Vår fiende är skräcken

apocalypse_roosevelt

Världen erbjuder allehanda faror, men det är onödigt att ge efter för urskillningslös rädsla, och att med kittlande spänning elda på rädsla i andra människor. Ljudliga och publika uttryck för skräck och undergångsprofetiande är ofta ett sätt att kanalisera ensamhet, fördomar eller förbittring till ett sinnesuttryck som kan förefalla slugt, rättfärdigt och tappert för deltagarna.

Jag måste erkänna att jag själv är skyldig till denna aktivitet, jag känner djup oro över socialismens fasor, maktens härjningar i världen, över min lånebörda i bostadsbubblan, över mina barns framtid i en allt mer totalitär sinnesstämning. Men jag har insett att rädslan är poänglös och kontraproduktiv. Mitt budskap ter sig avskräckande för de som fortfarande håller fast i drömmen om det goda demokratiska samhället. Jag når därmed inte fram till de jag älskar och vill rädda från en oönskad framtid.

Sverige är dessutom redan fullt av rädsla, mina budskap är utsatta för hård konkurrens. Det är bara att välja en favoritskräck ur det offentliga samtalet och börja oroa sig. Fossila bränslen kommer göra planeten obeboelig! Migrationsströmmarna kommer förinta välfärden och orsaka en syndaflod av våldtäkter! Riskakor är fullproppade med arsenik! Bostadsbubblan kommer spricka! Ryssen kommer!

Men hur kan vi avgöra huruvida samhället är på tillbakagång? Hur var det egentligen på den tid när allting var som det borde vara?

Skräcken för framtida hemskheter definierar sinnesstämningen för många i en värld där samtliga människor är hälsosammare och har det materiellt bättre ställt än någonsin. Vad är det egentligen som har blivit sämre?

Jag erkänner att jag själv bär på rädsla. Men jag är oförmögen att avgöra om mina farhågor är baserade på rationella ställningstaganden, eller om mina ställningstaganden får sin näring ur rädsla. Jag har på senare tid börjat tro att det kanske är rädslan själv som är min största fiende.

Vilket tvång utövar jag över mig själv när jag själv villigt fjättrar fast mig vid skräckens klagomur? Finns det någon källa ur vilken jag kan hämta kraft för att motstå att sugas in i hopplösheten? Och vem är det egentligen som håller mig vid hand in på skräckens bana, vilka är dessa superegon som faktiskt tjänar på min skräck? Går det att med verkligt mod, och verklig slughet att bemöta dem?

Tjänar någon på min rädsla för X? Vem är det som eldar på rädslan? Det finns all möjlighet att de budskap som jag utsätts för är vinklade för att åstadkomma en fördelaktig reaktion i mig. Allra helst en reaktion av hopplöshet; att problem X är för stort för mig, att det är bäst att låta experterna bedöma och bemöta. Jag kanske gör bäst i att hoppas på en kraftig och samlande ledare som kan definiera problemen, att jag ska kunna lämna handlingsutrymmet dennes händer.

Skräck är en fantastisk affärsmodell, den fungerar som en aptit eller ett beroende. Du blir till villebråd för de som tjänar på din skräck. I ekonomiska termer skapar du efterfrågan på trubbel. Du blir en villig medlöpare till din egen undergång.

Men världen är fundamentalt positiv, den är alltid det mesta och det vackraste den kan vara. Men för den som enbart värderar det som syns och hörs, kommer världen alltid komma till korta, det kommer alltid saknas något ting. När skräcken härskar i sinnet är det omöjligt att finna detta saknade ting. Det är inte någon specifik livssituation vi saknar, eller någon världslig sak. Däremot är vi så upptagna med konturerna av vår livssituation, dess överflöd, dess kulturer, åsikter, mångfald och faror — att vi blir oförmögna att förnimma den avsaknad av fysisk manifestation som utgör den målarduk på vilken dessa konturer blir möjliga att utröna.

Denna målarduk är friheten själv — är vi rädda för den är vi dömda till evig skräck.

Världen kommer aldrig att anpassa sig till ditt egos föreställningsvärld, då ditt egos främsta drivkraft är att vara missnöjt, förtvivlat och skräckslaget, att vara i konflikt med din omgivning, att betvinga andra människor, att ha rätt, att gå i clinch med verkligheten. Detta alldeles oavsett om verkligheten vill dig illa eller inte. Den skräck du bär är din frihets tyngsta boja.

Jag vill inte med dessa ord förminska de verkliga faror som faktiskt existerar. Ej heller det lidande som en del människor verkligen upplever. Jag tycker inte heller att man ska ägna sig åt funderingar kring metafysisk frihet när verklig ondska och sanna faror knackar på dörren. Det finns tid för handling! Men de tidpunkter du väljer för handling, och de handlingar du väljer att utföra kommer att vara olika om du agerar utifrån en acceptans av verkligheten och ett lugn, snarare än konfliktsökande och skräck. Positiv kraft kommer ur lugnet och vissheten, inte ur tvekan och bävan.

Det mänskliga tillståndet kommer aldrig i grunden att förändras. Motparterna gott och ont kommer aldrig övervinna varandra, de definierar varandra och kräver varandras existens. Godhet är inte eftersträvansvärt annat än som bieffekt i samband med att du själv lever i enlighet med dina värderingar och låter andra människor leva i enlighet med sina, så länge de inte brukar våld och tvång mot dig.

Varken dystopia eller utopia kommer någonsin att uppnås. I de tider då friheten och toleransen har varit levande och närvarande värderingar har människor haft det bättre än när tvång och konflikt härjat. Ondskans utövare och dess rädda och avundsjuka supportrar har aldrig identifierat sig med någonting annat än godhet. Förföljelse av religiösa avfällingar har alltid utförts av individer som ansett sig verka åt den goda kraften. Kommunismens våldsmaskineri byggdes upp på en grund av goda föresatser. Den amerikanska militarismens världsomvälvande och destruktiva maskineri får sin näring ur sagan om den demokratiska godheten. I alla dessa fall är grundförutsättningen skräck, enbart människor i skräck låter sig förblindas på denna skala.

Därför vill jag mena att kampen inte står mellan det goda och det onda. Den står mellan friheten och skräcken. Godheten är det flyktiga ting som inte låter sig kanaliseras genom att tvinga människor att agera på ett “gott” sätt, det förvandlas då till sin totala motsats. Godheten kan enbart springa fram ur de handlingar som oantastligt fria människors utför.

Jag kan inte bevisa att en klimatapokalyps INTE kommer att inträffa, jag kan inte bevisa att ryssen INTE kommer, eller att riskakan som du gav dina barn förra veckan INTE kommer ge dem cancer. Även om jag lyckades — skulle du bli lugn? Skulle du inte bara låta en ny skräck uppta ditt sinne?

Det enda jag kan peka på är de grälla penseldrag som totalitarianismen har dragit över frihetens målarduk, där människor har funnit det för gott att tvinga sina medmänniskor till godhet, där utrotandet av de onda människorna och de onda idéerna är definitionen av godhet, där idéerna blir farliga, där enbart en sanning får finnas. Där skräcken lämnar folket handfallna inför de som vill kapitalisera på den.

Jag vill därför be dig att vara inte vara rädd, inte ens för skräcken, och att omedelbart diskriminera mot de som utmålar framtiden som ett skräckscenario om du inte gör som de säger.

Glöm inte bort, att de vid makten är räddast av allihop, rädda att bli ignorerade av fria, handlingskraftiga och glada människor som inte behöver dem längre. Deras egon skulle sannerligen bli förkrossade.

7 kommentarer till ”Vår fiende är skräcken

  • Fin text!

    Själv är jag inte rädd. Jag har spenderat alltför mycket tid i historien för att vara allvarligt bekymrad om mitt personliga väl och ve. Det ska verkligen till ett kärnvapenkrig med tillhörande klimatkatastrof och något extra för att vi ska slungas tillbaka till förindustriella förhållanden. Mänskligheten mår som helhet oerhört bra- vi är fler än någonsin, vår tolerans mot främmande människor saknar motstycke och hur bra vår materiella standard är behöver inte tas upp igen. Mitt liv är ett veritabelt drömliv i ett historiskt perspektiv och jag tänker inte låta någon frammanipulerad mediaskräck lura av mig min tacksamhet gentemot detta faktum.

    Det värsta hotet ser jag i de totalitära tendenserna. Det är ingen osannolik absurditet att världen fastnar i en världsomspännande polisstat om det går tillräckligt fel. Men. Mig fick de inte. Vad de än gör så blir åtminstone inte jag en av maktens marionetter. Behöver jag slåss för mitt liv en dag emot Leviathan så får det vara så. Under tiden gör jag mitt bästa för att leva mitt liv i frihetens tecken så gott jag kan, med vetskapen om att jag inte är ensam om att göra så.

    Och kanske har de positiva rätt. Kanske är det vi ser nu Leviathans dödsryckningar och att den i själva verket är svagare än någonsin. Kanske är superstatens tid förbi inom en snar morgondag. Kanske beror det på min ungdom, men jag är långt mer hoppfull än vad jag är rädd!

    Väl mött.

  • @ Jon Nylander,

    Känner du till ordspråket ”Dead as a dodo”?

    Det avser en fågel, kallad dront på svenska, som länge hade levt på en ö utan rovdjur. Dronten hade tappat flygförmågan och var helt orädd. Dessvärre var den även väldigt god att äta och så fort dåtidens sjömän upptäckte att de fanns blev de inom kort utrotade.

    Svensken är som dronten. Många generationer har levt relativt säkra och fredliga liv och de kan inte riktigt föreställa sig att andra människor på allvar skulle kunna vilja dem något ont. Nu sker dock ett massivt inflöde av människor med helt andra värderingar och beteenden.

    Alla får väl dra sina egna slutsatser men om man inte som svensk inser den absolut uppenbara faran nu, då lär inget jag har att säga ändra på detta.

    • @ utlandssvensk

      Känns ju rätt kört för svenskdronten då rädd eller inte ? Själv tycker jag att hela konceptet med nationalism är drontiskt. Usch vad fattigt att identifiera sig med sånt trams. Jag bor i ett område med sådana där som du varnar för och jag måste säga att dina åsikter är verklighetsfrånvända.

      • OK, då ser allt bra ut både för dig och mig!

        Hela Sverige håller väldigt fort på att förvandlas till ”område med sådana där som du varnar för” och eftersom du gillar det ger det ju dig fler valmöjligheter. Jag gillar det inte och får bo i ett annat land med likasinnade, vilket funkar för mig.

        Vidare kan jag berätta att intresset att flytta från Sverige har exploderat de senaste månaderna och det är mest folk som tänker ungefär som jag som vill lämna. Så då blir det ju ännu bättre för dig med färre rasister som smyger omkring och förgiftar samhällsklimatet.

      • @ utlandssvensk

        Ja det är sunt att folk, i brist på alternativ, rör på sig för att maximera sin lycka. De som inte gillar isis flyttar därifrån och de som gillar isis flyttar dit för att ta ett exempel.

        Kan inte säga att jag är särskilt störd av rasister som smyger runt, känns som en rätt marginell företeelse ändå; sensationell men marginell. Och säg inte SD för det är bara gammelsossar som inte vill dela med sig av sektkollekten, det har jag full förståelse för även om jag inte vill tvingas vara en del av den sekten.

    • Om jag inte minns fel så hade dronten även egenheten att den inte kunde hålla sig från att springa fram och apatiskt kolla läget på sina nyligen dödade fränder, varpå det enda som krävdes var att döda en av dem för att sedan så att säga få en ”outtömlig” tillströmmning.

      Min artikel handlar inte om någon sakfråga för övrigt, den handlar om skräck som kontrollmekanism. Att agera rationellt baserat på en omvärldsobservation är inte att styras av skräck, även om den handling som springer ur denna observation är flykt. Jag tror att du förstår vad jag är ute efter, yes?

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *