Den demokratiska makteliten

plutocratÄven om det är omöjligt att förutspå det exakta utfallet av en bestående demokratisk kamp där alla strider mot alla, förutom att det kommer leda till högre skatter, en oändlig flod av regleringar och därmed även juridisk osäkerhet, vilket medför att samhällets tidspreferens höjs (d.v.s. ökad kortsiktighet, en infantilisering av samhället), finns det en sak som man kan förutspå. Demokrati producerar och tar fram en ny maktelit eller styrande klass. Presidenter, premiärministrar och parlamentsledamöter samt politiska partier är en del av denna maktelit, och jag har redan talat om dem som i huvudsak amoraliska demagoger. Men att de skulle vara de mäktigaste och mest inflytande personerna av alla vore naivt att tro.  De är för det mesta bara agenter och delegater, budbärare, åt personer som står på sidlinjen, bortom offentlig syn. Den verkliga makteliten, som avgör och kontrollerar vem som ska bli president, premiärminister, partiledare etc. är plutokraterna.

Plutokraterna, definierade av den stora men ofta bortglömda amerikanska sociologen William Graham Sumner, är inte enbart de superrika, som exempelvis storbankirer, ledare för storföretag och industri. Plutokraterna är snarare en undergrupp till de superrika. De är de superrika storbankirerna och affärsmännen som har insett den enorma potential som staten har, med sin rätt att beskatta och lagstifta till ens fördel för att möjliggöra ännu större framtida rikedom, och som på grund av dessa insikter bestämt sig för att ge sig in i politiken.

De inser att staten kan göra dem betydligt rikare än vad de redan är. Antingen genom subventioner, tilldelning av statliga kontrakt, lagstiftning som skyddar dig från icke önskad konkurrens eller konkurrenter, och de bestämmer sig för att utnyttja sin rikedom till att fånga staten och använda politik som medel för att uppnå ytterligare rikedom (istället för att bli rikare genom ekonomiska medel, d.v.s. att tjäna frivilligt betalande kunder bättre än andra). De behöver inte själva blanda sig i politiken. De har viktigare och mer lukrativa saker för sig än att slösa sin tid på alldaglig politik. Men de har pengarna och positionen till att ”köpa” den vanligtvis betydligt mindre förmögna professionella politikern, antingen genom att direkt betala dem mutor eller indirekt genom att utlova anställningar efter att deras politiska karriär är över, som högt betalda chefer, konsulter, lobbyister och på det viset kunna påverka och avgöra politiken till sin egen fördel.

Plutokraterna kommer att bli de slutliga vinnarna i demokratins konstanta inkomst- och välståndsomfördelning. Mellan dem (den riktiga makteliten står utanför rampljuset) och de vars inkomst (och välstånd) endast eller till stor del beror på staten och dess beskattningsförmåga (de anställda i den ständigt växande statsapparaten och statens ”välfärdskunder”), pressas den produktiva medelklassen mer och mer.

Inte minst har demokrati djupgående effekter på krigföring. Jag har redan förklarat att kungar, som en följd av att de kan socialisera kostnaderna för sina egna aggressioner på andra (via skatter), tenderar att bli mer aggressiva och krigiska än ”normalt”. Men en kungs motiv till krig är typiskt sett en dispyt om ägande som uppstått till följd av ett komplext nätverk av giftermål inom dynastier, och den oregelbundna men alltid återkommande utrotningen av vissa dynastier. Då det handlar om våldsamma arvstvister karakteriseras monarkiska krig av begränsade territoriella mål.

De är inte ideologiskt motiverade tvister, utan dispyter över materiella tillgångar. Dessutom betraktar allmänheten krig som kungens privata angelägenhet, då det handlar om interdynastiska ägandedispyter, som kungen själv ska betala och som inte är ett befogat skäl till ökade skatter. Eftersom det dessutom rör sig om privata konflikter mellan olika styrande familjer förväntar sig allmänheten att kungen känner sig tvingad att erkänna en tydlig distinktion mellan stridare och icke-stridare och därmed uteslutande fokusera krigföringen mot varandras personliga egendom.

Demokrati förvandlar radikalt de avgränsade kungakrigen till en total krigföring. Genom att sudda ut distinktionen mellan de styrande och de styrda förstärker demokrati allmänhetens identifikation med staten. När staten väl ägs av alla, som demokrater falskt propagerar, då är det bara rimligt att alla borde kriga för sin stat och alla ekonomiska resurser i landet mobiliseras för staten i dess krig. Och eftersom ledande offentliga tjänstemän i en demokratisk stat varken kan eller har möjlighet att göra anspråk på att ”äga” utländskt territorium (som kungar kan göra) blir istället motivet för krig ideologiskt, som nationens ära, demokrati, frihet, civilisation eller mänsklighet. Målen är abstrakta och svårfångade: Idéernas vinst, den ovillkorliga kapitulationen och den ideologiska konverteringen av förlorarna (vilket, då man aldrig kan vara säker på konverteringens ärlighet, kan komma att kräva massmord av civila). Likaså blir distinktionen mellan stridande och icke-stridande suddig för att till slut försvinna under demokrati. Massorna involveras i krig. Värnplikt och populära krigssamlingar, samt ”indirekt skadegörelse” blir en del av krigsstrategin.

Dessa tendenser kommer bli ännu starkare i och med uppkomsten av den nya styrande eliten av plutokrater. För det första kommer plutokraterna snabbt att inse vilka enorma vinster som kan göras genom att beväpna staten, producera vapen och krigsutrustning, samt tilldelas väldigt generösa skattefinansierade kontrakt. Ett militärindustriellt komplex kommer att byggas upp. För det andra (till skillnad från de flesta andra människor som enbart har lokala eller inhemska intressen) har de superrika plutokraterna finansiella intressen i utlandet, potentiellt runt om hela världen, och i syfte att främja, skydda och genomdriva dessa utrikesintressen är det endast naturligt för dem att använda sin stats militärmakt för att lägga sig i eller ingripa i utrikesaffärer. En affärsuppgörelse kan ha slutat illa i utlandet, ett tillstånd eller licens har möjligtvis inte vunnits där. Nästan vad som helst kan användas som ursäkt för att ens egen stat ska intervenera utanför sina gränser och rädda dem. Trots att ingripandet i ett annat land kan innebära att landet förstörs kan detta komma att vara en välsignelse för dem, förutsatt att de erhåller kontraktet till att bygga om landet som deras egna vapen tidigare förstört.


Denna artikel är ett utdrag ur Hans-Hermann Hoppes ”From Aristocracy to Monarchy to Democracy”, sid 50-56.

Boken finns att ladda ner gratis här, i både PDF och e-Pub. Obs. Ett översättningsarbete av hela boken till svenska är på gång.

1 kommentarer till ”Den demokratiska makteliten

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *