En Lärdom, kapitel 9: Upplösning av trupper och byråkrater

EIOLNär militären ska bantas efter ett krig finns det alltid en rädsla för att det inte ska finnas arbete åt soldaterna och att de därmed blir arbetslösa. När miljoner män plötsligt släpps fria kan det ta tid för den privata sektorn att fånga upp dem. Historien visar dock att detta skett mycket snabbare än förväntat. Rädslan för arbetslöshet infinner sig eftersom många bara ser ena sidan av processen.

De ser hemkommande soldater som släpps lösa på arbetsmarknaden. Var ska köpkraften komma ifrån om de alla ska bli anställda? Om vi antar att den offentliga budgeten är i gott skick är svaret enkelt. Staten kommer sluta att betala för soldaterna och skattebetalarna kommer i sin tur att få behålla dessa pengar och därmed ha mer pengar för att köpa fler varor. Den civila efterfrågan kommer med andra ord att öka och därmed ge jobb till den utökade arbetskraft som soldaterna utgör.

Fallet blir aningens annorlunda om kriget finansierats av att staten lånar och använder andra sorters underskottsfinansiering. Effekterna av just underskottsfinansiering kommer studeras närmare i ett senare kapitel, men för stunden räcker det med att konstatera att det är irrelevant för detta exempel. Ty om vi utgick ifrån att underskottsfinansiering är något positivt så kan underskottet minskas genom att helt enkelt minska de utgifter som tidigare finansierade kriget.

I samtliga fall kommer inte den militära demobiliseringen ge upphov till samma ekonomiska situation som tidigare. Soldaterna som finansierats av civilbefolkningen kommer inte blott omvandlas till civila som fortfarande försörjs av civilbefolkningen. De blir snarare självförsörjande, produktiva medborgare. Om vi antar att de personer som hade kunnat stanna i försvarsmakten inte länge behövs skulle det vara rent slöseri att behålla dem där. De skulle vara oproduktiva. Skattebetalarna skulle inte få ut någonting av att finansiera dem. Nu använder skattebetalarna istället sina extra pengar till att köpa varor och tjänster från civila medmänniskor, inklusive de tidigare soldaterna. Den totala nationella produktionen och förmögenheten ökar därmed för alla.

Samma princip gäller när man behåller ett allt för stort antal statstjänstemän vars löner inte på något sätt motsvarar den samhällsnytta de tillför. Närhelst det görs ett försök att minska antalet onödiga statstjänstemän kommer det klagomål om att det skulle leda till deflation. Ska man ta bort dessa personers köpkraft? Ska man skada de hyresvärdar och affärsmän som är beroende av denna köpkraft? Det måste leda till att den ”nationella inkomsten” minskar och att man bidrar till att skapa eller förvärra en ekonomisk depression.

Denna vanföreställning beror återigen på att man bara ser hur det påverkar tjänstemännen och de specifika affärsmän som är beroende av dem. Man glömmer bort att skattebetalarna får behålla de pengar som tidigare togs från dem för att finansiera tjänstemännen. Man glömmer att skattebetalarens inkomst och köpkraft ökar lika mycket som de forna tjänstemännens inkomst och köpkraft minskar. Om de specifika affärsmän som var beroende av byråkraterna förlorar sin inkomst, kommer andra affärsmän öka sin inkomst med minst lika mycket. Huvudstaden tappar lite av sitt välstånd, men välståndet i andra städer ökar.

Vidare är nationen som helhet inte bara rikare utan de överflödiga tjänstemännen – den har det bättre ställt även på andra sätt också. Ty tjänstemännen måste nu söka privata arbeten eller starta privata företag, och skattebetalarnas ökade köpkraft kommer att underlätta detta. Men tjänstemännen kan bara skaffa privata jobb om de tillhandahåller värdefulla tjänster åt arbetsgivarna, eller rättare sagt åt arbetsgivarnas kunder. Istället för att parasitera på samhället blir de produktiva medborgare.

De tjänstemän som tas upp här är inte de vars tjänster verkligen behövs. Poliser, brandmän, gatsopare, sjukvårdsarbetare, domare, lagstiftare och direktörer utför produktiva tjänster som är lika viktiga som de tjänster som utförs inom den privata sektorn. Genom att tillhandahålla lag, ordning, fred och frihet bidrar de till att den privata sektorn fungerar. De gör nytta genom de tjänster de utför, inte genom den ”köpkraft” som de får av att vara offentliga löntagare.

Resonemanget om ”köpkraft” är befängt när man väl tänker på det. Det kan lika gärna tillämpas på en svindlare eller tjuv som rånar dig. Efter att han tagit dina pengar har han mer köpkraft som han använder i barer, restauranger, nattklubbar, klädaffärer eller hos bilmekaniker. Men för varje jobb som hans utgifter finansierar måste ett annat jobb försvinna genom att dina egna utgifter minskar, eftersom du har mindre pengar att spendera. På samma sätt kan skattebetalarna skapa ett jobb färre för varje jobb som statstjänstemännen skapar. När dina pengar stjäls av en tjuv får du ingenting tillbaka. När dina pengar tagits genom skatter för att stödja överflödiga byråkrater är det precis samma sak. Vi har tur om de överflödiga byråkraterna endast är harmlösa dagdrivare. Idag är det mer sannolikt att de är energiska interventionister som motverkar och stör produktionen.

När det enda argumentet för att behålla en grupp tjänstemän är att behålla deras köpkraft, är det ett tecken på att det är hög tid att göra sig av med dem.

Texten är översatt av Nasim Naraghi.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *