Verkligheten om Venezuelas ”ekonomiska mirakel”

venezuela22013 tog Salon en kort paus från att kritisera en karikatyr av libertarianismen för att låta David Sirota skriva en pinsam hyllningsartikel till socialismen, som visade sig vara både en fantastisk studie i farorna med en socialistisk ekonomi och, så klart, i att uttrycka sig för tidigt.

Artikeln hade titeln “Hugo Chavez’s Economic Miracle” och den var sannerligen inte den enda av sitt slag som publicerades vid den tiden. Det må verka som efterklokhet att kritisera sådant dårskap, men det kan även vara instruktivt. Hur som helst är det värt att titta på Venezuela idag, och hur det jämför sig med det Venezuela som Sirota såg i 2013 och menade var ett ekonomiskt alternativ till amerikansk kapitalism (en fri marknad diskuterades aldrig), eftersom det ger oss ett bra exempel på vad Nicolás Cachanosky kallar ”den ekonomiska populismens lockpriser”. Närmare bestämt, att om den statliga politiken i mycket stor grad fokuserar på konsumtion och i väldigt liten grad på investeringar, kommer det i början att verka som om allt går bra, men det följs av en oundviklig nedgång och eventuell katastrof.

Sirotas artikel börjar i all fall med att han beklagar sig över Chavez dåliga meritlista med avseende på medborgerliga rättigheter (han stängde exempelvis ner en TV station för att den kritiserade honom) och med att lägga märke till ”en kraftig ökning av antalet våldsbrott”. Detta är till viss del en underdrift, eftersom Venezuela är nummer två i världen när det kommer till mord per capita, fruktansvärda 53,7 per 100000 invånare per annum! Tillräckligt för att avfärda teorin om att socialism minskar brottsligheten. Han kommer till slut till sitt argument för detta ”ekonomiska mirakel” som Venezuela upplevde under Chavez, ett argument som, vilket är värt att notera, endast utgör ett stycke i hela hans artikel.

… enligt data som samlats in av UK Guardian, ledde Chavez första tio år vid makten till att Venezuelas BNP mer än fördubblades, och både spädbarnsdödligheten och arbetslösheten närapå halverades. Vi har också denna fantastiska graf från Världsbanken som visar att under Chavez form av socialism, störtdök fattigdomen (samma data från Guardian visar att den ”extrema fattigdomen” föll från 23,4 procent 1999 till 8,5 procent blott tio år senare). På det stora hela lämnade det landet med den trejde lägsta fattigdomsnivån i hela Latinamerika.

Hur mycket av detta som berodde på det faktum att Venezuela är en oljerik nation går att diskutera, men det är även väl värt att observera att dessa positiva (och underrapporterade) trender existerade i hela Latinamerika, inklusive länder som Colombia som har rört sig i motsatt ekonomisk riktning. Enligt Världsbanken föll Colombias fattigdomsnivåer, mellan 2005 och 2013 från 45 procent till 30.6 procent, Perus från 55.6 procent till 23.9 procent, Uruguays från 32.5 procent till 11.5 procent, Paraguays från 38.6 procent till 23.9 procent, och Ecuadors från 42.2 procent till 25.6 procent. Venezuala själv föll från 43.7 procent till 25.4 procent, vilket ter sig vara runt medel. Samma sak kan även sägas för BNP och Venezualas spädbarnsdödlighetsnivåer, som också ligger runt medel.

Allt detta var så klart fallet innan Venezualas nuvarande ekonomiska kris.

Givetvis har oljeprisets fall skadat Venezuela, men på samma sätt bidrog oljeprisets ökning under förra årtiondet definitivt till det ”ekonomiska miraklet”. Dock är det så att Venezuelas problem började tydliggöra sig innan oljepriset sjönk. I oktober 2014, precis innan oljepriset sjönk, hade Venezuela ett budgetunderskott på 17 procent, och led av brist på vissa varor. Det är dessutom sant att även om alla huvudspelarna på oljeexportmarknaden har tagit skada av de lägre oljepriserna, har de alla klarat sig mycket bättre än Venezuela.

Det verkar som om de lägre oljepriserna förvärrade, eller snarare avslöjade, de problem som Chavez, och hans efterföljare Nicolás Maduro, skapade genom sin extrempopulistiska politik. Som Nicolás Cachanosky visar i sin recension av Rudiger Dornbusch och Sebastián Edwards verk om latinamerikansk populism, går regimer som följer en sådan politik igenom fyra ekonomiska faser. I fas 1,

bekräftas den populistiska diagnosen om vad som är fel med ekonomin under de första åren av den nya regeringen. Makroekonomisk politik ger goda resultat som ökande BNP, en minskning av arbetslösheten, ökning av reallönerna, etc. På grund av produktionsgap, importer som betalas via centralbanksreserver, och regleringar (maxpriser tillsammans med företagssubventioner), hålls inflationen för det mesta under kontroll.

Detta var den fas som Venezuela befann sig i då Salon tyckte det passade att publicera Sirotas artikel.

Först senare inträffar fas 2, när ”flaskhalseffekter börjar uppdaga sig” och ”den svarta marknadsekonomin börjar öka i takt med att statens underskott förvärras”. I fas 3 ”råder det allvarlig brist på varor, inflationen accelererar, och eftersom den nominella valutakursen inte höll takt med inflationen, inträffar ett utflöde av kapital (reserver)”.

Detta är exakt vad som sker i Venezuela idag. Venezuelas prognosticerade inflation för 2015 är hela 64 procent! Det land som har näst högst inflation i hela Sydamerika är Argentina, på 10.9 procent. CIAs Factbook hävdar att Venezuelas budgetunderskott är 29.4 procent, och Moodys nedgraderade Venezuelas kreditranking till den lägsta nivån som ett land som inte har gått i konkurs kan ha.

Staten har instiftat priskontroller för att försöka bekämpa inflationen och helt förutsägbart har en massiv varubrist tvingat Venezuelaner att vända sig till den svarta marknaden för att få tag på dagligvaror som mjölk och toalettpapper.

Venezuelas arbetslöshet ökade från 5.5 procent till 7.9 procent i januari 2015, och den beräknas öka ytterligare. Redan nu är den dock den tredje högsta på den sydamerikanska kontinenten (ej inklusive Centralamerika). Helt förväntat har även fattigdomsnivåerna börjat öka igen.

Efter fas 3 kommer fas 4, som Cachanosky beskriver på följande sätt.

En ny regering tar makten och tvingas ta till ”ortodoxa” medel, möjligtvis under tillsyn av IMF eller någon annan internationell organisation, som bidrar med de medel som krävs för att driva igenom de politiska reformerna. Etersom kapital har konsumerats och förstörts, faller reallönerna till nivåer som var ännu lägre än i början då den populistiska regeringen valdes in. Den ”ortodoxa” regeringen lämnas således med ansvaret att plocka upp vad som återstår efter, och de tvingas försöka täcka kostnaderna av, de tidigare populistiska regeringarnas misslyckade politik.

Huruvida detta kommer att ske är fortfarande en öppen fråga, men det som denna ekonomiska kris lär oss är att man aldrig kan ta kortsiktig framgång som ett bevis på en långvarig lösning. Detta är särskilt sant när det kommer till kvasisocialistiska och extrempopulistiska regeringar. I det långa loppet har de länder som följer den här typen av politik en konsekvent meritlista, och den på det stora hela exakt det som vi nu bevittnar i Venezuela.

Om Salon kommer att skriva en ny krönika för att diskutera detta, återstår att se.


Originalartikeln har översatts till svenska av Joakim Kämpe.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *