En Lärdom, kapitel 8.2: Kortare arbetsvecka

EIOL I skrivande stund finns det många idéer som går ut på att införa en 30 timmars arbetsvecka för att ”motverka arbetslöshet”.

Vad blir det faktiska resultaten av en sådan plan, oavsett om den är tillämpad av individuella fackföreningar eller genom lagstiftning? Svaret blir tydligt om vi beaktar två exempel. Det första är en minskning av arbetsveckan till 30 timmar utan någon förändring i timlön. Det andra är en förkortning av arbetsveckan till 30 timmar med en höjning av timlönen som gör att de redan anställda arbetarna kan behålla sin tidigare veckolön.

Låt oss titta på det första exemplet. Vi antar att arbetsveckan minskar från 40 till 30 timmar med oförändrad timlön. Om det finns en omfattande arbetslöshet kommer denna plan garanterat skapa fler jobb. Vi kan däremot inte anta att den kommer tillhandahålla tillräckligt många jobb för att bibehålla samma lönekostnader och samma antal arbetstimmar som innan. För att detta ska ske måste vi göra det osannolika antagandet att samma arbetslöshetsnivå råder i varje industri, och att de nya personerna som anställs är lika effektiva som de som redan är anställda. Men låt säga att vi gör dessa antaganden, att vi antar att det finns exakt rätt antal arbetare för varje kompetensområde och att de nya arbetarna inte höjer produktionskostnaden. Vad blir resultatet av att reducera arbetsveckan från 40 timmar till 30 (utan höjd timlön)?

Trots att fler personer blir anställda kommer varje person att arbeta färre timmar och därför inte bidra till en nettoökning av antalet arbetstimmar. Det är osannolikt att det kommer leda till någon betydande ökning av produktionen. De totala lönekostnaderna och köpkraften kommer inte att öka. Allt som har hänt, till och med under de mest gynnsamma omständigheter (vilket sällan skulle vara fallet), är att arbetarna som redan är anställda kommer subventionera arbetarna som tidigare var arbetslösa. För att de nya arbetarna ska få tre fjärdedelar så många kronor per vecka som de gamla arbetarna, krävs att de gamla arbetarna också får tre fjärdedelar så många kronor som tidigare. Det är sant att de gamla arbetarna nu kommer att jobba färre timmar, men att få mera fritid till en hög kostnad är troligen inte ett beslut de fattat själva – det är en uppoffring för att ge andra personer arbete.

De fackbasar som kräver kortare veckor för att ”dela upp arbetet” inser oftast detta och kommer därför med förslag som skulle innebära att alla både ska få kakan och äta den. De säger att vi ska minska arbetsveckan från 40 timmar till 30 för att skapa fler jobb, men att vi ska kompensera för den kortare veckan genom att höja timlönen. Säg att arbetarna tidigare i genomsnitt fick 400 kronor per vecka för en 40-timmarsvecka. För att de fortfarande ska kunna få 400 kronor för en 30-timmarsvecka måste timlönen höjas.

Vad skulle konsekvenserna bli? Den första och mest uppenbara konsekvensen är att kostnaderna för produktionen stiger. Om vi antar att arbetarna tjänade mindre än värdet av vad de producerade när de jobbade 40 timmar i veckan så skulle man kunna höja timlönen utan att reducera arbetsveckan. De hade med andra ord kunnat arbeta samma antal timmar och fått sin veckolön höjd istället för att under 30-timmarsveckan bara få samma lön som innan. Den arbetslöshet som facken försöker bota tyder dock på att arbetarna redan tjänade för mycket. Om de därmed under 40-timmarsveckan fick en lön som motsvarade deras produktionsvärde så skulle ökningen av produktionskostnaderna bli mycket högre än vad befintliga priser och kostnader kan tåla.

Resultatet av den höjda timlönen blir därmed högre arbetslöshet. De minst effektiva företagen kommer gå i konkurs och de minst effektiva arbetarna kommer förlora sina jobb. Produktionen kommer minska överallt. Högre produktionskostnader och otillräckligt utbud kommer leda till höjda priser så arbetarna kan köpa mindre med samma lön. Å andra sidan kommer den ökande arbetslösheten att sänka efterfrågan och därmed sänka priserna. Vad som till slut händer med priserna kommer bero på vilka politiska beslut som följer. Om man skapar inflation för att höja priserna, för att i sin tur höja lönerna, kommer detta bara vara ett förklätt sätt att minska de verkliga lönerna så att dessa kan återgå till samma verkliga marknadspris som innan (mätt i mängden varor som kan köpas). Resultatet skulle därmed bli detsamma som om arbetsveckan minskat utan en höjning av timlönen. Och resultatet av det har vi redan diskuterat.

Idéerna om arbetsutjämning bygger kort sagt på samma illusion som vi redan har tittat på. Förespråkarna tänker bara på hur sysselsättningen skulle kunna öka för en specifik grupp eller person; de tänker aldrig på vad konsekvenserna blir för alla andra.

Arbetsutjämningen vilar också på det felaktiga antagandet att det endast finns ett bestämt antal jobb, vilket vi poängterade ovan. Det finns dock ingen större villfarelse än denna. Det finns ingen gräns för mängden arbete som kan utföras så länge det finns personer som behöver eller önskar fylla de behov som inte ännu är tillfredsställda. I en modern handelsekonomi kommer det mesta arbetet att utföras när priser, kostnader och löner stämmer överens med varandra. Hur relationerna mellan dessa ser ut ska vi återkomma till vid ett senare tillfälle.

Fortsättning följer. Texten är översatt av Nasim Naraghi.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *