Socialistisk konservatism del fem

Detta är sista delen av en översättning av Hans-Hermann Hoppes kapitel ”The Socialism of Conservatism”. Kapitlet finns i boken A Theory of Socialism and Conservatism och har översatts till svenska av Benjamin Juhlin. Här är en kort introduktion till varför vi tycker artikeln är viktig. – Redaktören

Teatro_de_Atequiza,_MexicoMed detta har vi nått slutet av vår teoretiska analys av konservatismen som en särskild form av socialism. Återigen ska vi för att avsluta vår diskussion notera ett fåtal saker som kan illustrera giltigheten i ovanstående slutsatser.

Som vid diskussionen om socialdemokratisk socialism ska dessa illustrativa jämförelser läsas med några förvarningar: för det första kan, och måste, giltigheten i de slutsatser dragna i detta kapital etableras oberoende av erfarenhet. För det andra, i den utsträckning som erfarenhet och empiriska bevis är berörda, finns det tyvärr inga exempel på samhällen som skulle kunna studeras för att jämföra effekten av konservatismen med effekterna av andra former av socialism och kapitalism. Det finns ingen kvasi-experimentell fallstudie som ensamt skulle kunna ge en vad man vanligtvis betraktar som ”avgörande” bevis. Verkligheten är snarare sådan att alla former av politiska åtgärder – konservativa, socialdemokratiska, marxist-socialistiska, och även kapitalist-liberala – är så blandade och kombinerade att deras respektive effekter inte vanligtvis kan paras med de definitiva orsakerna, utan måste skiljas och återigen förstås genom teoretiska tillvägagångssätt.

Med detta i åtanke kan trots allt någonting sägas om konservatismens faktiska historiska konsekvenser. Återigen tillåter skillnaden i levnadsstandarden mellan USA och länderna i Västeuropa (sammanlagda) en observation som passar den teoretiska bilden. Naturligtvis har Europa, vilket nämndas i det föregående kapitlet, haft mer omfördelande socialism än USA, och är fattigare på grund av detta. Mer uppseendeväckande är dock skillnaden som existerar mellan dessa i konservatismens utbredning.[26] Europa har en feodal historia som fortfarande är synlig, särskilt i antalet regleringar som begränsar handel och förhindrar konkurrensinträde, och förbud av icke-aggressiva handlingar, medan USA är påfallande fritt från detta förflutna.

Relaterat till detta är faktumet att Europa under många långa perioder under 1800- och 1900-talet till stor del har styrts av mer eller mindre konservativa partiers politik, medan ett genuint konservativt parti aldrig existerat i USA. Även de socialistiska partierna i Västeuropa var till en stor del påverkade av konservatismen, särskilt efter att ha blivit påverkade av fackföreningar till att införa ett flertal konservativ-socialistiska påfund (det vill säga regleringar och priskontroller) i de europeiska samhällena under tiden de styrde (samtidigt som det dock ska sägas att de avskaffade några konservativa beteendekontroller).

Oavsett vad, givet att Europa är mer socialistiskt än USA och dess levnadsstandard relativt lägre, har detta i mindre omfattning orsakats av socialdemokratisk socialism i Europa. Orsaken står i större omfattning att finna i den konservativa socialismen, vilket tydliggörs av att beskattningen inte är så mycket större, men Europa har ett betydligt större antal priskontroller, regleringar och beteendekontroller. Jag ska snabbt tillägga att anledningen till att USA inte är rikare, och inte längre innehar 1800-talets ekonomiska växtkraft, är inte bara på grund av att det över tid anammade mer av den socialistiska omfördelningspolitiken, utan mer för att även de föll för den konservativa ideologins vilja att upprätthålla status quo genom att skydda inkomst- och förmögenhetsfördelning från konkurrens och särskilt skydda de producenter som redan hade, genom regleringar och priskontroller.[27]

På en ännu mer global nivå passar en annan observation in på den teoretiskt härledda bilden om att konservatism orsakar fattigdom. Utanför den så kallade västerländska världen är de enda länderna som haft samma dåliga ekonomiska utveckling som de öppet marxistiskt-socialistiska länder just de samhällen i Latinamerika och Asien som aldrig har skiljts från sin feodala historia på allvar. I dessa samhällen utesluts nu även stora delar av ekonomin från frihet och konkurrens, och är istället inlåst i ett traditionellt läge av regulativa åtgärder, som alltid bedrivs med hjälp av öppen aggression.

För mer specifika observationer indikerar även datan precis vad teorin skulle få en att tro. Om vi återvänder till Västeuropa kan det inte råda något tvivel om att Italien och Frankrike är de mest konservativa bland de stora europeiska länderna, särskilt om man jämför med de nordiska länderna som, vad gäller deras socialism, har haft betydligt mer av den omfördelande varianten.[28]

Medan skattenivån i Italien och Frankrike (statsutgifter som del av BNP) inte är högre än någon annanstans i Europa har dessa två länder tydligt fler konservativ-socialistiska drag än man kan hitta någon annanstans. Både Italien och Frankrike är fullt av bokstavligt talat tusen av priskontroller och regleringar, vilket gör det högst tveksam om någon del av deras ekonomi kan kallas ”fri”.

Som en konsekvens (och som man kunde förvänta sig) är levnadsstandarden i båda dessa länder lägre än i norra Europa, vilket ingen som reser i något annat än turistorter kan låta bli att märka. I båda länderna verkar konservatismen ha nått sitt mål: skillnaden mellan de som har, och de som inte har, har bevarats väl. Man kan knappast finna sådana extrema inkomst- och förmögenhetsskillnader i Västtyskland och USA som i Italien eller Frankrike, men priset för detta är en relativ minskning av samhällets välstånd. I själva verket är detta tapp så stort att levnadsstandarden för underklassen och den lägre medelklassen i båda länderna som bäst är blott lite högre än i de mer liberaliserade länderna i Östblocket. Och de södra regionerna i Italien, där ännu fler regleringar har ställts på varandra, har just lämnat tredje världen-länderna bakom sig.

Slutligen, som ett sista exempel som illustrerar den utarmning som konservativ politik leder till, borde experimentet med nationalsocialism i Tyskland och till en viss grad Italiensk fascism nämnas. Det förstås inte ofta att båda var konservativ-socialistiska rörelser.[29] Det är som sådana, det vill säga som rörelser riktade emot den förändring och samhällsomdaning som orsakades av den fria marknadens dynamiska krafter, som de, till skillnad från Marxist-socialistiska rörelser, kunde finna stöd bland etablerade innehavare, butiksägare, jordbrukare och entreprenörer. Att från detta dock härleda att det måste ha varit en pro-kapitalistisk rörelse eller till och med den högsta formen av den kapitalistiska utvecklingen innan dess nedgång, vilket marxister ofta gör, är helt fel. I själva verket var fascismen och nazismens största fiende inte socialismen som sådan, utan liberalismen. Båda avskydde naturligtvis den socialism som representerades av marxisterna och bolsjevikerna, eftersom de åtminstone ideologiskt sett var internationalister och pacifister (de litade på historiens krafter som skulle leda till att kapitalismen förhintade sig själv), medan fascism och nazism var nationalistiska rörelser som var hängivna krig och erövring Antagligen ännu viktigare för dess stöd bland allmänheten var skillnaden att marxisterna menade att de som redan hade skulle bli exproprierade av de som inte hade, och att samhällsordningen på så sätt skulle vändas upp och ned, medan fascismen och nazismen lovade att den nuvarande ordningen skulle bevaras.[30] Som förklarats tidigare innebar dock detta mål, och detta är avgörande för varför de kallas socialistiska (snarare än kapitalistiska) rörelser, ett precis lika stort förnekande av den enskilda användar-ägarens rätt att göra vad han tycker verkar bäst med sina saker (givet att han inte skadar andra människors egendoms fysiska integritet eller deltar i icke-kontraktuella utbyten), och innebar i lika stor grad som en marxistisk politik, att människor som varken producerat eller på ett kontraktuellt sätt fått sakerna i fråga, exproprierade de naturliga ägarna. För att nå detta mål gjorde både fascismen och nazismen precis det kategoriseringen av dem som konservativ-socialistiska skulle ha fått en att förvänta: de reglerade och kontrollerade ekonomierna strikt, och privat egendom var bara tillåtet till namnet, men hade de facto blivit meningslöst, eftersom rätten att använda sakerna man ägde nästan förlorats helt till politiska institutioner.

I synnerhet just nazisterna införde ett system med nästan fullständiga priskontroller (inklusive lönekontroller), gjorde upp fyrårsplaner (nästan som i Ryssland där planerna gällde under fem år) och upprättade myndigheter och styrelser för ekonomisk planering och utvärdering, som hade som uppgift att godkänna alla anmärkningsvärda förändringar av produktionsstrukturen. En ägare kunde inte längre bestämma vad som skulle produceras och hur, från vem han skulle köpa och till vem han skulle sälja, vilka priser han skulle betala och vilka han skulle ta, eller hur några förändringar skulle implementeras. Allt detta skapade säkerligen känsla av säkerhet. Alla var garanterad en fixerad position, och löntagare såväl som kapitalägarna tog emot en i nominella termer stabil eller till och med stigande inkomst. Dessutom stärktes illusionen om ekonomisk utveckling och att samhället var rikt, av gigantiska påtvingade arbetsprogram, värnpliktens återkomst och slutligen av införandet av en krigsekonomi.[31] Som man skulle kunna förvänta sig från ett ekonomiskt system som eliminerar producenternas incitament att anpassa sig till efterfrågan och anledningarna att låta bli att inte anpassa sig, och som därmed skiljer efterfrågan från produktionen, var denna rikedomskänsla dock ingenting annat än en illusion. I verkligheten föll människors levnadsstandard mätt i hur många varor de kunde köpa för sina pengar, inte bara relativt utan även absolut.[32] Oavsett vad, även om man bortser från all förstörelse som orsakades av kriget, blev Tyskland och till en mindre utsträckning Italien utarmade efter att nazisterna och fascisterna besegrats.


26. Jfr. även B. Badieo och P. Birnbaum, The Sociology of the State, Chicago, 1983, särskilt s. 107f.

27. Jfr. om detta R. Radosh och M. N. Rothbard (red.), A New History of Leviathan, New York, 1972.

28. Jfr. Badie and Birnbaum, The Sociology of the State, Chicago, 1983.

29. Jfr. L. v. Mises, Omnipotent Government, New Haven, 1944; F. A. Hayek, The Road to Serfdom, Chicago, 1956; W. Hock, Deutscher Antikapitalismus, Frankfurt/M, 1960.

30. Jft. en av de främsta representanterna för den tyska historiska skolan, katedersocialisterna och naziapologetikern W. Sombart, Deutscher Sozialismus, Berlin, 1934.

31. Jfr. W. Fischer, Die Wirtschaftspolitik Deutschlands 1918-45, Hannover, 1961; W.Treue, Wirtschaftsgeschichte der Neuzeit, vol. 2, Stuttgart, 1973; R. A. Brady, “Modernized Cameralism in the Third Reich: The Case of the National Industry Group,” i: M. I. Goldman (red.), Comparative Economic Systems, New York, 1971.

32. Den genomsnittlige bruttoinkomsten för anställda i Tyskland var 1938 (sista tillgängliga siffran) fortfarande (i absoluta mått, det vill säga utan att man beaktat inflation!) lägre än 1927. Hitler inledde sen kriget och resurser flyttades från civila till icke-civila användningsområden, så man kan säkert anta att levnadsstandarden sjönk ännu mer efter 1939. Cf. Statistisches Jahrbuch fuer die BRD, 1960, s. 542; cf. även V. Trivanovitch, Economic Development of Germany Under National Socialism, New York, 1937, s. 44.


Detta är del fem av en översättning av Hans-Hermann Hoppes kapitel ”The Socialism of Conservatism.” Kapitlet finns i boken A Theory of Socialism and Conservatism och har översatts till svenska av Benjamin Juhlin.

1 kommentarer till ”Socialistisk konservatism del fem

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *