Socialistisk konservatism del två

Detta är del 2 av 5 av en översättning av Hans-Hermann Hoppes kapitel ”The Socialism of Conservatism”. Kapitlet finns i boken A Theory of Socialism and Conservatism och har översatts till svenska av Benjamin Juhlin. De resterande delarna kommer att publiceras löpande på måndagar. Här är en kort introduktion till varför vi tycker artikeln är viktig. – Redaktören

Italian-art-fascism-coverDen gamla marxismen och den nya socialdemokratiska socialismen är det egalitära och progressiva svaret på utmaningarna som skapas av förändring, osäkerhet och dynamik. Likt liberalism hyllar de krossandet av feodalismen och kapitalismens avancemang. De inser att det var kapitalism som befriade människor från de exploaterande feodala bojorna och skapade enorma förbättringar i ekonomin; och de förstår att kapitalism, och den produktiva kraft som den fört med sig, var ett nödvändigt och positivt evolutionärt steg mot socialism. Socialism, som de ser det, delar liberalismens mål: frihet och välstånd. Men socialism påstås fungera bättre än liberalism genom att ersätta kapitalism – den totala produktionsanarkin som uppstår mellan konkurrerande aktörer, som orsakar de tidigare nämnda faktorerna förändring, osäkerhet och dynamik – på dess högsta utvecklingsnivå med en rationellt planerad och koordinerad ekonomi som förhindrar den osäkerhet som härstammar från denna förändring på en individuell nivå. Olyckligtvis är detta,vilket vi har visat tillräckligt utförligt i de senaste två kapitlen, en ganska förvirrad uppfattning. Det är just genom att se till att individer är oberoende av förändringar genom omfördelande åtgärder, som incitamentet att anpassa sig snabbt till alla framtida förändringar elimineras, och således kommer värdet, i termer av konsumentönskemål, av de producerade varorna att sjunka. Det är just på grund av att en plan ersätter många till synens okoordinerade sådana som den individuella friheten reduceras, mutatis mutandis, och en mans styre över en annan ökas.

Konservatism å andra sidan är det anti-egalitära och reaktionära svaret på de dynamiska förändringsprocesser som sätts i rörelse av ett liberalt samhälle: den är antiliberal och snarare än att erkänna liberalismens framgångar tenderar den att idealisera och förhärliga det gamla feodala systemet som ordningsamt och stabilt.[12] Som ett postrevolutionärt fenomen kräver den inte nödvändigtvis, och inte definitivt, en återgång till det förrevolutionära tillståndet utan accepterar ångerfullt vissa förändringar som oåterkalleliga. Den sörjer dock knappast när gamla feodala makter som hade förlorat alla delar av sina gods till de naturliga ägarna som en följd av liberaliseringsprocessen, återställs till sin gamla position, och den försvarar definitivt och öppet bevarande av status quo, det vill säga den givna, högst ojämlika, fördelningen av egendom, förmögenhet, och inkomst. Den vill avstanna eller sakta ner de permanenta förändringarna och dynamiska processer som initierats av liberalism och kapitalism så mycket som möjligt och istället återskapa en ordnad och stabil ordning där alla säkert innehar den position som historien har tilldelat dem.[13]

För att åstadkomma detta måste konservatismwn, vilket den onekligen även gör, hävda det legitima i icke-kontraktuella medel för att erhålla och äga egendom och dess inkomster, eftersom det var just kontraktuella relationer som orsakade de permanenta förändringarna i den relativa distributionen av inkomst och förmögenhet. Precis som feodalism tillät förvärv och erhållande av egendom och välstånd genom våld, ignorerar konservatismen huruvida människor har anskaffat sig sin givna inkomst- och förmögenhetsposition genom ursprungligt förvärv och kontraktuella överenskommelser. Istället anser konservatismen det lämpligt och fullt legitimt för en klass som en gång etablerat sig själv som ägare, att de har rätten att hindra varje social förändring som den ser som ett hot mot deras relativa position i den sociala inkomst- och förmögenhetshierarkin, även om de individuella ägarna och brukarna av de olika produktionsfaktorerna inte tog sig dit genom kontraktuella överenskommelser.

Konservatismen måste då ses som den ideologiska stamfadern till feodalism. På samma sätt som feodalism kan beskrivas som aristokratisk socialism (vilket borde vara tydligt om man läser ovanstående beskrivning), måste konservatism betraktas som det borgerliga etablissemangets socialism. Liberalism, den ideologi som både de egalitära och de konservativa versionerna av socialism är ett svar på, hade sitt största inflytande under mitten av 1800-talet. Dess antagligen sista och mest ärorika vinster var att liberaler såsom R. Cobden och J. Bright lyckades riva upp de brittiska spannmålslagarna 1846, och 1848 års revolutioner i kontinentala Europa.

Liberalismens stagnation började först senare, och den orsakades av den interna svagheten och inkonsekvensen i den liberala ideologin,[14] den diversion och splittring som imperieambitionerna fött i olika nationer, och sist men inte minst det stöd som fanns, och fortfarande finns tack vare allmänhetens motstånd mot dynamisk förändring och mobilitet, för olika typer av socialism med dess varierande löften om säkerhet och stabilitet [15]. Socialism kom att ersätta liberalismen som den dominerande ideologin och därmed vändes liberaliseringsprocessen återigen tillbaka och en mer icke-kontraktuell ordning fick en starkare ställning i samhället.[16] Vid olika tider och platser har olika typer av socialism funnit stöd i den allmänna opinionen i en varierande grad, så idag kan man finna spår överallt. De samexisterar i olika grader överallt och bidrar på sitt egna sätt till den relativa försämringen av produktionen, välståndsbildandet och moralbyggandet.

Det är dock särskilt inflytandet av konservativ socialism som måste betonas, eftersom det väldigt ofta ignoreras eller underskattas. Om dagens västeuropeiska samhällen kan beskrivas som socialistiska är det till större grad orsakat av den konservativa socialismen än av de egalitära idéerna. Det är det lite udda sättet som konservatism påverkar samhället på, som gör att det inte alltid är lätt att se. Konservatism påverkar inte bara samhällen genom bedrivandet av politik, särskilt i samhällen likt de europeiska där den gamla feodala ordningen aldrig försvunnit helt utan där ett flertal rester från den feodala tiden överlevde även liberalismens storhetstid. En ideologi såsom konservatismen utövar sitt inflytande väldigt diskret, enbart genom upprätthållandet av status quo och den låter därmed tingen fortgå enligt gamla tiders traditioner.

Vilka är då nutida samhällens särskilt konservativa element, och hur orsakar de en större fattigdom jämfört med vad som annars hade varit fallet? Med denna fråga vänder vi oss till den systematiska analysen av konservatism och dess ekonomiska och socioekonomiska effekter. En abstrakt karaktärisering av reglerna som omgärdar äganderätten i konservatism och en beskrivning av dessa utifrån teorin om den naturliga äganderätten blir återigen vår startpunkt. Det finns två sådana regler. Först och främst förbjuder inte den konservativa socialismen, till skillnad från socialdemokratisk socialism, privat ägande. Snarare tvärtemo. Allting, varje produktionsfaktor och allt icke-produktivt välstånd, kan i princip ägas privat, säljas, köpas och hyras ut med undantag från områden som utbildning, infrastruktur och kommunikation, centralbanker och säkerhetsproduktion. Men ingen ägare kontrollerar hela sin egendom och får all inkomst som kommer från användandet av egendomen. Istället tillhör en del av hans egendom samhällets nuvarande ägare och inkomstmottagare, och samhället äger rätten att allokera nutida och framtida inkomst och rikedom till enskilda medlemmar på ett sådant sätt att den gamla fördelningen av inkomster och förmögenhet är bevarad. Det är också upp till samhället att avgöra hur stor eller liten denna inkomst- och förmögenhetsbit som administreras skall vara och exakt vad som behövs för att bevara en given inkomst- och förmögenhetsfördelning.[17]

Sett genom det perspektiv som ges av den naturliga teorin om egendom, innebär egendomsfördelningen under konservatism återigen en aggression gentemot de naturliga ägarna. De naturliga ägarna kan göra vad de vill med dem, så länge som de inte utan tillstånd förändrar den fysiska integriteten hos någon annans egendom. Detta innebär i sin tur att de har rätten att förändra sin egendom, eller att placera den i en annan ordning i syfte att förbereda sig inför förändringar i efterfrågan och därmed bevara eller möjligtvis öka sitt värde, och det ger dem också rätten att själva förvärva nyttan från det ökande värdet av den privata egendom som kommer från förändringar i efterfrågan som de inte förutspådde, alltså från förändringar som var ren tur för dem men som de inte förutsåg eller planerande inför. Men på samma gång som det följer av den naturliga teorin om egendom att varje naturlig ägare är skyddad mot fysisk invasion och det icke-kontraktuella övertagandet och överförandet av egendomsrättigheter, innebär det också att alla hela tiden står inför risken att förändring i efterfrågan eller handlingar som andra kan utföra med deras egendom kan sänka värdet på egendomen under en viss nivå.

Enligt denna teori äger ingen värdet av sin egendom och således kan ingen någonsin äga rätten att bevara eller återställa sin egendoms värde. Om man jämför konservatismen med detta ser vi att konservatismen ämnar bevara eller återställa värdet i enlighet med den relativa fördelningen. Detta är så klart enbart möjligt om en omfördelning av egendomsanspråken sker. Eftersom ingen innehar egendom vars värde enbart beror på ens egna handlingar som utförs med ens egen egendom, utan värdet beror istället ofrånkomligen på andra människors handlingar utförda med knappa medel som de själva kontrollerar, måste någon, någon enskild person eller en grupp av personer, äga alla knappa medel för att kunna bevara ett givet egendomsvärde (vilket sträcker sig långt bortom det som faktiskt kontrolleras eller används av denna person eller grupp av personer).

Dessutom måste denna grupp rent bokstavligen äga alla personers kroppar, eftersom nyttjandet av en persons kropp också har inflytande på egendomens existerande värde (antingen ökande eller minskande). Således, för att kunna åstadkomma det konservativa målet, måste en omfördelning av egendomstitlar ske från människor som nyttjar eller äger knappa resurser till människor som, oavsett deras meriter som tidigare producenter, inte använde eller hade införskaffat sig de sakerna på en kontraktuell basis vars nyttjande hade lett till en förändring i den tidigare givna fördelningen av värde.

Med detta förstått ligger den första slutsatsen rörande den generella ekonomiska effekten av konservatism nära: med de naturliga ägarnas egendom helt eller delvis exproprierad till förmån för icke-användarna, icke-producenterna och de som ej brukar kontrakt, eliminerar eller minskar konservatismen incitamenten till att göra någonting rörande egendomsvärde, och att anpassa sig till efterfrågeförändringar. Incitament att vara medveten om och förändra sig i enlighet med förändringar av efterfrågan, att snabbt förändra sin nuvarande egendom och att använda den på ett sådant sätt att den bättre passar de nya omständigheterna, att öka den produktiva ansträngningen, och att spara och investera, minskar, eftersom den möjliga förtjänsten från ett sådant handlande inte längre kan förvärvas privat utan kommer att socialiseras. Mutatis mutandis blir skälen att inte göra någonting alls för att undvika risken att ens fastighetsvärde sjunker fler än dess nuvarande nivå, eftersom de förluster detta skulle medföra inte längre måste hanteras privat utan istället kommer att socialiseras. Eftersom alla dessa aktiviteter, dvs. undvikandet av risker, medvetenhet, anpassningsförmåga, ansträngning och sparande, kostar mycket och kräver tid och kanske även andra knappa resurser som skulle ha kunnat användas till andra saker (exempelvis ledighet och konsumtion), kommer mindre av de först nämnda aktiviteterna att genomföras och mer av de senare, och som en följd av detta kommer den allmänna levnadsstandarden att sjunka. Således skulle man behöva konstatera att det konservativa målet om att bevara nuvarande värden och den nuvarande fördelningen av värden bland olika individer bara skulle kunna åstadkommas till priset av en generell, relativ nedgång av det genomsnittliga värdet av både nyligen producerade och gamla varor, det vill säga en minskning av det allmänna välståndet.

Det har antagligen blivit uppenbart nu att det utifrån en ekonomisk synpunkt finns slående likheter mellan den konservativa socialismen och den socialdemokratiska. Båda varianterna innehåller en omfördelning av äganderättsanspråk från producenterna/kontraktsförvärvare till icke-producenter/icke-kontraktsförvärvare och båda skiljer därmed produktions- och kontraktsförvärvsprocessen från det verkliga förvärvandet av inkomst och rikedom. Genom att göra det gör båda förvärvet av inkomst och rikedom till en politisk fråga, en fråga där en person (eller flera) bestämmer hur knappa medel ska användas, och därmed kör över andra trotsiga människor. Även om de rent principiellt hävdar att de äger all inkomst och rikedom som skapas för icke-producenter, tillåter båda varianterna av socialism att deras planer genomförs stegvis och i olika grader och båda måste som en konsekvens av detta leda till en relativ utarmning, beroende på i vilken grad de genomförts.


12. Trots deras generellt sett progressiva inställning är inte heller den socialistiska vänstern helt fri från sådana konservativa glorifieringar av den feodala historien. I deras avsky av ”alieneringen” av producenten från hans produktion, vilket såklart är den normala konsekvensen av alla marknadssystem som grundar sig på arbetsdelning, har de ofta beskrivit den självförsörjande feodala herrgården som en mysig och hälsosam samhällsmodell. Cf. Exempelvis K. Polyani, The Great Transformation, New York, 1944.

13. Cf. R. Nisbet, “Conservatism,” i: R. Nisbet och T. Bottomore, History of Sociological Analysis, New York, 1978; även G. K. Kaltenbrunner (red.), Rekonstruktion des Konservatismus, Bern, 1978; om relationen mellan liberalism och kosnervatism cf. F. A. Hayek, The Constitution of Liberty, Chicago, 1960 (Post scriptum).

14. Om liberalismens inkonsekvenser cf. kapitel 10, n. 21.

15. Människors inställning till förändring är vanligtvis ambivalent. Å ena sidan betraktar de i egenskap av konsumenter förändring som ett positivt fenomen eftersom det ger dem fler valmöjligheter. Å andra sidan brukar människor i egenskap av producenter omfamna idén om stabilitet, eftersom detta skulle göra att de inte behvöde anpassa sina produktiva ansträngningar till förändrade förutsättningar hela tiden. Det är då alltså huvudsakligen som producenter som människor ger sitt stöd åt olika socialistiska stabiliseringsplaner och löften, bara för att på så sätt skada sig själva när de är konsumenter. D. Mc. C skriver följande i Democracy and Progress, New York, 1948, s. 81: “Från frihet och vetenskap följde snabb tillväxt och förändring. Från snabb tillväxt och förändring följde osäkerhet. Från osäkerhet uppstod en efterfråga som tog kål på tillväxt och förändring. Avslutandet av tillväxt och förändring avslutade vetenskap och frihet.”

16. Om liberalismen, dess förfall, och socialismens uppgång cf. A. V. Dicey, Lectures on the Relation Between Law and Public Opinion in England during the Nineteenth Century, London, 1914; W. H. Greenleaf, The British Political Tradition, två vol., London, 1983.

17. Jag kan återigen nämna att beskrivningen av konservatism är en ideal-typ (cf. kapitel tre, n. 2; kapitel 4, n. 8). Det är försöket att återkonstruera de idéer som människor antingen medvetet eller omedvetet accepterar eller avfärdar när de anknyter eller tar avstånd ifrån viss politik eller vissa rörelser. Föreställningen om konservativ politik som den beskrivits här och i det följande kan också sägas vara en rättvis rekonstruktion av de underliggande och enande ideologiska krafter som kallas ”konservativa” i Europa. Emellertid används begreppet ”konservativ” på ett annat sätt i USA. Här är det ganska ofta så att alla som inte är vänster-liberal-(social)-demokrat benämns som konservativ. Jämfört med denna terminologi är vårt bruk betydligt smalare, men också mer passande med den ideologiska verkligheten. Att kalla allting som inte är ”liberalt” (i den amerikanska betydelsen) för ”konservativt” missar de avgörande ideologiska skillnaden som existerar – trots deras gemensamma motstånd mot ”liberalism” – mellan libertarianer, som kämpar för en rent kapitalisk ordning grundad på den naturliga teorin om egendom, och riktiga konservativa, som från W. Buckley till I. Kristol nominellt sett hyllat privat egendom, bara för att sen bortse från privatägares rättigheter närhelst det anses nödvändigt för att skydda etablerade ekonomiska och politiska krafter från att vittra bort i den fredliga konkurrensens gång. Inom utrikespolitiken visar de också på samma brist på respekt inför privat egendomsrätt genom deras stöd för aggressiv interventionism. Om den avgörande skillnaden mellan libertarianism och konservatism cf. G. W. Carey (red.), Freedom and Virtue. The Conservative/Libertarian Debate, Lanham, 1984.


Detta är del två av en översättning av Hans-Hermann Hoppes kapitel ”The Socialism of Conservatism.” Kapitlet finns i boken A Theory of Socialism and Conservatism och har översatts till svenska av Benjamin Juhlin.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *