Hur den moderna staten kan bekämpas

liberlandI detta tal från 1997 av Hans-Hermann Hoppe, som nu även finns tillgängligt som en e-book från Mises-institutet med titeln What Must Be Done, presenterar Hoppe en plan för anarkokapitalismens kamp mot staten.

Hoppe börjar med att undersöka statens natur, som ”ett monopol på försvar, samt tillhandahållandet och upprätthållandet av lag och ordning”. Likt alla statliga monopol leder även monopolet på att upprätthålla lagen till högre priser och lägre kvalitet. Varför tillåts detta fortsätta? De moderna demokratiska staterna ses, i mycket större omfattning än monarkier och furstendömen, som moraliska och nödvändiga trots gott om bevis på motsatsen.

I sin ursprungliga analys hittar vi mycket av det som Hoppe utvecklade i sin bok från 2001, Democracy: The God that Failed, som systematiskt klädde av de moderna argumenten för den demokratiska staten.

I den sista delen av sitt tal diskuterar Hoppe hur en modern frihetsförespråkare kan handla för att motverka marschen mot centralisering och förstörelsen av egendom, kultur, lärande, och naturliga sociala hierarkier.

En botten-upp-revolution

Slutligen kommer vi till en detaljerad beskrivning av vad denna revolutionära botten-upp-strategi innebär. Tillåt mig återvända till mina tidigare påståenden om det defensiva användandet av demokrati, det vill säga användandet av demokratiska medel för icke-demokratiska, libertarianska privategendomsmål. Jag har redan nått två insikter.

För det första, från konstaterandet att toppstyrda strategier är omöjliga följer det att man borde slösa så lite energi, tid och pengar som möjligt på nationalpolitiska kamper, som till exempel presidentval, samt kamper om centralstaten och val till senaten.

För det andra, från insikten om de intellektuellas roll i bevarandet av det nuvarande systemet, den nuvarande beskyddarverksamheten, följder det att man på samma sätt borde spendera så lite energi, tid och pengar som möjligt på att försöka reformera utbildningsväsendet och de akademiska institutionerna från insidan. Genom att till exempel donera pengar till fri företagsamhet eller privat egendom inom det etablerade universitetssystemet, ger man bara legitimitet till just den idé man önskar motsätta sig. De officiella utbildnings- och forskningsinstitutionerna måste systematisk avfinansieras och få slut på pengar. För att lyckas med detta borde allt stöd för intellektuellt arbete, som är en väsentlig del av denna uppgift som vi står inför, ges till institutioner och centra som är hängivna till att göra just detta.

Orsaken till båda dessa två råd är enkel: varken befolkningen som helhet, eller särskilt alla utbildare och intellektuella, är fullständigt ideologiskt homogena. Även om det är möjligt att få en nationell majoritet för en direkt anti-demokratisk plattform, verkar det inte finnas några oöverstigliga hinder för att vinna en sådan majoritet i tillräckligt små distrikt, och för lokala och regionala funktioner inom den övergripande demokratiska regeringsstrukturen. Faktum är att det inte alls är orealistiskt att anta att sådana majoriteter existerar på tusentals olika platser, det vill säga, platser över hela landet, men inte jämnt fördelade.

Men vad händer då? Allt annat faller nästan automatiskt från det slutliga målet, som vi alltid måste ha i åtanke i allt vi gör: återupprättandet underifrån av privat egendom och rätten till att skydda vår egendom, rätten till självförsvar, att exkludera eller inkludera, samt kontraktsfrihet. Svaret kan brytas ner i två delar.

Först och främst vad som bör göras inom dessa väldigt små distrikt, där en förespråkare av privat egendom och en anti-majoritär personlighet kan vinna. För det andra hur vi agerar gentemot de högre nivåerna av staten, och särskilt med den federala staten.

Vi börjar med vad som borde göras på en lokal nivå. Som ett första steg borde den första centrala programpunkten i ens plattform vara: man måste begränsa rätten att rösta i frågor som rör lokala skatter, särskilt egendomsskatter och regleringar, till att enbart gälla egendomsägare och fastighetsägare. Endast egendomsägare bör tillåtas att rösta, och deras röster är inte lika värda, utan i enlighet med värdet på vad de äger och den mängd skatt de betalat.

Vidare måste alla offentligt anställda, så som lärare, domare, poliser, och alla bidragstagare, hindras från att rösta i frågor som rör lokala skatter och lokala regleringar. Dessa människor får betalt via pengar som drivits in i skatt, och borde inte ha någon rätt att delta i beslut om hur höga dessa skatter bör vara. Med denna plattform är det så klart inte möjligt att vinna överallt. Du kan inte vinna i Washington D.C. om du har en sådan här plattform. Jag vågar dock påstå att det på många ställen är möjligt att vinna, så länge platsen är tillräckligt liten och du har en stor mängd anständigt folk.

Som en följd av detta kommer lokala skatter, taxeringsvärden samt skatteintäkter oundvikligen att minska. Egendomsvärden och de flesta lokala inkomster kommer att öka, medan antalet offentliganställda och deras löner kommer att minska. Det följande måste nu göras, och detta är det mest avgörande steget. Kom ihåg att jag talar om väldigt små territoriella distrikt och byar.

I denna statliga finansieringskris som bryter ut, när väl rätten att rösta har tagits från massan, måste all statlig egendom privatiseras som en väg ut ur denna kris. En förteckning av alla offentliga byggnader måste göras, och på den lokala nivån är det inte mycket, som skolor, brand- och polisstation, tingshus, vägar, och så vidare, och egendomsandelar borde fördelas mellan de lokala egendomsägarna i enlighet med hur mycket skatt, egendomsskatt, de betalat under sin livstid. Trots allt tillhör det dem. De har betalat för dessa saker.

Utan lokalt upprätthållande, av medgörliga lokala auktoriteter, är centralstatens vilja inte mycket mer än varm luft. Det är exakt detta lokala stöd och denna lokala samarbetsvilja som måste lysa med sin frånvaro. Så länge som antalet befriade samhällen är begränsat till ett fåtal, ter sig saker och ting lite farligt. Man kan dock känna sig trygg, även under denna första fas i befrielsekampen.

Under denna fas är det klokt att undvika direkt konfrontation med centralstaten, och inte öppet förkasta dess auktoritet eller avsvärja sig riket. Det ter sig snarare klokt att anta ett agerande av passivt motstånd och att vägra samarbeta. Man slutar helt enkelt att hjälpa till att upprätthålla varenda en av de federala lagarna. Man antar följande attityd: ”Sådana är dina regler, och du upprätthåller dem. Jag kan inte hindra dig, men jag kommer inte att hjälpa dig heller, eftersom min enda skyldighet är till mitt lokala samhälle…”


Originalartikeln har översatts av Joakim Kämpe.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *