En kritik av Hayeks syn på staten

Denna artikel har delats upp i två delar i enlighet med artikelns två teser. I dag publicerar vi tes 1 (Hayeks syn på staten), och nästa vecka kommer vi att publicera tes 2 (Hayeks syn på samhällets evolution). Denna artikel publicerades ursprungligen i mars 2013.

Tes ett

Friedrich A. Hayek är allmänt känd som en förkämpe för den fria marknaden och en uttalad anti-socialist; faktum är att Hayeks liv till stor del var en ädel och för det mesta ensam kamp mot en växande våg av etatism och etatistiska ideologier. Trots dessa faktum kan vi konstatera att:

1)      Hayeks syn på marknaden och staten inte skiljer sig på ett systematiskt sätt från en socialdemokrats; och

2)      den direkta orsaken till Hayeks socialdemokratiska syn är hans motsägelsefulla och meningslösa definitioner av ”frihet” och ”tvång” (en annan fundamental epistemologisk orsak – Hayeks självmotsägande anti-rationalism – kommer att behandlas i tes 2). [1]

Om staten

Enligt Hayek är staten ”nödvändig” för att genomföra följande uppgifter (och är tillåten att inhämta de medel som krävs för att göra så genom beskattning) [2]: Inte enbart ”att upprätthålla lagen” och ”skydda mot externa fiender”, utan ”i ett avancerat samhälle bör staten använda sin makt att samla in pengar genom beskattning till att erbjuda en mängd tjänster som av olika anledningar inte kan erbjudas, eller som inte kan erbjudas i tillräcklig omfattning, på marknaden”. [3] (Eftersom det vid alla tidpunkter existerar ett oändligt antal varor och tjänster som marknaden inte erbjuder har Hayek här givit staten en fritt fram att göra vad som helst). Bland dessa uppgifter finner vi ”skydd mot våld, epidemier, eller naturkrafter såsom översvämningar och laviner, men också många av de bekvämligheter som gör livet i de moderna städerna behagligt, de flesta vägar … bestämmande av standardmått och förseende med många olika typer av information från fastighetsregister och kartor och statistik till kvalitetsmärkning av vissa varor eller tjänster som erbjuds på marknaden”. [4] Ytterligare statliga funktioner är ”en garanterad lägsta inkomst för alla”[5]; staten bör ”fördela sina utgifter över tid på ett sådant sätt att den kliver in då privata investeringar mattas av” [6]; den bör finansiera skolor och forskning samt upprätthålla ”byggnadsregleringar, lagar om ren mat, licensiera vissa yrken, begränsa försäljning av vissa farliga varor (såsom vapen, sprängämnen, gifter och droger), liksom upprätthålla vissa säkerhets- och hälsoregleringar för produktionsprocesser och tillhandahålla offentliga institutioner som teatrar, idrottsplatser, etc…” [7]; och staten bör använda sin ”expropriationsrätt (eng. Eminent domain) för att berika ’allmännyttan’”.

Vidare är det generellt så att ”det finns vissa anledningar att tro att den andel behov som endast kan tillfredsställas genom kollektiva handlingar kommer att fortsätta att växa med en ökning av det allmänna välståndet och av befolkningstätheten”. [9]

I Constitution of Liberty ville Hayek dessutom att staten skulle bidra med ”monetär stabilitet” (medan han senare föredrog ett bisarrt system av monetär avnationalisering) [10]; staten bör implementera ett omfattande system av tvingande försäkringar (”tvång i syfte att undvika större tvång”) [11]; offentliga subventionerade bostäder var en av statens möjliga uppgifter [12]; även ”stadsplanering” och zonindelning ansågs vara passande statliga uppgifter – givet att ”summan av förtjänsterna måste överträffa summan av förlusterna” [13] (men hur passar detta ihop med Hayeks upprepade påståenden som en ekonom att alla interpersonella jämförelser av ”nytta” är vetenskapligt ogiltiga?); och, slutligen, ”erhållande av bekvämligheter eller möjligheter till rekreation, eller bevarandet av naturens skönhet eller historiska platser eller platser av vetenskapligt intresse … naturliga parker, naturreservat, etc.” ansågs vara statliga uppgifter. [14]

Vidare insisterar Hayek på att det är irrelevant hur stor staten är eller om och hur snabbt den växer. Det enda som är av betydande är att statens handlingar uppfyller vissa formella krav. ”Det är den statliga aktivitetens karaktär snarare än dess volym som spelar roll”. [15] Skatter som sådana och den absoluta skattenivån är inte ett problem för Hayek. Skatter – och även obligatorisk militärtjänstgöring – förlorar sina tvingande egenskaper ”om de i alla fall är förutsägbara och upprätthålls oavsett hur individen annars skulle ha använt sin energi; detta berövar dem till stor del deras ondskefulla tvingande egenskaper. Om den kända nödvändigheten att betala en viss mängd i skatt blir grunden för alla mina planer, om en period av militärtjänst är en förutsägbar del av min karriär, då kan jag följa en generell livsplan som jag själv råder över och jag är lika självständig från en annan persons vilja som människor har lärt sig att vara i samhället” [16] Men snälla, det måste vara en proportionell skatt och en allmän militärtjänstgöring!

Sett till allt detta terminologiska trolleri och ovan citerade lista över legitima statliga funktioner är det i slutändan så att skillnaden mellan Hayek och en modern socialdemokrat handlar om huruvida postverket borde privatiseras (Hayek svarar ”ja”).

Om frihet och tvång

Det sista citatet till stöd för den föregående tesen är samtidigt en bekräftelse av tesen att förklaringen till Hayeks socialdemokratiska statsteori står att finna i hans absurda definition av frihet och tvång. [17 ]

Hayek definierar frihet som avsaknad av tvång. Men i motsats till en lång tradition av klassiskt liberalt tänkande definierar han inte tvång som initierande av eller hot om fysiskt våld mot en annan person eller dess legitimt erhållna egendom, via ursprungligt tillägnande, produktion eller utbyte. Istället ger han en definition vars enda merit är dess luddighet. Med tvång ”avser vi en persons kontroll av en annan persons miljö eller omständigheter på ett sådant sätt att denne, för att undvika en större ondska, tvingas att agera, inte i enlighet med en egen sammanhängande plan, utan för att tjäna någon annans mål”, [18] eller ”tvång inträffar när en persons handlingar fås till att tjäna en annan persons vilja, inte för hans eget utan för den andra personens syfte”. [19] Frihet är, i kontrast, ”ett tillstånd där vardera person kan använda sin egen kunskap [inte sin egen egendom] för sina egna syften”. [20]

Denna definition innehåller inte någonting gällande handlingar, knappa medel eller egendom. Istället åsyftar ”tvång” en specifik uppsättning av subjektiva viljor (eller planer, tankar och förhoppningar). Men då är definitionen fullständigt oanvändbar av följande anledningar. Först och främst är den oanvändbar som en riktlinje för handlingar (vad får jag göra här och nu om jag inte vill begå en tvingande handling?), eftersom jag i allmänhet inte känner till andras viljor eller planer, en kunskap som oavsett vilket är omöjlig att ha fullt ut. Även om jag hade velat skulle jag aldrig på förhand (ex ante) kunna veta att det som jag planerade att göra inte skulle tvinga någon. Men individer måste uppenbarligen kunna tillåtas att agera ”korrekt” innan de vet någonting om andras planer, och även om de bokstavligen inte visste något annat än sina egna planer. För att detta ska vara möjligt måste dock det kriterium som används för att skilja mellan ”frihet” och ”tvång” vara objektivt. Det måste hänvisa till en händelse/icke-händelse som går att tilldela en fysisk beskrivning (och över vars resultat en aktör måste ha fysisk kontroll). För det andra är Hayeks definition även oanvändbar som ett retrospektivt (ex post) rättvisekriterium (är A:s anklagan av B rättfärdig; vem är skyldig och vem är oskyldig?). Så länge som A och B kommer till samma slutsats rörande skyldighet och oskyldighet (inklusive i sådana frågor som kompensation och/eller straff) uppstår inga problem med Hayeks kriterium. Men i fall av enighet skulle inget kriterium någonsin misslyckas. Hayeks kriterium misslyckas dock fatalt i just de fall det är tänkt att lösa: närhelst en anklagare och en försvarare inte håller med varandra, och likväl måste en dom fällas. Eftersom Hayeks definition inte innehåller något fysiskt (intersubjektivt fastställbart) kriterium är hans omdömen godtyckliga. Som mentala predikat är Hayeks frihets- och tvångskategorier kompatibla med alla verkliga, fysiska tillstånd. Med dem är det inte möjligt att göra verkliga distinktioner.

Lika förvirrade och motsägelsefulla är Hayeks försök att tillämpa sina definitioner:

1. Då han applicerar sin definition når Hayek å ena sidan slutsatsen att initierande av och hotet om fysiskt våld innebär ”tvång”. ”Hotet om tvång eller våld är den viktigaste formen av tvång”. [21] ”Verkligt tvång inträffar då en beväpnad grupp erövrare tvingar undersåtarna att jobba för dem, när organiserade brottslingar tvingar till sig pengar som ersättning för ’beskydd’”. [22] Å andra sidan (och ha ovanstående citat i åtanke) klassificerar han handlingar som innebär våld eller hot om våld, såsom militärtjänstgöring eller skatter, som ”icke tvingande”, förutsatt att offren för sådan aggression tillförlitligt kunde ha förutsett detta och anpassat sitt beteende.

2. Å ena sidan identifierar Hayek fysiskt våld med ”tvång”. Å andra sidan accepterar han inte avsaknaden av fysiskt våld eller skada som ett kriterium för “icke-tvång”. ”Hotet om fysiskt våld är inte det enda sättet som tvång kan utövas på”. [23] Även om A inte har begått någon fysisk aggression mot B:s person eller egendom kan han likväl vara skyldig till ”tvång”. Enligt Hayek är detta fallet närhelst A gör sig skyldig till att avstå från att hjälpa B, det vill säga när han inte har gett B de varor eller tjänster som B förväntar sig från honom och som B anser vara ”nödvändiga för sin egen existens eller bevarande av det som han värderar allra högst”. [24] Hayek påstår att det faktiskt endast är ett fåtal fall som passar in på denna beskrivning: ägaren av en gruva i en gruvstad som avskedar en arbetare påstås utöva ”tvång”; och på samma sätt är det uppenbarligen ”tvång” om ägaren av den enda vattenkällan i en öken inte vill sälja sitt vatten, eller om han vägrar att sälja det till ett pris som andra anser vara ”rättvist”. Men det kräver inte mycket fantasi för att inse att Hayeks kriterium faktiskt är allomfattande. Alla fredliga handlingar som en person kan tänkas ta sig för kan tolkas av andra – och faktiskt hur många som helst av dem – som att de utgör ”tvång”, eftersom varenda aktivitet samtidigt innebär förkastande av ett oändligt antal möjliga handlingar, och varje förkastande blir till ett ”tvång” om en enda person hävdar att utförandet av den förkastade handlingen var ”nödvändig för det som jag värderar allra högst”.

I alla fall då utebliven hjälp och fysiskt våld kategoriskt identifieras som ”tvång” uppstår dock oöverkomliga motsägelser. [25] Om A:s uteblivna hjälp utgör ”tvång” mot B, då måste B ha rätt att ”försvara” sig själv mot A. B:s enda ”försvar” är att använda sig av fysiskt våld mot A (att få A att göra det som han annars skulle undvikit att göra) – men då kan vi inte längre klassificera fysiska våldshandlingar som ”tvång”! Fysiskt våld skulle vara ”självförsvar”. I detta fall skulle ”tvång” vara ett fredligt nekande till att delta i ett utbyte samt även försöket att försvara sig själv mot alla tvingande (under hot om våldsutövande) utbyten. Å andra sidan, om fysiskt våld definierades som ”tvång” då skulle B inte ha rätt att ”försvara” sig själv mot A:s uteblivna hjälp; och om B ändå försökte göra så skulle rätten att försvara sig ligga hos A – men i detta fall skulle inte utebliven hjälp utgöra ”tvång”.

3. Hayeks absurda tes om ”tvångets oundviklighet”, liksom hans precis lika absurda ”rättfärdigande” av staten, härrör från dessa konceptuella förvirringar. ”Tvång kan dock inte helt och hållet undvikas eftersom det enda sättet att göra det på är genom hot om tvång. Det fria samhället har mött detta problem genom att ge våldsmonopolet till staten och genom att försöka begränsa dess makt till instanser där man måste hindra tvång som utförs av privata individer”. [26] I enlighet med Hayeks båda definitioner av ”tvång” är denna tes rent nonsens. Om utebliven hjälp utgör ”tvång”, då blir tvång i form av fysiskt våld nödvändigt (inte oundvikligt). I annat fall, om initierande av och hot om fysiskt våld definieras som ”tvång” kan det undvikas; först och främst eftersom varje person innehar kontroll över huruvida han fysiskt kommer att attackera någon annan, och för det andra, eftersom varje person har rätten att försvara sig själv med alla möjliga medel mot en fysisk attack. Det enda oundvikliga är att så länge som fysisk aggression existerar kommer det också att finas ett behov av fysiskt försvar. Men försvarsvåldets oundviklighet har inget att göra med den påstådda ”oundvikligheten av tvång” (såtillvida man inte förvirrar anfall och försvar och påstår att hotet om att man skulle försvara sig själv i händelse av en attack är samma sak som hotet att man kommer att attackera). Om fysiskt våld förbjuds så följer det att man är tillåten att försvara sig själv mot det. Det är således absurt att klassificera attack och försvar under samma rubrik av ”tvång”. Självförsvar gentemot tvång motsvarar vad dag är i förhållande till natt.

Men från oundvikligheten av försvar följer inte ett rättfärdigande av ett våldsmonopol. Snarare själva motsatsen. En stat är på intet sätt enbart ett ”försvarsmonopol” som hjälper privata individer att undvika annars ”oundvikliga” försvarsutgifter (och som ett monopol: ineffektivt). Eftersom den inte kan erbjuda försvarsaktiviteter på något annat sätt innebär statens våldsmonopol en rätt att begå våldshandlingar mot privata medborgare samt medborgarnas tillhörande skyldighet att inte försvara sig själva mot de statliga attackerna. Men vilken sorts rättfärdigande för staten är detta: att om en person ovillkorligen underkastar sig en angripare kan han undvika annars ”oundvikliga” försvarsutgifter?

[1] I följande uppsats tar jag inte hänsyns till Hayeks bedrifter som ekonom. Beträffande dessa förtjänar Hayek stort beröm. Men Hayeks ekonomi är i stort sett den han antog från sin lärare och mentor Ludwig von mises, och är således inte originell med honom. Det som gör Hayek unik, och det som fundamentalt skiljer honom från Mises, är hans politiska och samhälleliga filosofi. Det är denna del av hans arbete, inte hans arbete till ekonomisk teori, som har gjort Hayek känd. Tyvärr, vilket kommer att demonstreras i det följande verket, är denna originella del av Hayeks arbete helt och hållet falsk.

[2] För följande, se speciellt Constitution of liberty (Chicago: University of Chicago Press, 1960), kap. 15 och del 3; Law, Legislation and Liberty 3 vol (Chicago: University of Chicago Press, 1973-79), kap. 14.

[3] Law, Legislation and Liberty, 3, s. 41. Jämför detta med John Maynard Keyenes uttalande: ”The most important Agenda of the state relate not to those activities which private individuals are already fulfilling but to those functions which fall outside the sphere of individuals, to those decision which are made by no one if the state does not make them. The important thing for government is not to do things which individuals are doing already and to do them a little better or a ltitle worse: but to do those things which are ot doe at all” (The end of laissez-faire (vol. 9), Collected Writings [London: MacMillan, 1973], s. 291).

[4] Law, Legislation and Liberty, 3, s. 44

[5] Ibid., s. 55

[6] Ibid., s. 59

[7] Ibid., s. 62

[8] Ibid., s. 62-63

[9] Ibid., s. 53

[10] F. A. Hayek, Denationalization of Money: The Argument Refined (London: Institute of Economics Affairs, 1990).

[11] Constitution of Liberty, s. 286

[12] Ibid., s. 346

[13] Ibid., s. 351. Och hur står det till med Hayeks upprepade uttalanden, som ekonom, att alla interpersonella nyttojämförelser är vetenskapligt ogiltiga?

[14] Ibid., s. 375

[15] Ibid., s. 222

[16] Ibid., s. 143

[17] Gällande det följande, se Ronald Hamowy, ”Freedom and the Rule of Law in F. A. Hayek”, Il Politico (1970-71); idem, ”Hayeks concept of Freedom: A Critique”, New Individualist Review (April, 1961); idem, ”Law and the Liberal Society: F. A. Hayeks Constitution of Liberty”, Journal of Libertarian Studies 2 (Winter 1978); Murray N. Rothbard, ”F. A. Hayek and the Concept of Coercion”: idem, The Ethics of Liberty (Atlantic Highlands Humanities Press, 1981).

[18] Constitution of Liberty, s. 20-21

[19] Ibid., s. 133

[20] Law, Legislation and Liberty, 1, s. 55-56

[21] Constitution of Liberty, s. 135

[22] Ibid., s. 137

[23] Ibid., s. 135

[24] Ibid., s. 136

[25] Se också Murray Rothbard, Power and Market (Kansas City: Sheed Andrews and McMeel, 1977), s. 228-34; Hans-Hermann Hoppe, ”Von der Strafunwürdigkeit unterlassener Hilfeleistung”, i; idem, Eigentum, Anarchie und Staat (Opladen: West-deutscher Verlag, 1977); idem, ”On the indefensibility of Welfare Rights”, Austrian Economics Newsletter 3 (1989).

[26] Constitution of Liberty, s. 21; även s. 141 fotnot.


Originaltexten har översatts till svenska av Joakim Kämpe. Ett stort tack till Ola Nevander för en grundlig genomgång.

1 kommentarer till ”En kritik av Hayeks syn på staten

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *