Socialistisk konservatism del fyra

Detta är del 4 av 5 av en översättning av Hans-Hermann Hoppes kapitel ”The Socialism of Conservatism”. Kapitlet finns i boken A Theory of Socialism and Conservatism och har översatts till svenska av Benjamin Juhlin. De resterande delarna kommer att publiceras löpande på måndagar. Här är en kort introduktion till varför vi tycker artikeln är viktig. – Redaktören

carlos-slim-meluDetta leder oss till en diskussion om det andra specifikt konservativa policyverktyget, nämligen regleringar. Även om priser kontrolleras helt kan detta bara bevara en existerande inkomst- och förmögenhetsfördelning om vi accepterar det orimliga antagandet att produkter såväl som deras producenter är ”stationära.” Förändringar av den existerande ordningen kan inte uteslutas om nya produkter produceras, ny teknologi för producerandet av produkterna utvecklas, eller fler producenter anländer. Allt detta skulle leda till störningar av den existerande ordningen då de äldre produkterna, teknologierna och producenterna, som är priskontrollerade, då skulle tvingas konkurrera med nya produkter och tjänster (som, eftersom de är nya, inte kan ha varit priskontrollerade), och de skulle antagligen förlora en del av sin andel av inkomsterna till nykomlingarna under konkurrensens gång. För att kompensera för sådana störningar skulle konservatismen återigen kunna använda sig av beskattningsverktyget, och gör det ibland till en viss utsträckning. Att låta innovationer ske ohindrat och sedan beskatta bort förtjänsterna från uppfinnarna och återställa den gamla ordningen är dock, som redan förklarats, ett för progressivt policyverktyg för konservativ politik. Konservatism föredrar regleringar som ett medel för att förhindra eller sakta ned innovationer och de samhällsförändringar som de för med sig.

Det mest drastiska sättet att reglera produktionssystemet på skulle vara att helt enkelt förbjuda all innovation. Det ska noteras att en sådan politik har sina anhängare bland de som klagar över andras ”konsumism”, det vill säga över faktumet att det idag redan ”finns för många” varor och tjänster på marknaden, och de önskar frysa eller reducera den nuvarande mångfalden, och också för något annorlunda orsaker bland de som vill frysa den nuvarande produktionsteknologin på grund av en rädsla för att teknologiska innovationer, såsom arbetssparande mekanismer, skulle ”förstöra” (existerande) arbeten. Trots allt har ett strikt förbud av all innovativ förändring nästan aldrig prövats på, kanske med undantag för Pol Pot, på grund av en brist på stöd i den allmänna opinionen, eftersom människor inte skulle kunna övertalas om att en sådan politik inte skulle vara extremt kostsam för samhällets välfärd. En mer måttlig åtgärd har dock varit ganska populär: Även om ingen förändring förbjuds som princip, måste uppfinningen vara officiellt godkänd (det vill säga godkänd av någon annan än uppfinnaren) innan den kan tillämpas. På detta sätt hävdar konservatismen att det är säkerställt att innovationerna är socialt acceptabla, att utvecklingen är gradvis, att den kan introduceras samtidigt av alla producenter och att alla kan ta del av dess fördelar.

Tvångsmässiga, det vill säga regeringsinstiftade, karteller är det vanligaste sättet för att uppnå denna effekt. Genom att kräva att alla producenter, eller alla producenter i en industri, blir medlemmar i en kontrollerande organisation, kartellen, blir det möjligt att undvika det allt för uppenbara utbudsöverskottet som orsakas av priskontroller: genom införandet av produktionskvoter. Dessutom kan störningar som orsakas av alla innovativa åtgärder då övervakas centralt och begränsas. Medan denna åtgärd dock åtnjutit ett växande stöd i Europa och till en viss grad i USA, och medan vissa delar av ekonomin onekligen står under liknande kontroll, är den mest populära och mest vanligt använda konservativ-socialistiska regulativa åtgärden fortfarande etablerandet av förutbestämda standarder för förutbestämda kategorier för produkter eller producenter, som alla innovationer måste uppfylla. Dessa regleringar bestämmer vilka kvalificeringar en person måste uppfylla (annat än de ”vanliga”, som att vara den rättfärdiga ägaren av saken och inte skada andra människors egendoms fysiska integritet genom sina handlingar) för att ha rätten att få vara en producent av något slag, eller så bestämmer de vilken sorts prövningar (av exempelvis material, utseende eller mått) som en given produkt måste utsättas för innan den kan godkännas. Med sådana regulativa åtgärder kan innovation varken förbjudas helt, och inte heller kan man undvika att några innovationer kan vara ganska överraskade. De förutbestämda standarder som förändringarna måste rätta sig efter måste dock nödvändigtvis vara ”konservativa”, det vill säga formulerade efter existerande produkter, producenter, eller teknologier och de tjänar konservatismen i det att de åtminstone kommer att sakta ner innovativa förändringar och begränsa antalet möjliga överraskningar.

Oavsett vad kommer alla dessa regleringar, de första mer och de senare mindre, leda till en sänkning av den allmänna levnadsstandarden.[25] En innovation kan bara lyckas och då låta innovatören störa den existerande inkomst- och förmögenhetsfördelningen om konsumenterna värderar den högre än de konkurrerande produkterna. Införandet av regleringar innebär emellertid en omfördelning av egendomsanspråk från innovatörerna till de etablerade producenterna, produkterna och teknologierna. Således kommer innovationsprocessen, genom den fullständiga eller partiella socialiseringen av möjliga inkomst- och förmögenhetsvinster från innovativa förändringar av produktionsprocessen och mutatis mutandis av den fullständiga eller partiella socialiseringen av de möjliga förlusterna från innovation, att saknas ned, antalet innovationer och innovatörer kommer att bli färre, och istället kommer en stärkt tendens till att acceptera hur saker är nu att uppstå. Detta innebär ingenting annat än att processen av att öka konsumenttillfredsställelse genom produktionen av mer värderade varor och tjänster på ett mer effektivt och kostnadsbesparande sätt avstannas, eller i alla fall störs. Således kommer regleringar, även om det är på ett något annat sätt än priskontroller, leda till att även produktionsstrukturen skiljs från efterfrågan. Och medan detta kan bevara den nuvarande förmögenhetsfördelningen, måste det också betalas för av en allmän nedgång i det allmänna välståndet som är inneboende i just samma produktionsstruktur.

Slutligen är den tredje specifikt konservativa policyåtgärden beteendekontroller. Priskontroller och regleringar fryser utbudssidan i ett ekonomiskt system och skiljer det därmed från efterfrågan. Detta förhindrar dock inte förändringar av efterfrågan från att ske, det gör bara att utbudssidan inte reagerar på dessa. På så sätt kan fortfarande diskrepanser inte bara uppstå, utan också bli helt uppenbara. Beteendekontroller är policyåtgärder som syftar till att kontrollera efterfrågesidan. De vill förhindra eller fördröja förändringar av efterfrågan i syfte att göra utbudssidans oförmåga att reagera mindre synbar, och därmed uppfylla konservatismens mål: bevarandet av en existerande ordning som inte störs av förändringar av något slag.

Priskontroller och regleringar å ena sidan och beteendekontroller å den andra är således de två komplementära delarna av en konservativ politik. Av dessa två komplementära sidorna av konservatismen kan det mycket väl hävdas att det är beteendekontrollerna som är det mest särskiljande inslaget i konservativ politik. Även om de olika formerna av socialism gynnar olika kategorier av icke-producenter och icke-innovatörer på bekostnad av de kategorier av människor som skulle ha kunnat producera och innoverat, tenderar konservatism, precis som alla andra former av socialism, att göra människor mindre produktiva, mindre innovativa, och tvinga dem att öka sin konsumtion från, eller styra sin produktiva och innovativa kraft till, svarta marknader. Av alla former av socialism är det dock bara konservatism som har som en del av sin plan att direkta störa konsumtionen och icke-kommersiella utbyten. (Alla andra former påverkar naturligtvis konsumtion också, i den utsträckning de sänker den allmänna levnadsstandarden, men till skillnad från konservatism låter de konsumenten i stort sett själv bestämma över vad som är kvar för honom.) Konservatism förlamar inte bara utvecklingen av ens produktiva talang; under namnet ”paternalism” vill den också frysa människors beteende som enskilda konsumenter eller som deltagare i en bytestransaktion av icke-kommersiell natur, och därmed kväva eller undertrycka ens förmåga att utveckla den konsumentstil som bäst passar ens egna rekreationsbehov också.

Alla förändringar av konsumtionsmönstret har sina ekonomiska bieffekter. (Om jag låter mitt hår växa längre påverkar det frisörerna och saxindustrin; om fler människor skiljer sig påverkar detta advokaterna och bostadsmarknaden; om jag börjar röka marijuana har detta inte bara konsekvenser för bruket av jordbruksland utan även för glassindustrin, osv, och framförallt leder alla sådana beteenden till en obalans i de redan existerande värdesystemen hos alla som känner sig påverkade av de.) Varje förändring skulle således kunna uppfattas som ett omvälvande element jämfört med den konservativa produktionsstrukturen, och konservatismen skulle i princip behöva betrakta alla handlingar, hela livsstilen hos människor i deras egenskap som enskilda konsumenter eller icke-kommersiella handelspartners, som föremål för beteendekontroller. I praktiken skulle konservatismen aldrig kunna sträcka sig riktigt så här långt, eftersom det finns kostnader förknippade med kontroller och eftersom det vanligtvis skulle behöva handskas med ett stigande motstånd bland den allmänna opinionen. ”Vanlig” konservatism kännetecknas då istället som ett fåtal eller flertal specifika lagar och hinder som förbjuder och bestraffar olika former av enskilda konsumenters, eller människor som deltar i icke-kommersiella utbyten, icke-aggressiva beteende, alltså av handlingar som om de utförts varken skulle ha skadat någon människas egendoms fysiska integritet, eller förnekat någon rätten att säga nej till utbyten som inte verkar fördelaktiga, utan istället bara skulle ha stört den etablerade ”traditionella” uppsättningen av samhällsvärderingar.

Återigen är konsekvensen av en sådan beteendekontrolls-politik en relativ utarmning. Genom införandet av sådana kontroller skadas inte bara en grupp av människor av att de inte längre kan bete sig på ett visst icke-aggressivt sätt, utan en annan grupp gynnas också av dessa kontroller då de inte längre behöver tolerera sådant beteende. Mer specifikt är förlorarna i denna omfördelning av egendomsanspråk användar-producenterna av de saker vars konsumtion nu förhindras, och de som tjänar är icke-användare/icke-producenterna av de berörda konsumtionsvarorna. En ny incitamentsstruktur uppstår således, för produktion och icke-produktion för en viss grupp. Produktionen av konsumtionsvaror har blivit mer kostsam eftersom deras värde har sjunkit som en följd av införandet av en kontroll av deras användning, och mutatis mutandis har förvärvet av konsumenttillfredsställelse genom icke-produktiva och icke-kontraktuella sätt blivit relativt sett mindre kostsamt. Som en konsekvens kommer det att bli mindre produktion, mindre sparande och investeringar, och istället uppstår en ökad tendens att få sin tillfredsställelse på bekostnad av andra, alltså genom politiska, det vill säga aggressiva, medel. Viktigt att notera är dessutom att, i den utsträckning beteendekontroller rör hur en person kan använda sin egen kropp, sjunker värdet på den och i enlighet med det minskar investeringarna i humankapital.


25. Om regleringens politik och ekonomi cf. G. Stigler, The Citizen and the State. Essays on Regulation, Chicago, 1975; M. N. Rothbard, Power and Market, Kansas City, 1977, kapitel 3.3; om licenser cf. även M. Friedman, Capitalism and Freedom, Chicago, 1962, kapitel 9.


Detta är del fyra av en översättning av Hans-Hermann Hoppes kapitel ”The Socialism of Conservatism.” Kapitlet finns i boken A Theory of Socialism and Conservatism och har översatts till svenska av Benjamin Juhlin.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *