Att tro på staten är att misstro mänskligheten

Chain_expressing_freedom

Vill du göra någonting gott för världen? Bra! Det finns två huvudsakliga metoder: du kan engagera dig i vinstdrivande eller ideell verksamhet.

Du riskerar naturligtvis att misslyckas med din satsning. Som entreprenör eller ideell aktivist är det omöjligt att undvika risk, såvida du inte med våld eller hot om våld tvingar människor att stödja det du brinner för.

Den fria marknaden diskriminerar mot allting som inte är en förbättring. Många som försöker kommer misslyckas, och det är ingenting konstigt med det. Ingen enskild person eller organisation besitter all information eller kompetens som krävs för att nå framgång, därför är det nödvändigt att flera aktörer försöker med liknande saker, på flera olika sätt. På så sätt skaffar sig marknadsdeltagarna kunskap och det blir möjligt för bra alternativ att växa fram. Misslyckade satsningar tillåts inte fortsätta att slösa med tid och resurser. Framför allt leder snabba misslyckanden till snabb insamling av kunskap som kommer hela marknaden till gagn.

De som lyckas skapa värde på den fria marknaden har utan tvivel gjort någonting gott för sina medmänniskor.

Om du däremot inte vill arbeta eller riskera dina egna tillgångar så finns det en tredje typ av verksamhet. Den går ut på att man tvingar till sig andra människors resurser för att utföra aktiviteter, och tar på sig äran för resultatet. Dåliga resultat är någon annans fel. På detta sätt kan man driva vidare satsningar långt efter det att den fria marknaden hade valt att sluta finansiera dem. Det är politiker och byråkrater som ägnar sig åt denna typ av verksamhet.

Man skulle kunna påstå att värde skapas även av dessa personer. Men det är bara som det ser ut. Visserligen byggs skolor, vägnät och kolossala sjukhus, och det finns polis, utbildningar och järnvägar. Men allt som egentligen händer är att politikerklassen använder resurser som någon annan har producerat. Resurserna skulle ha använts ändå, på något annat sätt.

Att föreställa sig ett gott samhälle utan politiker är svårt. De är nämligen duktiga på att framställa sig själva som samhällets huvudsakliga motor. När politiker kritiserar varandra framställer de sig själva som ett bättre alternativ, och när de gratulerar sig själva är det väldigt få som frågar vem som har betalat för kalaset. Det välstånd vi lever i antas ha sitt urspring i den Heliga Demokratiska Processen och dess politiska reformer. Att det skulle finnas skolor, vägar, vård och social trygghet utan politik är alltjämt otänkbart för de flesta.

Denna övertygelse hade även jag fram till nyligen, då den sattes på prov av människor som hade modet att utmana mig med frågan: Hur vet du att dagens samhälle är bättre än det vi hade haft utan politiskt tvång?

Det går inte att veta, det är omöjligt att bevisa. Jag kan inte heller bevisa att ett anarkistiskt samhälle skulle vara bättre än nuvarande. Det alternativ som välfärdsstaten Sverige utgör har ett övertag i debatten. Den har nämligen redan byggts upp. Den syns. Den går att fotografera, mäta, beräkna och bråka om. Men det Sverige som skulle ha funnits utan politisk inblandning har inte fått chansen att finnas.

Ludvig von Mises kom fram till sina ideologiska ställningstaganden bland annat genom att förstå hur ekonomiska incitament påverkar mänskligt agerande och samarbete. Om de flesta visste att välstånd bara kan skapas av produktiva människor i samklang med sparande människor, och inte politiker (som enbart kan konsumera eller omfördela resurser) så skulle världen se annorlunda ut. Idén att offentlig konsumtion skulle vara någonting bra för ekonomin skulle betraktas som befängd.

Ett tankeexperiment

Jag är övertygad om att ekonomisk allmänbildning är en mycket viktig egenskap för en fri människa. Men är det verkligen nödvändigt att lära sig österrikisk ekonomi för att acceptera att ett fritt samhälle inte bara är möjligt, utan potentiellt mer trivsamt? Jag tror att det största hindret för klartänkthet i området är någonting mer ogripbart, nämligen misstro.

Snarare än att chansa på att våra grannar och landsmän är mestadels trevliga och ofarliga är vi villiga att vända oss till staten för att utföra de gärningar som vi anser vara goda. Vi väljer konsekvent bort den fria marknadens verksamhetsmetoder till förmån för den politiska tvångsmodellen.

Jag vill därför föreslå följande tankeexperiment.

Föreställ dig en värld utan riksdagen och regeringen, utan myndigheter som mikrostyr våra liv, utan statligt ägda monopolbolag, utan de regleringar som samtliga verksamheter måste förhålla sig till.

Föreställ dig dessutom att äganderätt respekteras och att det därmed inte finns några skatter, alla gemensamma samhällsfunktioner måste byggas upp genom frivilliga privatfinansierade initiativ.

Skulle människor i detta samhälle tvinga tornedalingar att vara med och finansiera förbifart Stockholm?

Skulle detta samhälle finansiera byggnationen av nya Karolinska Institutet i Solna, trots att den totala kostnaden just nu verkar kvalificera bygget på plats åtta bland världens någonsin dyraste byggnader?

Skulle samtliga barn tvingas in i exakt samma undermåliga och dyra skolsystem oavsett förutsättningar och önskningar?

Skulle vi strunta i att försöka etablera vägar, skolor, sjukvård, polisverksamhet och sociala skyddsnät?

Skulle vi ge vissa företag lagstadgade monopol?

Skulle vi strunta i våra medmänniskor och låta de svagaste i samhället förgås i rännstenen?

Skulle godhetsretoriken och åsiktskorrektheten i detta samhälle nå en så verklighetsfrånvänd nivå att debatt och tolerant idéutbyte blir omöjligt?

Skulle människor med vitt skilda värderingar tvinga varandra att finansiera varandras hjärtefrågor?

Aldrig i livet säger jag! Jag kan inte baserat på mina egna erfarenheter om mänsklig natur tro att mänskligheten i avsaknad av härskarklass skulle strunta i allt av värde och behandla varandra som skräp.

Jag tror bättre om mänskligheten, och jag tror att de allra flesta agerar ur en ambition att göra gott. Däremot har flertalet människor i Sverige fel idéer om hur man gör något gott.

De tror att man gör det bäst genom att använda den tvingande statsapparaturen.

Inget samhälle är perfekt

De som bråkar med varandra över partigränserna är egentligen bundsförvanter, även om de kanske inte inser det själva. De uttalar sig olika i vissa sakfrågor — men deras budgetar är i det närmaste utbytbara. Det är ett skådespel där deltagarna i stor utsträckning håller med varandra om allting, även om de inte själva tror det. Gemensamt stretar de till sig större makt för statsmaskineriet. Betraktare såväl som deltagare inbillar sig inte sällan att det är verkliga ödesfrågor som avhandlas. Över tid är utfallet dock alltid detsamma, incitamenten pekar nämligen enbart åt ett enda håll.

Den politiska verksamhetsmodellen är korrumperad även om inte alla människor som deltar i den är det. Konflikt och problem belönas. Jag törstar efter någonting annat. Men jag skulle aldrig få för mig att hävda att den samhällsmodell jag föredrar skulle leda till evig lycka och perfekta omständigheter. Jag är inte utopist.

Tråkigheter skulle försiggå även i “mitt” samhälle. Slöseri kommer alltid finnas. Det kommer alltid finnas människor som inte har det bra. Vissa platser kommer ha dåliga skolor (sannolikt inte lika dåliga som idag). På vissa platser skulle tillgången till vård vara fantastisk, på andra inte. Inget samhälle kommer någonsin fullständig lösa samtliga problem. Inte nu, inte någonsin.

Frågan borde därför inte vara hur vi utrotar problem, frågan borde vara vilket system som bäst upptäcker och eliminerar slöseri till fördel för aktiviteter som folk värderar?

Vilket system är bäst på att minimera förluster när saker går fel och snabbt anpassa sig i en föränderlig värld?

Vilket system skapar mest välstånd och tillåter flest människor att följa sina drömmar?

Vilket system är bäst på att belöna produktivt arbete?

Vilket system är mest moraliskt riktigt?

Ett centralstyrt, konflikthärjat, tungrott och tvångsbaserat system?

Eller ett distribuerat, stresståligt system baserat på frivilliga interaktioner?

Den politiska “godheten”

Den politiska klassen behöver inte förhålla sig till verkligheten. Politikerna behöver bara få oss att tro (och tror ofta själva) att de ämnar arbeta för att åstadkomma goda ting. De ser gärna sig själva som entreprenörer eller som världsförbättrare. De slår sig för bröstet och utropar framgång för satsningar som inte har inneburit något personligt risktagande och där de utan uppenbar skam har använt resurser som någon annan har producerat.

De allra flesta är inte medvetna om denna process. De som tjänar på detta inbyggda systemfel har kognitiva förklaringsmodeller på plats för att rationalisera systemet som helhet. Är du skattejurist? Vad ska du göra om det inte finns skatter att uttala dina juridiska trollformler över?

Arbetar du inom sjukvården? Då finns det goda chanser att du aldrig har reflekterat över att det i ett frivilligt organiserat samhälle skulle kunna finnas andra arbetsgivare än staten.

Är du pensionär? Vem ska betala din pension om inte staten konfiskerar den från de som arbetar just nu? Du ifrågasätter inte att du aldrig fick spara själv, du röstade kanske till och med för att staten skulle ta hand om denna viktiga framtidsförsäkring?

Genom att hitta födkrokar till en mängd människor så skapar makten den viktigaste väljarbasen av samtliga: den som upplever sig vara beroende av skattemedel för sin fortlevnad. Det ligger i maktens intresse att upprätthålla bilden av sig själv som den enda möjliga arbetsgivaren och den enda möjliga tryggheten i en värld fylld av egenkära och egoistiska människor. Misstron till människan göder staten, som i sin tur göder misstron till människan.

Man biter inte den hand som föder en, särskilt inte om man aldrig ens har övervägt andra alternativ. Det handlar inte om ondska, det handlar om ovilja att vakna.

När folket sover kan de som har tillgång till politisk makt förbättra sina egna liv utan att förbättra livet för någon annan, och de kan på köpet känna sig som goda människor när de viftar med sina trollspön över “nya satsningar på skolan,” eller “infrastruktur för att skapa möjligheter för utveckling.”

Om en idé kräver våld och tvång är det en usel idé.

Verkliga världsförbättrare behöver inte använda tvång

Om du på ärbart vis vill driva en vinstdrivande verksamhet måste du producera varor eller tjänster som gör livet bättre för någon annan än bara dig själv. Du måste därefter kommunicera värdet och hålla priset på en attraktiv nivå. Om någon köper av dig, så gör den det för att den upplever att köpet förbättrar dess tillvaro. Ni värderar båda det ni tar emot högre än det ni ger bort. Det finns bara vinnare i detta scenario.

Även ideell verksamhet handlar om att skapa och kommunicera värde. Vill du organisera ett frivilligt brandförsvar för grannskapet? Vill du ordna en arbetslöshetskassa? Vill du se till att de som har det svårast i samhället kan få en dräglig tillvaro? Då är det bara att hugga i och börja övertala dina medmänniskor att bidra med tid och pengar. Du måste bygga upp och upprätthålla förtroendet för din verksamhet.

Staten behöver inte förtjäna förtroende, eller producera och kommunicera värde, den behöver bara tid på sig och tillåtelse att bit för bit mota borta de alternativ som den fria marknaden erbjuder. Med tiden börjar folk glömma bort hur det är att verka i samklang med sin omgivning som fria människor. Det är dags att börja minnas.

Så länge som det finns människor kommer det finnas initiativ av både vinstdrivande som ideell karaktär. När människor agerar för att förbättra sina egna liv och inte använder våld eller tvång, gör de oftast livet bättre även för andra.

Jag finner glädje i detta faktum. Jag tycker till och med att det är vackert.

Dela för frihetens skull

Lämna en kommentar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *