En Lärdom, kapitel 10: Den fulla sysselsättningens fetisch

EIOLAtt få så mycket som möjligt gjort med minsta möjliga ansträngning är det ekonomiska målet för varje nation och individ. Mänskligheten har rört sig framåt ekonomiskt genom att få ut mer produktion ur samma mängd arbetskraft. Det var av denna anledning människan började transportera saker på åsneryggar, uppfann hjulet, vagnen, järnvägen och lastbilen, samt använde sin uppfinningsrikedom för att ta fram 100 000 andra arbetsbesparande uppfinningar.

Allt det här är så grundläggande att man egentligen inte borde behöva konstatera det. Det glöms dock bort av många av de personer som syns och hörs mest i den offentliga debatten. I nationella termer innebär den första principen att målet är att maximera produktionen. Det skapar i sig en biprodukt av full sysselsättning, det vill säga frånvaron av ofrivillig arbetslöshet. Men det går förstås att uppnå full sysselsättning utan full produktion.

Hos primitiva stammar finns inte arbetslöshet, trots att de är nakna och bor och äter bedrövligt. Kina och Indien är mycket fattigare än västvärlden, men deras största bekymmer är primitiva produktionsmetoder som beror på kapitalbrist. Full sysselsättning är väldigt lätt att uppnå så länge man skiljer det från full produktion och ser det som ett mål i sig självt. Hitler erbjöd full sysselsättning genom att rusta landet. Kriget i sig tillhandahöll full sysselsättning för alla länder som deltog. Slavarbete, fängelser och kedjegäng skapar full sysselsättning. Alla former av tvång kan alltid användas för att skapa full sysselsättning.

Trots detta presenteras inga lagförslag för full produktion, utan för full sysselsättning. Överallt helgar medlen ändamålet, och ändamålet i sig glöms bort.

I diskussionen talar man om löner och sysselsättning som om de inte hade något samband med produktivitet och avkastning. Man antar att det finns en bestämd mängd arbete att utföra och drar slutsatsen att 30-timmarsveckan kommer att skapa fler jobb. Därför accepterar man också de hundratals provisoriska arbetsuppgifter som fackföreningarna hittar på. Till exempel får musikerförbundet stöd av allmänheten när det hotar att lägga ner en radiostation om den inte anställer dubbelt så många musiker som den behöver. De försöker ju trots allt bara skapa fler jobb. När amerikanska regeringen instiftade myndigheten för beredskapsarbeten (WPA) kom byråkraterna på den geniala idén att satsa på projekt som krävde flest anställda i förhållande till samhällsnyttan – det vill säga så ineffektiva projekt som möjligt.

Det hade varit bättre om vi kunde uppnå maximal produktion och ge bidrag till en del av den sysslolösa befolkningen istället för att erbjuda ”full sysselsättning” med påhittade jobb. Civilisationens utveckling har inneburit att sysselsättningen reducerats. Vi har blivit så rika att vi nästan helt kunnat eliminera barnarbete, vi har kunnat låta den äldre befolkningen bli arbetsbefriad och gjort det onödigt för miljoner kvinnor att arbeta. Till skillnad från i Kina och Ryssland behöver en mycket mindre del av befolkningen i västvärlden arbeta. Den stora frågan är vad och hur mycket vi ska producera och vilken livskvalitet vi i så fall får. Idag problematiseras distributionen av välståndet, ett problem som hade varit lättlöst om det funnits mer att distribuera.

Det gäller att vi fokuserar på rätt sak – politik som maximerar produktionen.

Texten är översatt av Nasim Naraghi.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *