Hoppes realistiska libertarianism

Privatisera allt.

Privatisera allt.

Som svar till mitt inlägg, Antonio Gramsci Libertarians, blev jag erbjuden följande text av Hans Hermann Hoppe: A Realistic Libertarianism. Tydligen är detta ett försök att sätta mig på plats, en utmaning att ge Hoppe samma behandling som jag så kärleksfullt gav vänsterlibertarianerna. Ni förstår, tydligen är Hoppe den främsta förespråkaren av det som folk som identifierar sig som vänsterlibertarianer kallar för ”höger”-libertarianism.

Det kommer måhända inte verka som det de följande 2000 orden eller så, men tro mig, jag kommer ha meningsskiljaktigheter med realisten Hoppe.

Hoppes position sammanfattas bäst i öppningsparagrafen, där han citerar Rothbard:

Libertarianismen är logiskt förenlig med de flesta inställningar till kultur, samhälle, religion eller moraliska principer. Strikt logiskt kan politisk libertariansk doktrin avskiljas från alla andra åsikter, de flesta libertarianer är faktiskt hedonister, libertiner, immoralister, överlag militanta religionsmotståndare, i synnerhet kristendom, men likvälanhängare av libertariansk politik. Faktum är att man strikt logiskt kan vara konsekvent hängiven till äganderätten i politisk mening och samtidigt vara en tiggare, bedragare, småskurk eller utpressare i praktiken, som allt för många libertarianer visar sig vara.

Du kommer att lägga märke till följande: libertariansk teori är tunn. Rothbard definierar den på det sättet, och eftersom Hoppe citerar Rothbard om detta, antar jag att han håller med. Jag antar att jag skulle kunna avsluta min artikel här eftersom frågan redan har besvarats, men vad är nöjet med det? Alltså fortsätter jag.

”Rent logiskt, kan man göra dessa saker, men psykologiskt, sociologiskt och i praktiken fungerar det helt enkelt inte på det sättet.” [min betoning, HHH]” – Murray Rothbard ”Big-Government Libertarians,” i: L.Rockwell, ed., The Irrepressible Rothbard, Auburn, Al: Ludwig von Mises Institute, 2000, p. 101

Enligt Hoppe (och Rothbard), är inte livet så enkelt. Jag håller med.

Sammanfattningsvis presenterar Hoppe en praktisk-logisk analys av libertarianism till vänster och höger. Han drar slutsatsen att ”vänsterns” positioner är inkompatibla, och de positioner som ses som ”höger” är kompatibla, med libertarianism.

Jag tror att jag kan sammanfatta Hoppes position ännu mer koncist: ”vänsterns” mål och ”libertarianers” mål kommer alltid att vara i konflikt. ”Vänstern” strävar efter positiva rättigheter och ”libertarianer” efter äganderätt och icke-våldssprincipen. ”Högerns” position hamnar inte i liknande konflikter med den ”libertarianska.”

Konflikten rättas till slut upp. Historien har gjort det klart för oss att befrielsen ofta kommer i form av en räddare som lovar positiva rättigheter. Många av dessa räddare har varit de mest brutala människor som någonsin existerat. Detta är framtiden för det vänsterlibertarianska tänkandet, och de brutala personerna vet om det. Gramsci visste att sammanslutningen av alla vänstergrupperingar skulle föra kommunismen närmare.

Hoppe erbjuder en mer kortfattad förklarning:

Du kan inte vara en konsekvent vänsterlibertarian, eftersom den vänsterlibertarianska doktrinen, även om det är oavsiktligt, främjar statliga, d.v.s. icke-libertarianska, mål.

Anledningen till att Hoppe tror att detta är sant förklaras enklast genom en observation av den verkliga världen, en värld som består av människor, inte nya utopiska människor.

Skillnaden mellan högern och vänstern, som Paul Gottfried ofta noterat, är en fundamental oenighet gällande en empirisk fråga. Högern erkänner, som ett faktum, att individuella skillnader och mångfald existerar mellan människor, och accepterar dem som naturliga, medan vänstern förnekar existensen av en sådan skillnad och mångfald, eller försöker förklara dem som någonting onaturligt som måste rättas till för att skapa ett naturligt tillstånd av mänsklig jämlikhet.

Detta stämmer väl överens med Antonio Gramscis vänstermodell av libertarianismen. Enligt vänsterlibertarianer, borde, eller måste, inte libertarianer låta skillnader eller mångfald stå i vägen för… någonting.

I en värld bestående av människor med skillnader, och inom ramen av en politisk filosofi uppbyggd på ett absolut erkännande av äganderätt och icke-våldsprincipen, faller den vänsterlibertarianska logiken platt då den är självmotsägande.

Jag kan höra vänsterlibertarianerna skrika: ”Vi är de som företräder de annorlunda. Det är högern som vill diskriminera dem”.

Problemet är inte skillnaderna på de som observeras, utan på observatören. Inte de man agerar mot, utan de som agerar. Problemet är inte gayparet som vill ha en tårta, utan bagaren som vägrar baka den. Jag, som individ har preferenser, ”skillnader” och “mångfald” om man så vill. Alla individer har det. Att säga att jag borde eller måste befria mig själv från dessa för att vara en proper libertarian motstrider helt och hållet äganderätten. Det är även en önskan som krockar med mänsklighetens historia och den mänskliga naturen.

De som förespråkar den typen av åsikter ser människan som någonting annat än mänsklig. En ny, utopisk, människa är en förutsättning för korrupta politiska filosofier som kommunism, fascism, demokrati, och nationalsocialism. Varför skulle libertarianer vilja samma sak för libertarianismen?

Hoppe beskriver vänstelibertarianismens primära självmotsägelsen:

… hur är det möjligt att förena [vänsterlibertarianers] ståndpunkter om anti-diskriminering med privat ägande, som alla libertarianer anser vara hörnstenen i dess filosofi, och som ju innebär exklusiv rätt, och därmed logiskt implicerar diskriminering?

De kan inte förenas. Den ena måste stå över den andra: äganderätten eller positiva rättigheter. Och positiva rättigheter får inte plats inom libertarianismen.  Även om detta kanske inte leder någon till högerlibertarianismen, så demolerar det allt sken av en logisk vänsterlibertariansk teori. Det är en värdelös teori.

Vissa vänsterlibertarianer kommer att ge läpparnas bekännelser för idén att äganderätten är av högsta vikt, trots detta kommer dessa åsikter inte avhjälpa den tidigare nämnda konflikten, en konflikt som väntar på att en räddare ska bevilja dem deras positiva rättigheter.

Hoppe anser att den traditionella familjestrukturen är den hörnsten libertarianismen kan byggas på. Trots önskan från vissa vänsterlibertarianska anarkister om att ett samhälle utan hierarkisk ordning kan uppnås. Hoppe håller inte med.  Tusentals år av mänsklig historia håller inte med. Den mänskliga naturen håller inte med. Jag håller inte heller med.

Oavsett vänsterlibertarianernas drömmar behöver ett samhälle ett visst styre för att blomstra, ja till och med överleva. Ett styre, men inte ett regerande i den tvingande formen vi ser idag. Hoppe identifierar den traditionella familjen och släktskap som den bästa, mest decentraliserade, och mest libertarianska, institutionen för att uppnå detta nödvändiga styre. Historien vittnar om dess framgång och erbjuder även möjlighet till utveckling. Jag är mest familjär med exempel från den europeiska medeltiden. Det finns även andra exempel.

Hoppe fortsätter på denna bana. Han föreslår att accepterandet av egalitära känslor hotar en libertariansk ordning. Förespråkare av sådana känslor borde avlägsnas från samhället, vilket på ytan ter sig som ett häpnadsväckande uttalande från en libertarian.

För att granska Hoppes syn på bibehållandet av en libertariansk ordning, kommer jag ta en omväg genom hans bok ”Democracy – The God That failed.”

I ett förbund som slutits mellan ägare och hyresgäster, med syfte att skydda privat ägande, existerar ingen rätt till (obegränsad) yttrandefrihet, inte ens obegränsad yttrandefrihet på ens egen hyrda mark.

Inget kontroversiellt hittills. På min egendom tolererar inte jag vissa former av utlåtanden. Jag kommer att avlägsna individer som envisas med att yttra sig på ett sätt som jag inte håller med om. Det är trots allt min egendom. Jag är även fri att komma överens om detta med mina grannar. Vidare är min hyresvärd eller husägare fri att ha regler gällande yttrandefriheten inom fastigheten till den grad som marknaden tillåter.

Någon kanske säger oräkneliga saker och uppmuntrar nästan vilken idéer som helst, men naturligtvis har ingen tillåtelse att förespråka idéer som går emot förbundets själva syftet, att bevara och skydda av privat egendom, som demokrati och kommunism.

Nu blir det farligt. Om man inte får diskutera och debattera idéer, hur når man då sanning? Å andra sidan är det min egendom. Och för libertarianer vinner egendom alla gånger.

Det kan inte finnas tolerans mot demokrater och kommunister i en libertariansk samhällsordning. De måste fysiskt avlägsnas och utvisas från samhället. (min betoning).

Hoppe beskriver en ”libertariansk samhällsordning”. Han villkorar inte termen ”libertarian”.

Om jag minns korrekt förespråkar Hoppe tiotusentals små stadsstater runt om i världen, där var och en har egna normer, värden etc. så länge de förhåller sig till icke-våldsprincipen och den underliggande respekten för privat ägande. Om Hoppe inte förespråkar detta, bör han det. Jag misstänkter, utan att veta, att om några av dessa väljer att organisera sig efter kommunistiska principer, men lämnar andra utanför detta samhälle i fred, skulle Hoppe inte finna någon anledning till att lägga sig i deras affärer. Jag finner i alla fall ingen orsak till att ingripa.

Beakta ovannämnda på ytan häpnadsväckande uttalande i ett kontext av tiotusentals olika decentraliserade politiska organisationer. Att bli avlägsnad från ett samhälle organiserat för att upprätthålla en libertariansk samhällsordning betyder endast att man är fri att flytta till ett samhälle som passar ens politiska tro bättre. Tack och hej, säger jag.

På samma sätt ligger det till med ett förbund som är upprättat med syftet att skydda familj och släkt. Det kan inte finnas någon tolerans mot de som förespråkar livsstilar som är inkompatibla med detta syfte.

Finns det någonting kontroversiellt med detta? Folk har format ett samhälle med en viss typ av struktur i åtanke: familj och släkt. De som efterfrågar andra strukturer är a) fria att flytta någon annanstans om någon vill ha dem där, och b) kan eventuellt avlägsnas, då deras syften står i konflikt med samhällets överenskommelser.

De, det vill säga de som förespråkar alternativa, icke-familj- och släkt-baserade livsstilar, till exempel de som förespråkar individuell hedonism, parasitism, miljödyrkan, homosexualitet, eller kommunism, måste fysiskt avlägsnas från denna typ av samhälle, om man vill bibehålla en libertariansk samhällsordning.

I motsats till vänsterlibertarianernas drömmar kommer det att finnas en hierarki och ett styre i alla blomstrande, och överhuvudtaget överlevande, samhällen. Hoppe anser att familjen är den mest libertarianska formen av styre. Jag håller med.

Vem eller vad ska tillhandahålla detta styre om inte familjen? Svaret är inte ”ingen, det behövs inte”. Därför är svaret någon annan. Och det är här skon klämmer, vilket är Hoppes poäng.

Hoppe menar att de som tror annorlunda kan hitta någon annanstans att bo, någonstans mer lämpligt för deras kulturella tro.

Jag förstår inte varför idén om att ha olika platser att bosätta sig på är kontroversiellt. Till och med vänsteranarkisterna på C4SS håller med:

… vi är alla förenade i skapandet av olika decentraliserade samhällen som själva avgör vilka värderingar som ska gälla.

Nåväl, de håller nästan med. C4SS ger utrymme för alla olika typer av ”olika decentraliserade samhällen” förutom ett:

Vad är det egentligen för fel på den social-konservativa skaran anarkokapitalister som kommer ut från Mises-institutet och Hans-Hermann Hoppe? Om du är främmande till den libertarianska traditionen blir du kanske chockad av de åsikter som framförs av vissa libertarianska anarkister som Hans-Hermann Hoppe på Ludwig von Mises – institutet.

Detta är en aganda; det är inte en konsekvent politisk teori.

Låt oss återgå till Hoppes inlägg om realistisk libertarianism: Hoppe går igenom några av vänsterlibertarianernas framträdande önskningar. Först har vi en önskan om att rätta till tidigare fel genom restitution. Hoppe menar att ordentlig restitution bara är möjligt i de fall där det finns ett individuellt offer som blivit utsatt för våld av en identifierad gärningsman.

Enligt libertariansk teori verkar detta inte bara vara rimligt, utan det enda berättigade svaret. Är det rimligt att en individ blir straffad för brott som orsakats av någon annan? Det strider mot icke-våldssprincipen, eftersom våld initieras mot någon som inte är en gärningsman.

Alla [klistra in dina favoritgrupper bland priviligierade klasser] gynnades på bekostnad av [klistra in din favoritgrupp av historiska offer]. Lyssna riktigt noga nu: alla jordens människor har både tjänat och tagit skada genom oräkneliga kränkningar av icke-våldsprincipen. Lycka till att försöka lista ut och rätta till det på individnivå, utan att kränka icke-våldsprincipen. Det kan inte göras.

I nästa steg undersöker Hoppe migration. Hoppe menar att människor har rätt att fritt migrera. Ja, jag vet att detta inte är hur vänstern beskriver hans position. Inte heller är det riktigt hur Hoppe målar upp det, åtminstone inte på ytan.

Ni förstår, Hoppe sätter upp vissa villkor för denna fria migration, och det är dessa villkor som upprör vänsterlibertarianerna. Hoppe har fräckheten att föreslå att en individ endast har rätten att vistas på min egendom med mitt tillstånd, och en anställd får endast arbeta för mig om jag önskar det. Hur kan detta vara ett problem? Även detta är förenligt med libertariansk teori och icke-våldprincipen. Varför gör behovet av tillstånd från egendomsägare eller entreprenör vänsterlibertarianer så upprörda?

”Gränserna borde vara öppna” skriker vänsterlibertarianerna. Men gränsen till min egendom är inte ”öppen”. Frågan rör inte invandrarens positiva rättigheter, utan egendomsägarens rätt att förhindra intrång. Denna konflikt kan inte vänsterlibertarianer förstå.

Givetvis fördunklas frågan av de linjer som politiker godtycklig ritat på en karta:

I en värld där alla platser är privatägda skulle invandringsproblemet försvinna. Det finns ingen rätt till invandring. Rätten att handla, köpa eller hyra olika platser är den enda rättigheten som existerar.

Begrunda den enkla och självklara sanningen i detta uttalande. Är det förvånande att konsekventa libertarianer håller fokus på äganderätten och icke-våldprincipen? Är det förvånande att konsekventa libertarianer är anarkister (i den Rothbardianska meningen)?

Men hur blir det med invandring i den verkliga världen med offentlig egendom som administreras av lokala, regionala eller nationella regeringar?

Först av allt: Hur skulle invandringspolitiken se ut om staten, som det är tänkt att den ska göra, agerade som förvaltare av skattebetalarnas offentliga egendom? Hur skulle invandringspolitiken se ut om staten agerade som chef för gemensamt ägd samhällsegendom finansierad av medlemmarna i ett villaområde eller slutet kvarter?

Hoppe ger svaret “fullkostnadsprincipen”. En invandrare, eller individen som bjuder in denne, är ansvarig för att betala den fulla kostnaden för de erhållna förmånerna.

I teorin kan inte Hoppe veta det här svaret. Vissa samhällen kanske skulle släppa in vem som helst. I teorin…

Men i praktiken? Jag skulle inte vilja leva i ett sådant samhälle (och jag slår vad om att inte alltför många vänsterlibertarianer skulle det heller). Vissa samhällen skulle måhända välja denna modell frivilligt. Mitt samhälle skulle inte det.

Det finns omfattande bevis runt omkring oss på att individer önskar vara exkluderande till den maximala nivå som lagen tillåter. Jag misstänker att varje grannskap och slutet kvarter har kontroll över åtkomsten till gemensamma ytor, och givetvis särskilt för icke-boende.

En sammanfattning av dessa vänsterlibertarianers åsikter:

Vänsterlibertarianers åsikter gällande detta är inte helt enhetliga, men de skiljer sig typiskt sett inte mycket från kulturmarxisternas åsikter.

Slutligen har vi här en stark anledning till att inte hålla med Hoppe. Jag lovade ju att detta skulle komma.  Vänsterlibertarianer håller inte kulturmarxisterna, vilket jag i detalj förklarade i mitt senaste inlägg om detta ämne, de har kultur Gramscistiska åsikter. Hoppe borde vekligen göra sin hemläxa.

En till punkt som jag och Hans inte kommer överens om:

… många libertarianer har dragit slutsatsen att libertarianismen varken är vänster eller höger. Att det endast är ”tunn” libertarianism.

Det är inte från detta som jag drar slutsatsen att libertarianismen är tunn. Jag gör det av samma anledning som Rothbard gjorde i det inledande citatet ”Libertarianism är logiskt kosekvent med nästan alla kulturella, sociala, religiösa eller moraliska principer. I strikt logisk mening kan politisk libertariansk doktrin avskiljas från alla andra beaktanden…”

Libertarianismen är så simpel. Problemet är att livet inte är det.

Hoppe kallar sig själv för högerlibertarian, ”eller om det låter mer tilltalande, en realistisk eller ”sunt förnuft” – libertarian, och en konsekvent sådan”. Jag håller med, han är realistisk och förnuftig… och konsekvent.

Men vänta, det finns fler saker där jag inte håller med Hoppe:

Med detta i åtanke skulle jag, i egenskap av höger-libertarian, först och främst säga till mina barn och studenter: respektera alltid, och inkräkta aldrig, på andras äganderätt, och se på staten som din fiende och som den privata egendomens antites.

Vänta, det är inte detta jag inte håller med om, utan detta:

Men jag skulle inte lämna det där. Jag skulle inte säga (eller implicera) att när du väl har tillfredställt detta krav är ”allting tillåtet”. Det är väsentligen detta som ”tunna” libertarianer säger! Jag skulle inte vara en kulturrelativist som de flesta ”tunna” libertarianer implicit är.

Det där är utmanande ord, Hoppe. En “kulturrelativist”? Inte denna tunna libertarian. Livet kräver så mycket mer för att överleva och blomstra än blott en överenskommelse över äganderätt och icke-våld.

Nåväl, som Hoppe förklarar, kräver upprätthållandet av en libertariansk samhällsordning vissa kulturella parametrar, om nu inte någon tror att ingen tyrann kommer att fylla en horisontell hierarkisk strukturs tomrum. Ni kan inte höra mig gapskratta åt de naiva eller oärliga förespråkarna av denna syn, men det gör jag.

Hur som helst varken börjar eller slutar min värld med att ”allting är tillåtet”, utan endast min libertarianska teori. Jag välkomnar alla kulturrelativistiska libertarianer där ute att starta sina egna samhällen.

För att bevisa min icke-kulturrelativistiska livsstil erbjuder jag följande:

Jag är en traditionell-kultur-kristen-gitarr-bas-metall/progressive-rock-fan-Österrikisk-ekonomi-revisionist-historiker-anti-krigs-Rothbardiansk-anarkokapitalist-startade-med-Ayn-Rand-via-2112-försvarare-av-ofödda-barn-miljömuppar-är-vattenmeloner-IP (om du kan försvara det utan staten)-stödjer-fribanker-fraktionella-reserver-är inte bedrägeri-offentlig utbildning-är-statligt-påtvingad-hjärntvätt-beundrar-europeisk-medeltid-lägg-ner-den-amerikanska-centralbanken-libertarian (och detta inkluderar endast saker jag har kommenterat i bloggen). Mitt stöd för äganderätten är otvetydig.

Mitt tält är väldigt stort, med gott om rum för massor av samhällen med olika värderingar. Så länge du respekterar äganderätten och icke-våldsprincipen med avseende på de som befinner sig i de andra rummen, avlägsnar jag endast folk som inte förstår att detta är höjden av människans musikaliska bedrift.

Ni kommer att skrika – “Bionic, detta avlägsnande bevisar att du inte heller är en tunn libertarian”. Lägg ner. Jag må vara tunn, men jag är fortfarande mänsklig. Inte perfekt.


Originalartikeln hittar ni här.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *