Om demokrati, decivilisation och jakten på en ny motkultur

Eftersom alla handlingar fordrar användandet av specifika fysiska medel – en kropp, ett rum, externa objekt – måste en konflikt mellan olika aktörer alltid uppstå när två aktörer försöker använda samma fysiska medel för att uppnå olika syften. Källan till konflikt är alltid och undantagslöst densamma: brist på, eller rivalitet om, fysiska medel. Två aktörer kan inte samtidigt använda samma fysiska medel – samma kroppar, utrymmen och objekt – för olika ändamål. Om de försöker göra det kommer de kollidera. För att undvika konflikt, eller för att lösa en om den uppstår, krävs därför en princip för handlande och kriterier för lag och ordning, d.v.s. en princip som reglerar vad som är en rättfärdig, laglig och ”riktig” (kontra en orättvis, olaglig och ”felaktig”) användning och kontroll av begränsade fysiska medel.

Ur ett logiskt perspektiv är det uppenbart vad som krävs för att undvika all form av konflikt: Det enda som krävs är att allting, alltid och i alla situationer, ägs privat. Att det alltså enbart kontrolleras av en specificerad individ (eller individuellt partnerskap eller annan sammanslutning) och att det alltid går att avgöra vad som ägs av vem, vad som inte gör det och vad som ägs av någon annan. Olika aktörers och entreprenörers planer och syften kan då variera hur mycket som helst utan att någon konflikt behöver uppstå, så länge som deras respektive handlande endast och uteslutande inbegriper användandet av deras egen privata egendom.

Men hur ska detta tillstånd, den fullständiga och otvetydigt klara privatiseringen av alla ting, praktiskt kunna åstadkommas? Hur kan fysiska saker bli privat egendom från första början och hur kan konflikter undvikas från mänsklighetens början och framåt?

En enda – praxeologisk – lösning på detta problem finns och har också i allt väsentligt varit känd för mänskligheten sedan dess ursprung, även om den endast långsamt och gradvis har utarbetats och rekonstruerats logiskt. För att undvika konflikter från början, är det nödvändigt att privat egendom baseras på handlande för ursprunglig annektering. Egendom måste etableras genom handlande (istället för enbart ord, förordningar eller deklarationer), eftersom det endast är genom handlande, som utspelar sig i tid och rum, som en objektiv – intersubjektivt fastställbar – koppling mellan en viss person och ett visst föremål kan upprättas. Och bara den första personen som annekterar ett tidigare icke-annekterat föremål kan förvärva detta föremål som sin egendom utan konflikt. Den första personen som annekterar någonting kan per definition inte råka i konflikt med någon annan under annekterandet av objektet i fråga, eftersom alla andra dyker upp först senare.
Detta innebär framför allt att medan varje människa är exklusiv ägare av sin egen fysiska kropp som hans främsta medel för handlande, kan ingen människa någonsin börja äga någon annans kropp. För vi kan endast indirekt använda en annan persons kropp, d.v.s. genom att använda vår egen direkt annekterade och kontrollerade kropp först. Således föregår direkt annektering indirekt annektering både tidsmässigt och logiskt, och följaktligen är all användning av en annan persons kropp utan samtycke ett orättfärdigt missbruk av något som redan direkt annekterats av någon annan.

All laglig (rättfärdig) egendom går därmed direkt eller indirekt tillbaka genom en kedja av ömsesidigt fördelaktiga – och därmed konfliktfria – egendomsöverföringar, till tidigare och slutligen också ursprungliga annekterare och handlande för annektering. Mutatis mutandis, alla anspråk på och användning av saker av en person som varken annekterat eller tidigare producerat dessa saker, och som inte heller förvärvat dem genom ett konfliktfritt utbyte från någon tidigare ägare, är olagliga (orättfärdiga).

Låt mig understryka att jag betraktar dessa elementära insikter som argumentationsmässigt obestridliga och därmed också a priori sanna. Om man vill leva i fred med anda människor (och du visar att du önskar göra just detta genom att argumentera med dem) så finns bara en lösning: man måste ha privat (exklusivt) ägande av alla saker som är begränsade och lämpliga som medel (eller varor) i strävan efter mänskliga syften (mål). Privat ägande av sådana saker måste baseras på handlande för ursprunglig annektering – den igenkännbara avgränsningen eller inneslutningen av begränsade resurser – eller i annat fall den frivilliga överföringen av sådan egendom från en tidigare till en senare ägare.

Vi kan därmed säga att dessa regler uttrycker och explicerar naturrätten, den ”naturliga lagen”. ”Naturlig”, givet den unikt mänskliga målsättningen om fredlig samverkan, men ”naturlig” även för att dessa lagar är givna redan från början och endast upptäckta som sådana av människan. De är alltså uttryckligen inte lagar som är påhittade, framkrystade eller påbjudna. Faktum är att alla människoskapade (istället för att vara upptäckta eller upphittade) lagar, d.v.s. all lag-stiftning, inte är lagar alls, utan istället en förvrängning av lagen: ålägganden, befallningar eller föreskrifter som inte leder till fred, utan konflikter, och därmed är dysfunktionella för lagarnas själva syfte.

Detta betyder inte att alla problem med social ordning är lösta och att alla motsättningar försvinner med upptäckten av de naturrättsliga principerna. Konflikter kan uppstå och gör också det, även om alla vet hur de ska undvikas. I varje fall av konflikt mellan två eller flera stridande parter måste lagen tillämpas och för detta krävs rättslig praxis, prövning och dom (i kontrast till jurisdiktion). Det kan finnas tvister om huruvida du eller jag har tillämpat principerna fel i enskilda fall när det gäller särskilda medel. Det kan finnas meningsskiljaktigheter om vad som är ”sann” fakta i ett fall: vem var var och när, och vem hade tagit det ena eller det andra i besittning vid dessa tider och vid dessa platser? Och det kan vara tröttsamt och tidskrävande att fastställa och sortera ut dessa fakta. Olika tidigare-senare-tvister måste utredas. Kontrakt kan behöva granskas. Svårigheter kan uppstå vid tillämpningen av principerna på underjordiska resurser, på vatten och på luft, och i synnerhet på flöden av vatten och luft. Dessutom finns alltid frågan om att ”anpassa” ett straff till ett brott, alltså att hitta en lämplig åtgärd för återlämnande eller vedergällning som en förövare är skyldig sitt offer, samt att därefter genomdriva rättens dom.

Oavsett hur komplicerade dessa problem ibland än kan vara är emellertid de vägledande principer som skall följas i sökandet efter en lösning alltid tydliga och obestridliga.

I varje konflikt som får en rättslig prövning är presumtionen alltid till förmån för nuvarande innehavare av resursen i fråga och, mutatis mutandis, bevisbördan för motsatsen ligger alltid hos motståndaren till den nuvarande situationen och nuvarande ägandeförhållanden. Motståndaren måste visa att han, i motsats till hur det förefaller vid en första anblick, har ett anspråk på något särskilt föremål som är äldre än den nuvarande innehavarens anspråk. Om, och endast om, en motståndare lyckas påvisa detta måste det tvivelaktiga innehavet återställas som egendom till honom. Å andra sidan, om motståndaren misslyckas med att driva sitt fall så förblir inte bara tillhörigheten nuvarande ägares egendom, utan nuvarande egendomsinnehavare har i sin tur även förvärvat ett lagligt anspråk gentemot sin motståndare. För den nuvarande innehavarens kropp och tid var kidnappade av motståndaren under hans misslyckade och avvisade dispyt. Han kunde ha gjort andra, föredragna, saker med sin kropp-tid istället för att försvara sig mot sin motståndare.

Viktigt är också att det tillvägagångssätt som ska väljas för utmätning av rättvisa inom de just angivna ramarna är tydligt och underförstått i själva målet för fredlig, argumentbaserad konfliktlösning. Eftersom båda utmanare i varje egendomstvist – låt oss säga John och Jim – gör eller bibehåller motsatta sanningsanspråk (”jag, John, är den laglige ägaren av den eller den resursen” kontra ”nej jag, Jim, är den laglige ägaren av samma resurs”), och John och Jim därmed båda är intresserade eller partiskt förespråkande av ett visst utfall i rättegången, kan endast en intresselös eller neutral tredje part anförtros uppgiften att fördela rättvisa. Detta förfarande garanterar naturligtvis inte att rättvisa alltid kommer att skipas, men det säkerställer att sannolikheten för oriktiga domar minimeras och att felbedömningar enkelt och troligtvis korrigeras. Kort sagt, i varje egendomstvist mellan två (eller fler) stridande parter måste följande gälla: att ingen part någonsin får sitta till doms och agera som slutlig domare i tvister som involverar sig själv. Snarare måste varje vädjan efter rättvisa alltid göras till utomstående, d.v.s. till opartiska tredjepartsdomare.

Vi kan kalla den sociala ordning som skulle växa fram ur tillämpandet av dessa principer och procedurer en ”naturlig ordning”, ett ”system av naturlig rättvisa”, ett ”privaträttsligt samhälle” eller en ”frihetlig konstitution”.

Även om föreskrifterna och kraven för en naturlig ordning förefaller intuitivt rimliga och någorlunda kravlösa för dess beståndsdelar, alltså för oss som individuella aktörer, så kvarstår intressant nog det faktum att vi lever i en värld som skarpt avviker från en sådan ordning. För att ha det hela klart för sig kan man fortfarande finna spår av naturrätten och naturlig rättvisa i civilsamhället och i den civila hanteringen av tvistemål, men naturrätten har samtidigt blivit alltmer deformerad, förvriden, korrumperad, dränkt och nedtryckt av ständigt växande berg av lagstiftning, d.v.s. av regler och förfaranden i strid med naturrätten och den naturliga rättvisan.

Det är inte alltför svårt att identifiera grundorsaken till den sociala verklighetens alltmer märkbara avvikelse från en naturlig ordning, eller att förklara denna omvandling som en nödvändig konsekvens av ett elementärt likväl som grundläggande ursprungligt fel. Detta fel – denna ”arvsynd”, om man så vill – är monopoliseringen av de rättsliga funktionerna prövning och dom. ”Arvsynden” består alltså i att utse en enda person eller byrå (men ingen annan) till att verka som slutgiltig domare i alla konflikter, vilket också inkluderar konflikter som rör den själv.

En sådan monopolinstitution uppfyller tydligt den klassiska definitionen på en stat, som en innehavare av monopol på slutgiltigt beslutsfattande och på våldsutövning inom ett visst territorium som den varken förvärvat genom att handla för ursprunglig annektering eller genom en frivillig överföring från en tidigare ägare. Staten (och ingen annan) utses och tillåts att sitta till doms över sina egna handlingar och att våldsamt genomdriva sina egna domar.

Detta innebär i sig en dubbel kränkning av naturrätten och den naturliga rättvisan. Å ena sidan, eftersom staten med detta förbjuder alla som är inblandade i en ägandetvist med staten själv från att vädja om rättvisa till någon potentiell utomstående tredjepartsdomare. Å andra sidan eftersom staten exkluderar alla andra (utom sig själv) från att erbjuda sina tjänster gällande rättsprövning i sådana konflikter.

Dessutom följer förutsägbara konsekvenser av det ursprungliga felet. Som en allmän regel kan sägas att varje monopol, avskärmat från konkurrens, leder till högre priser och lägre kvalitet på produkten eller tjänsten i fråga än vad som annars skulle vara fallet. I det särskilda fallet med ett rättsligt monopol och den speciella rättsprövningstjänsten innebär detta dels att kvaliteten på lag och rättvisa kommer att falla och dels att naturrätten successivt kommer att ersättas med av monopolägare skapad lagstiftning, alltså perverterad lag. Sannolikt kommer monopolägaren inte bara att använda sin ställning som yttersta beslutsfattare till att lösa konflikter mellan stridande egendomsinnehavare, utan också i ökande grad initiera eller provocera fram konflikter med privata egendomsinnehavare, för att sedan avgöra sådana konflikter till sin egen fördel d.v.s. att expropriera andras rättmätiga egendom till sin egen fördel på basis av sina egna påhittade lagar. Och å andra sidan kommer det pris som skall betalas för rättvisa stiga. I själva verket kommer priset på rättvisa inte bara vara ett ”högre pris” som rättvisesökare kan välja att betala eller inte (vilket skulle vara fallet för alla andra monopol), utan en skatt som dessa rättvisesökare måste betala oavsett om de är överens om det eller inte. Privata egendomsinnehavare som är inblandade i ägandetvister med staten kommer alltså inte bara exproprieras genom lagstiftning, utan de blir också tvungna att betala staten för denna ”service” vilket lägger förolämpning till oförrätt.

Med inrättandet av ett rättsligt monopol blir i själva verket all privat egendom i grund och botten fiat-egendom, alltså statligt godkänd privat egendom. Privat egendom är endast provisoriskt privat och lämnad under privat kontroll, d.v.s. så länge som någon statsskapad lag eller reglering inte fastslår någonting annat, vilket skapar en miljö av permanent rättslig osäkerhet och orsakar en taktökning av den sociala tidspreferensen.

Låt mig benämna denna process som sätts i rörelse med inrättandet av en stat, den gradvisa avvikelsen från en naturlig ordning och ett naturligt rättssystem, den ökande erosionen av all privat äganderätt och motsvarande ökning av statens lagstiftnings- och regleringsbefogenheter, som decivilisationsprocessen.

Medan den rör sig stadigt i sin egen riktning kan decivilisationsprocessen, som började med etableringen av en stat, ske i olika hastigheter vid olika tidpunkter eller platser, ibland långsammare och ibland i en snabbare takt. Emellertid kan ett annat, ytterligare, fel identifieras som resulterar i en acceleration av decivilisationsprocessen. Detta andra fel är omvandlingen av staten till en demokratisk stat. Denna omvandling innebär inte någon statusförändring för staten som innehavare av rättsmonopolet. Men det innebär fortfarande en betydande dubbel förändring: inträde i staten och positionen som slutgiltig domare öppnas för varje (vuxen) invånare i ett visst territorium och funktionen som slutgiltig domare utövas endast tillfälligt under en kort period av vinnaren i regelbundet återkommande hemliga och anonyma val, med en röst per person.

Denna förändring kommer förutsägbart leda till en systematisk acceleration av decivilisationsprocessen.

Å ena sidan, som framför allt Helmut Schoeck tydligt har visat, är känslan av avund en av de mest utbredda och kraftfulla deciviliserande motiverande krafterna. Alla stora (högtstående) religioner har därför fördömt begär efter nästans egendom som syndiga. I en naturlig ordning eller ett system med naturrätt och naturlig rättvisa frestas också människor, vissa mer och andra mindre, att expropriera andras egendom till sin egen fördel. Men i en naturlig ordning, helt i enlighet med religiösa föreskrifter, anses sådana frestelser omoraliska, illegitima och t.o.m. syndiga, och alla förväntas undertrycka sådana begär. Med en stat på plats tillåts några – inledningsvis bara ett fåtal – att ge efter för sådana omoraliska begär på obestämd tid och använda lagstiftning och beskattning som medel för att tillfredsställa sitt eget begär efter andras egendom. Det är dock endast med demokrati, d.v.s. det fria och obegränsade inträdet i staten, som alla moraliska begränsningar och hämningar mot tagande av andras lagliga egendom avlägsnas. Alla är fria att hänge sig åt sådana frestelser och föreslå och främja alla tänkbara mått av lagstiftning och beskattning för att vinna fördelar på andras bekostnad. Medan alla under en naturlig ordning förväntas spendera sin tid enbart på produktion eller konsumtion, ägnas under demokratiska förhållanden istället allt mer tid på politik, alltså på opinionsbildning och främjandet av verksamheter som varken är produktiva eller konsumtionsmässiga, utan enbart exploaterande av och parasiterande på andras egendom. I själva verket måste även motståndare till en sådan utveckling slösa bort sin tid i allt högre grad på improduktiva ansträngningar, d.v.s. på politik, om så bara för att försvara sig själv och sin egendom eller för att vidta säkerhetsåtgärder mot sådana intrång. Faktum är att det under demokratiska förhållanden uppstår en ny klass – politikerklassen – vars yrke är att föreslå och främja förordningar och skatter som syftar till att expropriera egendom från vissa till förmån för andra (framför allt förstås till dem själva).

På grund av regelbundet återkommande val avtar dessutom aldrig politiseringen av samhället, utan får konstant nytt bränsle och fortsätter. Rättslig osäkerhet eller laglöshet förhöjs därmed och sociala tidspreferenser kommer att stiga ytterligare, d.v.s. att tidshorisonten som tas i beaktande vid planering av framtida agerande alltmer kommer förkortas. Och i den politiska konkurrensprocessen, alltså konkurrensen om positionen som yttersta beslutsfattare, kommer de politiker och politiska partier att stiga till toppen som har minst moraliska skrupler och den bästa kompetensen som demagoger, d.v.s. att föreslå och sprida de mest populära av de omoraliska och olagliga kraven från en näst intill obegränsad tillgång på sådana krav som erbjuds i den allmänna opinionen.

Å andra sidan – som den andra sidan av samma mynt – kommer demokrati att leda till ökande korruption. Med öppet inträde till staten minskar motståndet mot statligt styre och statens storlek kommer att växa. Antalet statsanställda och statliga administratörer kommer att öka och eftersom deras inkomster och försörjning är beroende av en fortsättning av statens makt över lagstiftning och beskattning kommer de, inte nödvändigtvis men med all sannolikhet, att bli pålitliga och lojala anhängare av staten. I synnerhet den intellektuella klassen, d.v.s. producenter av ord (ord-smederna) i motsats till producenter av saker (tillverkarna), kommer således köpas ut och korrumperas. Eftersom det bara finns en liten och ombytlig efterfrågan på ord snarare än saker är intellektuella alltid desperata efter all hjälp de kan få för att hålla sig flytande, och staten, i ständigt behov av ideologiskt stöd för dess obarmhärtiga angrepp mot naturrätten och den naturliga rättvisan, är bara alltför villig att erbjuda sådan hjälp och använda dem som offentliga utbildare i utbyte mot lämplig propaganda.

Ändå är det inte bara statsanställda som är så korrupta. Skatteinkomster och statens utbud av kontroll över andra icke-monetära tillgångar och innehav kommer vida överskrida vad som är nödvändigt för att anlita och utrusta dess anställda. Staten kan också sprida inkomster och stöd till olika medlemmar av civilsamhället. Lojaliteten hos de fattiga och förtryckta kan säkras genom så kallade sociala välfärdsprogram, och de rika och hövitsmännen över bankväsende och industri, och indirekt även deras anställda, kan korrumperas genom statliga privilegier, kontrakt och räntebärande statsobligationer. Och samma politik kan också användas för att ”dela” medlemmar av det civila samhället, för att lättare kunna kontrollera en alltmer splittrad eller ”atomiserad” befolkning. Divide et impera.

Medan huvudriktningen för social utveckling säkert kan förutsägas baserat på några elementära antaganden om människans natur, staten och om demokratin i synnerhet, förblir alla detaljer kring decivilisationsprocessen osäkra och oklara. För att bli mer specifik måste historien konsulteras. I synnerhet de senaste omkring hundra åren måste tittas på, alltså historien sedan första världskrigets slut 1918, då modern demokrati kom till sin rätt och undanträngde det tidigare monarkiska systemet.

Även om denna historia bekräftar den allmänna förutsägelsen är de faktiska resultaten verkligt fasansfulla, överträffande alla de värsta farhågorna. När det gäller moralisk degeneration och korruption, och med endast USA som dominerande exempel och modell över en demokratisk stat taget i beaktande, kan några indikatorer räcka som illustration.

En Code of Federal Regulations – ett dokument som listar alla statliga regler och förordningar – existerade inte i USA vid början av perioden (fram till 1937). 1960 hade the Code nått 22,877 sidor och 2012 hade den svällt till totalt 174,545 sidor, indelade i 50 titlar, som reglerar allt tänkbart, från jordbruk och flygteknik till transport, djurliv och fiske i minsta detalj. Medan naturrätten endast består av tre principer: självägande, ursprunglig annektering och avtalsmässig överlåtelse av ägande från en tidigare till en senare ägare, så lämnas idag, efter hundra år av demokrati, ingen aspekt av produktion och konsumtion fri eller oreglerad. Vidare existerade vid början av perioden inte mer än en handfull ”federala brott”, rörande frågor som ”förräderi” eller ”bestickning av federala tjänstemän” (medan alla ”normala” brott definierades och åtalades av de enskilda delstaterna). År 1980 hade antalet ”federala brott” redan vuxit till omkring 3000 och 2007 hade det nått 4450, med kriminalisering av inte bara allt fler oskadliga handlingar och brott utan offer, utan i ökande grad också motiv, tankar, ord och tal.

Som en andra indikator på graden av korruption är det talande att kontrastera det totala befolkningsantalet mot antalet som är beroende av statliga medel. För närvarande är den totala befolkningen i USA omkring 320 miljoner, eller cirka 260 miljoner om vi subtraherar antalet personer yngre än 18 som inte är berättigade att rösta. I kontrast omfattar antalet personer som helt eller till största delen är beroende av statlig finansiering för sitt uppehälle följande:

Antalet statsanställda (på alla förvaltningsnivåer) är ca 22 miljoner.
46 miljoner människor tar emot matkuponger.
66 miljoner människor tar emot socialbidrag.
8 miljoner människor tar emot arbetslöshetsersättning.

Den federala regeringens utgifter bara på vinstdrivande företag uppgår till cirka 500 miljarder dollar, vilket enligt en uppskattning av Charles Murray motsvarar cirka 22 % av den amerikanska arbetskraften, eller drygt 36 miljoner människor. Slutligen får ideella och icke-statliga organisationer, med en årlig omsättning på två biljoner dollar och nästan 12 miljoner anställda, ungefär en tredjedel av sin finansiering från staten, motsvarande ytterligare ungefär 3 miljoner statligt beroende – vilket innebär att det totala antalet statsberoende är omkring 181 miljoner människor. Med andra ord kan endast 79 miljoner människor, eller runt en tredjedel av USA:s vuxna befolkning om 260 miljoner (eller omkring 25 procent av den totala befolkningen om 320 miljoner), sägas vara helt eller till större delen finansiellt självständiga från staten, medan nära 70 procent av USA:s vuxna befolkning och 57 procent av den totala befolkningen skall räknas som statsberoende.

Slutligen, som en tredje indikator på moralisk degeneration och korruption, är det lärorikt att ta en titt på toppen av det demokratiska statssystemet: på de politiker och politiska partier som driver och regisserar den demokratiska showen. I detta avseende, oavsett om vi tittar på USA eller någon av dess satellitstater i Europa och runt om i världen, är bilden lika entydig som klar – och lika dyster. Bedömda efter naturrättens och den naturliga rättvisans måttstock är alla politiker, från alla partier och praktiskt taget utan något undantag, skyldiga, vare sig det är direkt eller indirekt, till mord, dråp, intrång, invasion, expropriation, stöld, bedrägeri och häleri av stöldgods på en massiv och pågående skala. Och varje ny generation av politiker och partier verkar bara bli värre, och lägger ännu fler illdåd och perversioner ovanpå det redan existerande berget så att man nästan känner sig nostalgisk över det förflutna.

De borde alla hängas, placeras i fängelse för att ruttna eller tvingas till kompensation.

Men istället paraderar de runt offentligt i fullt dagsljus och utropar sig själva – pompöst, pretentiöst, arrogant och självgott – som helgonlika välgörare: som goda samariter, allmänhetens osjälviska tjänare, mecenater och räddare av mänskligheten och den mänskliga civilisationen. Med hjälp av en lejd intelligentia berättar de i ändlösa slingor och variationer för allmänheten, att precis som i Alices underland är ingenting som det verkar. Jag citerar från boken:

”När jag använder ett ord”, sade Humpty Dumpty med en tämligen hånfull ton, ”betyder det precis vad jag vill att det ska betyda – varken mer eller mindre”.
”Frågan är”, sade Alice, ”om du kan få ord att betyda så många olika saker”.
”Frågan är”, sade Humpty Dumpty, ”vem som ska vara herre – det är allt”.

Och det är politikerna som är herrarna, och som stipulerar att aggression, invasion, mord och krig egentligen är självförsvar, medan självförsvar är aggression, invasion, mord och krig. Frihet är tvång och tvång är frihet. Sparande och investeringar är konsumtion, och konsumtion är sparande och investeringar. Pengar är papper och papper är pengar. Skatter är frivilliga betalningar och frivilligt betalda priser är exploaterande skatter. Kontrakt är inga kontrakt och inga kontrakt är kontrakt. Producenter är parasiter och parasiter är producenter. Expropriation är återlämnande och återlämnande är expropriation. I själva verket existerar inte det som vi kan se, höra eller uppfatta på annat sätt, och det vi inte kan se, höra eller uppfatta på annat sätt existerar. Det normala är onormalt och det onormala är normalt. Svart är vitt och vitt är svart. Manligt är kvinnligt och kvinnligt är manligt, och så vidare…

Vad som är ännu värre är att den överväldigande majoriteten av allmänheten, t.o.m. långt fler än antalet statsberoende, går på detta nonsens. Politiker blir inte föraktade och förlöjligade utan hålls i hög aktning, applåderas, beundras och glorifieras till och med av massorna. I deras närvaro, och i synnerhet i s.k. ”toppolitikers” närvaro, blir de flesta människor överväldigade, undergivna och servila. Faktum är att även de som motsätter sig eller fördömer en viss politiker eller ett visst parti nästan alltid gör det bara för att förorda eller hylla ännu en, annorlunda men precis lika absurd och förvirrad politiker eller parti. Och när intelligentian hör sin egen verbala rappakalja eka i pladdrandet från den ena eller andra politikern, eller det ena eller andra politiska partiet, börjar de praktiskt taget dregla över dem.

Å andra sidan: Antalet personer som fortfarande håller fast vid de naturrättsliga principerna som grund för all moralisk bedömning och som följaktligen betraktar den samtida världen som ett ”Absurdistan”, d.v.s. ett sinnessjukhus som drivs av megalomana galningar, utgör idag inte mer än en minimal minoritet av befolkningen, mindre i storlek än t.o.m. den ökända 1 % av ”superrika” som gjorts berömd av vänstern (och med liten eller ingen överlappning med denna 1 %). Och ännu mindre är den minoritet av dessa som också lyckats identifiera, om så bara vagt, den systematiska orsaken till detta utfall. Och alla dessa – de få förnuftiga människor som finns kvar på sinnessjukhuset – befinner sig under ständiga hot från väktare och beskyddare av detta ”Absurdistan” som kallas demokrati, och stämplas som neandertalare, reaktionärer, extremister, pre-upplysningsidioter, sociopater eller avskum.

Detta för mig till The Property and Freedom Society (PFS).

Eftersom detta sällskap avsiktligt förenar precis sådana utstötta neandertalare: människor som klarar av att genomskåda ”die Schmierentheater” (loppcirkusen) som pågår framför deras ögon, som har tröttnat på babblande politiker och massmedias gunstlingar, och som till följd därav bara äger en enda önskan: att lämna, d.v.s. att få välja bort, det rättssystem som den demokratiska staten har påtvingat dem.

Men oavsett var dessa neandertalare råkar bo befinner de sig alla i samma situation: utgången är barrikaderad, eller helt spärrad. Secession ur statens territorium är inte tillåtet. Man kan emigrera från ett land till ett annat och därmed lämna en statsjurisdiktion A för en annan statsjurisdiktion B. Men ens orörliga egendom kommer då fortsatt lyda under jurisdiktion A, även och framför allt vid försäljning, och likaledes kommer överföringen av all rörlig egendom också falla under A:s jurisdiktion. Det vill säga att ingen, någonstans, kan gå ur med sin egendom intakt, vare sig genom att stanna eller att flytta någon annanstans. Dessutom är secession inte bara förbjudet och betraktat som förräderi av politikerna, utan det ses som illegitimt, som att smita från sina plikter, också av en övervägande andel av den ”utbildade” eller snarare hjärntvättade allmänheten. Med detta förefaller omständigheterna för neandertalare hopplösa.

Givetvis kan PFS inte erbjuda någon utväg ur denna situation. Dess sammankomster måste också ske på marken och är därmed föremål för statlig lag och jurisdiktion. Det kan inte ens tas för givet att möten som våra, alltid och överallt, kommer tillåtas äga rum. PFS’ möten kan då inte erbjuda någonting mer än en kort flykt och ett uppskov från vår verklighet som fångar på ett dårhus, om inte på marken så åtminstone i den virtuella verkligheten av idéer, tankar och argument.

Men dessa möten har naturligtvis ett verkligt syfte. De strävar efter att åstadkomma en förändring i den fysiska världen. Som ett minimum eftersträvar de att åtminstone förhindra att neandertalkulturen, den naturliga lagens, ordningens och rättvisans kultur, dör ut helt och hållet. De vill hjälpa till att upprätthålla och ge intellektuell näring åt denna alltmer sällsynta art av människor och kultur.

På ett mer ambitiöst plan vill PFS hjälpa dessa neandertalare och deras kultur att återfå sin styrka i den allmänna opinionen, genom att placera dem i öppen dager och visa upp dem som en unikt attraktiv och fascinerande art och som en motkultur.

För att uppnå detta mål bedriver PFS, till synes paradoxalt, en policy för strikt diskriminering, d.v.s. exkludering och inkludering. Således exkluderar PFS å ena sidan systematiskt och diskriminerar mot alla representanter och anhängare av dagens dominerande demokratiska statskultur: mot alla professionella politiker, statsdomare, -åklagare, -fångvaktare, -mördare, -skatteindrivare och -bankirer, alla krigshetsare och alla förespråkare av socialism, rättspositivism, moralisk relativism och egalitarism (vare sig det gäller resultat eller förutsättningar). Ur ett positivt perspektiv letar å andra sidan PFS endast upp och antar människor som har tillägnat sig Thomas Jeffersons maxim om att ”det inte finns någon existerande sanning som jag fruktar … eller inte önskar att hela världen kände till”, som följaktligen inte vill kännas vid några intellektuella ”tabun” eller politisk korrekthet och vilka istället har anammat en kompromisslös intellektuell radikalism, villiga att följa förnuftets påbud oavsett vart det leder. Mer specifikt letar PFS endast upp och antar människor som ägnar sig åt erkännandet av rättfärdigt förvärvad privat egendom och äganderätt, avtalsfrihet, associationsfrihet (och friheten till icke-association), frihandel och fred.

Med denna strikta diskrimineringspolicy har PFS, efter tio år av sin existens, etablerat sig som ett veritabelt monopol i de intellektuella sällskapens värld: ett sällskap beståendes av extraordinära individer i olika åldrar, med olika intellektuella och yrkesmässiga bakgrunder och från olika länder, fria och oförorenade av etatister och allt etatistiskt, oöverträffade i den tvärvetenskapliga bredden och djupet på dess radikalism, samlade i vackra omgivningar och förenade i en anda av hjärtlighet och kamratskap. Förstås även ett sällskap som förtalats, föraktats och hatats (och i hemlighet också avundats) av alla de vanliga misstänkta, men som lyckligtvis ändå hyllas av alla dem som har haft klokskapen och turen att ha sett och upplevt det själva.

Till skillnad från andra, ”vanliga” monopol är det dock inte mitt mål att bevara och underhålla PFS’ nuvarande monopolställning. Tvärtom. För att föregå med gott exempel, genom att producera en tilltalande och genuint vacker produkt – privatproducerad allmännytta, om man så vill – är det min förhoppning att PFS’ nuvarande monopolställning endast är tillfällig och att dess exempel kommer att fungera som en inspirationskälla för andra, att fler och fler liknande föreningar och möten kommer att växa fram, att den dominerande demokratiska icke-kulturen då alltmer kommer hamna på defensiven och öppnas upp för det allmänna åtlöje den så väl förtjänar, och att den förhärskande demokratiska icke-kulturens förespråkare och talesmän i slutändan kommer betraktas som icke hemmahörande i ett anständigt samhälle.

Det finns vissa positiva tecken: endagseventen Mises-Circle i flera stora amerikanska städer, Rahim Taghizadegans Wertewirtschaft-sammankomster i Österrike och Andre Lichtschlags Eigentuemlich-Frei-konferenser i Tyskland. Jag är dock rädd att det kommer bli en svår uppgift att matcha PFS bedrift och att det kommer behålla sin unika ställning ett bra tag till. Personligen planerar jag att fortsätta med detta projekt så länge som min och framför allt också Gulçins styrka håller och, vilket är ännu viktigare, så länge som ni fortsätter att komma och stödja den intellektuella produkt och verksamhet som PFS är.


Detta tal hölls i Bodrum, Turkiet, i september 2015. Det har översatts till svenska av Daniel Leanderson.

1 kommentarer till ”Om demokrati, decivilisation och jakten på en ny motkultur

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *