för konsekvenserna av potentiellt fallande bostadspriser. http://www.svd.se/ingves-laget-allt-farligare-for-var-dag-som-gar
5 svar på ”Socialstatens långsamma haveri”
Precis min tanke också. En (eller flera) krash/er på obligations, aktie och fastighetsmarknaden nu eller inom en snar framtid skulle verkligen kunna släppa lös tigern i sin bur. Lägg på detta ett nytt monetärt system i komibination med dagens krashade samhällssystem och motsättningar. JAX!
Grodan börjar få det het om öronen nu..
Jäklar vad bra skrivet, är otroligt glad och tacksam över vad Mises.se producerar.
Ni förtjänar så väldigt mycket mer uppmärksamhet och spridning än jag föreställer mig att ni faktiskt får i detta märkliga medieklimat vi lever i.
Det tror jag inte på eftersom motsägande kommentarer är precis det många önskar, däribland jag. Sitta och leka i samma sandlåda är inte direkt befrämjande.
Möjligen kan jag tro att inlägg tas bort där de består av noll substans och bara negativa epitet och liknande. De kan gott tas bort. Det behövs åtminstone något kommentarsfält på Internet som inte är jämförbart med bajsrännorna på Henriksdals avloppsreningsverk.
Jag har suttit och tittat på statsskulderna i några länder. Jag var lite nyfiken på hur det såg ut för Puerto Rico som på bara några år ökade skulderna så landet förklarade sig i konkurs. Barack Obama nu har ”bailat” ut dem. Angående skulderna då. Det jag kan konstatera är att när det väl blir statsskulder så försvinner de aldrig. Över tid bara ökar och ökar de. Rent moraliskt är detta helt sjukt eftersom det innebär att jag tar ett lån och låter någon annan betala av det. Hur kan man ens skuldsätta människor som inte ens är födda? När någon föds, ska man då säga till denne: ”Hej lilla vän. Du har en skuld på 250.000 kr, så ät nu din välling väl så du blir stark och kan arbeta av din skuld.”
Angående skulderna i kommunerna som artikeln talar om. De är värre i verkligheten. Det kommer bara att bli några kommuner i Sverige som har en budget i riktig balans, dvs. utan bidrag från andra kommuner och staten. Innan välfärden kraschar kommer skatterna höjas rejält. Alla partier vet att de kommer vara politiskt döda om de vill skära i välfärden, så de kommer höja skatterna så länge som möjligt. Hellre gör de alla fattiga än bara några.
Psykvården har varit i kris i många år. Köerna till psykvården ligger på åratal i många landsting.
Den svenska idéen om att staten skall ha sista ordet när det gäller priset på utfört arbete har varit dödfött från allra första början. Att man lurat sina röstande boskap är ju ett ypperligt bevis härpå.
Vi saknar någon betrodd som vågar tala om för oss den verkliga förlusten i köpkraften hos den svenska kronan. Det SCB presenterar är väl långtifrån sanningen?
Mises institutet med den enorma kunskap som finns inom institutionen runt jordklotet borde kunna reda ut begreppen och komma med en pålitlig siffra som alla medborgare kan förstå.