Minnen från Rothbard – Property and Freedom Society del 1

PFS_2015_Group-PhotoProperty and Freedom Society eller PFS arrangeras varje år i Bodrum Turkiet av professor Hans-Hermann Hoppe. Konferensen skiljer sig en del ifrån andra då det i form av en intellektuell salong där man träffas under flera dagar för att diskutera och lyssna på föredrag. Diskussionen utanför föredragen är minst lika viktiga om inte viktigare än föredragen i sig. Slogan för PFS är ”Uncompromising radicalism” där det är högt i tak på diskussionerna. PFS startades som ett alternativ till Mont Pelerin Society som tidigt avvek ifrån Mises grundidé och snabbt blev korrumperat. Mises rusade ut ifrån ett möte där bland annat Hayek och Friedman deltog och utbrast ”You’re all a bunch of socialists”, mötet diskuterade inkomstdistribution och andra socialistiska åtgärder. Än idag handlar MPS mer om att diskutera olika policies och besöks frekvent av politiker, bankirer och annat löst folk. PFS tillämpar strikt inkludering och exkludering där bara inbjudna gäster får komma. PFS har även en mer europeisk prägel på deltagarna och de teman som diskuteras. Deltagare är affärsmän, entreprenörer, professorer, studenter och intellektuella ifrån hela världen inom ekonomi, filosofi och historia. Konferensen börjar alltid med mottagning torsdag kväll för att sedan ha föredrag fredag, lördag och söndag och avslutas med en gemensam utflykt på måndag. Ludwig von Mises-institutet  i Sverige har deltagit flera gånger och detta var mitt fjärde bessök.

Fredagen inleddes med ett föredrag av professor Hoppe och en panel med temat till minne av Miurray Rothbard. Panelen bestod av Lee Iglody (tidigare student till Hoppe och Rothbard), Thomas DiLorenzo (tidigare kollega till Rothbard), Doug French (tidigare ordförande för mises.org och student till Rothbard) och av professor Hoppe själv.

Professor Hoppe började med att berätta om de två personer som inspirerat honom till att skapa PFS var just Mises och Rothbard. Under tidigt 80-tal sökte professor Hoppe upp Rothbard för att studera under honom i New York. Han förväntade sig någon form av superstjärna som hade stort fint kontor och som bodde flott. I verkligheten såg det inte ut så och inte många visste vem Rothbard var. Rothbard undervisade då vid Brooklyn Polytechnic university och hade ett kontor utan fönster i en nerlagd fabriksbyggnad där de tillverkat rakblad tidigare. Hoppe började undervisa Rothbards klasser när Rothbard var ute och reste. Rothbard använde aldrig dator eller internet men var ändå en outtömlig källa av information och var man skulle söka efter kunskap och referenser.

Rothbard sökte och fick en tjänst på University of Las Vegas UNLV 1986 och samtidigt öppnades det upp för en position till där. Rothbard tyckte att Hoppe skulle söka den tjänsten och det gjorde att både Rothbard och Hoppe hamnade på samma ställe. De sista 10 åren var Rothbard och Hoppe tillsammans dagligen och Hoppe fungerade som hans intellektuella livvakt och högra hand.

DiLorenzo berättade om den outtömliga energi som Rothbard hade. DiLorenzo jobbade tidigt med Rothbard på Mises U 1990. Inte nog med att han undervisade hela dagarna utan han höll även klasser och träffar på kvällarna och jobbade sen fram till 3-4 på morgonen. I och med att Rothbard var så ung när han skrev Man Economy and State så satte han ribban högt tidigt.

Att Rothbard kom hem sent (eller tidigt på morgonen) och hade en outröttlig energi finns det många historier om. Professor Block berättade för mig på en supporter summit för mises.org i Salamanca 2009 när vi kom till bussen tidigt på morgonen att ”well this is about the time when Rothbard usually got home”.

Doug French tog en studerade på UNLV 1986 och skulle läsa History of Economic Thought under Rothbard. Han blev varnad för att ta klassen av sina kompisar då de menade att Rothbard var helt galen. Doug minns tydligt första lektionen han hade då Rothbard kom in i rummet och började prata direkt och en oändlig ström av ord kom ur honom. En annan rolig detalj var att en student följde efter Rothbard hela tiden bärandes en stol som fanns tillgänglig vid behov. Doug valde att skriva en uppsats om den stora depressionen helt ovetandes om Rothbards bok i ämnet Americas Great Depression. Doug visade upp uppsatsen som han fortfarande har kvar med betyget ”Excellent A”.

Lee Iglody tog en serie kvällskurser med Rothbard och berättade om alla de kvällar som de satt med Rothbard och han fungerade ofta som Rothbards chaufför. Rothbard var oerhört personlig och charmig. Lee deltog även i professor Hoppes grupp som träffades en gång varje vecka.

Rothbard var mycket organiserad och pedagogisk i skrift men hans föreläsningar var mer oorganiserade. Han sprutade ur sig information och många studenter tvekade att ta hans klasser då de aldrig visste vad som skulle komma på proven och vad som var relevant. Han skiftade ifrån ämne till ämne och hade utläggningar om allt möjligt.

Rothbard extremt höjdrädd och åkte aldrig tunnelbana, istället tog han bussen eller bil istället för att flyga. När han åkte bil satt han alltid i mitten av baksätet. Han tog senare körkort men hans fru förbjöd honom att köra.

I många av hans böcker finns det ett stort antal anteckningar på sidorna där det står ”Idiot!” eller ”Vem tror på det här?”. Han producerade över 10 000 artiklar och över 20 böcker, när professor Hoppe fick skriva minnestexten till Rothbard så redigerade tidningen det då de var helt övertygade om att det var ett faktafel, ingen kan producera så mycket.

Rothbard blev in väl behandlad på UNLV, hans chef skrev på den årliga utvärderingen att hans professionella utveckling var en besvikelse. Detta kom ifrån en person vars största akademiska bedrift var att producera en text om solskydd. Den övriga personalen på UNLV vände sig direkt mot Hoppe och Rothbard och de anställde till och med en Marxist på avdelningen. Rothbard var inte den som gillade personlig konfrontation och han var snäll även mot de som var elaka. Rothbard och Hoppe räddades ofta av att de hade högt uppsatta vänner. Även stora donatörer och studenter skyddade Rothbard och Hoppe. En chef på UNLV som rest runt insåg att Rothbard var relativt känd i vissa kretsar.

Rothbard var den som skapade den libertarianska rörelsen i USA. Utan Rothbard så skulle inte heller ha funnits någon Ron Paul. Via sin Bastiat circle som han tidigt drev så fick han även kontakt med Ayn Rand och de besökte även en del av de möten som Rand hade. Bekantskapen tog snabbt slut då Rand krävde att Rothbard skulle lämna sin fru som var kristen. Rothbard var inte ateist utan agnostiker, han sa ofta att om han skulle konvertera så skulle han välja katolicismen.

David Koch var vid den tiden ett stort fan av Rothbard och Rothbard var med och grundade Cato institute. Bröderna Koch lurade senare av Rothbard hans aktier och Cato tog senare en annan riktning till dagens totala förfall.

Senare skulle Mises institutet grundas av Lew Rockwell med Margit von Mises välsignelse och en viktig del var att sprida Rothbards verk och arbete.

Det var roligt att få höra den här typen av personliga historier ifrån de som kände Rothbard väl. Det finns många idag som tror sig veta hur Rothbard var och hur han tänkte men om man verkligen vill veta sanningen så finns det inga bättre källor än de här herrarna och då framförallt professor Hoppe. Rothbard var en stor beundrare av professor Hoppe och berömde ofta det han gjorde och var aldrig avundsjuk när Hoppe ibland gick vidare och vidareutvecklade tankar som Rothbard inte hade tänkt på. Mises hade i sin tur en stor respekt för Rothbard och Margit von Mises beskrev det som ett far och son förhållanden. Margit von Mises skrev:

Lu may not have agreed with all of Rothbards views, but he always considered him to be one of his most gifted students.” (s134 My years with Ludwig von Mises)

På Rothbards 60-årsdag 1986 så höll Margit von Mises följande tal:

Surely all of you must know that Murray Rothbard was one of my husband’s most devoted pupils
and loyal followers. […]To state that Murray Rothbard admired my husband, hardly does him
justice:—He loved my husband, I would say, as a devoted son loves a father. Yet Murray did not
slavishly parrot every one of my husband’s ideas without reasoning things out on his own and
developing his own ideas. And sometimes his daring led him to conclusions with which my husband
did not agree. Specifically, if I remember well, they differed in their views about Russia. Yet that did not diminish their mutual affection and respect.

An even greater difference in their convictions, however, involved their beliefs on government.
Although my husband, in all his books constantly criticized the interventions of government into the market, and the tendency of governments to control people and their lives, he still believed
government to be a necessity for society. Professor Rothbard, on the other hand, as you probably all know, thinks that we will never have a peaceful society until—to take a phrase from the title of one of his own books—we replace POWER OVER MARKET with MARKET OVER POWER. In other
words, until we replace all of the functionaries of government by the mechanism of the market.

Those of you who have read my book, My Years with Ludwig von Mises will remember that my
husband had great respect for Murray’s abilities and opinions, even when he did not agree completely with them. In that book I described an incident that took place at a Mont Pelerin
Society meeting in Stresa, Italy. Dr. Joaquin Reig, a lawyer from Madrid, approached my husband and asked him to comment on the fact that his pupil, Professor Rothbard, did not agree with him on monopoly theory. My husband’s answer came immediately. He replied: “Whatever Rothbard has
written in this work is of the greatest importance.” And I shall take the liberty of extending my husband’s remark to say: “Whatever Murray Rothbard writes in any book is of the greatest importance.

För de som känner till historien och relationerna mellan Mises, Rothbard och sedermera professor Hoppe så är också den logiska tronföljden självklar.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *