Folkhemmets draksådd

Delblanc_m_pipa”Ett paternalistiskt samhälle var det nog, folkhemmet, med en sorts enfaldig välvilja i grunden. Men särskilt från 60-talet blev synen på medborgarna alltmer färgad av förakt. Vi betraktades som barn, vi skulle ständigt förmanas till det rätta och förbjudas det onda, vi blev slutligen hjälplösa när vi aldrig tilltroddes annat än hjälplöshet.

Intellektuella och ämbetsmän började vid samma tid övergå till den statsbärande vänstern. Det var en anpassning de själva kunde uppfatta som farofylld och heroisk.

Det hände mycket den tiden.

Man byggde en väldig kontrollapparat för att övervaka och styra dessa hjälplösa barn, kanske av faderlig välvilja, men denna apparat skulle falla i hårdare händer, som du borde veta, min son. Det var en tid då vår draksådd började spira.

Då vidtog den utsugning av arbetande och skapande människor, som nu har antagit groteska proportioner, nu, då den härskande klassen som en metallisk rovstekel suger liv ur det maktlösa folket. Den tidens byråkrati och nomenklatura var ännu liten och förmodligen driven av de ädlaste motiv. Härskarna trodde på sin godhet och välvilja. De skulle ha protesterat med vrede och sorg, om jag då hade talat om utsugning, ty sådant kunde man bara förknippa med ett övervunnet ekonomiskt system.

Denna överklass utsög folket för folkets eget bästa. Som varje ny överklass genom tiderna såg de sitt samhälle som historiens slutmål. Och som varje överklass i historien byggde de sig en vacker ideologi och hyrde professorer att försvara den och poeter att besjunga den. Och dessa lysande diktare och tänkare bespottade ett samhälle som inte längre fanns, för att därmed känna sig tappra. Och de beskyllde det nya samhället för att alltför långsamt hasta mot ett fulländat system av förtryck, och de kände sig därmed tappra. Och de blev rikt belönade.

Detta hände under den tid, då vår draksådd började spira.”

Ur ”Moria land” (1987) av Sven Delblanc

1 kommentarer till ”Folkhemmets draksådd

  • Vilken väldigt bra text! Jag måste erkänna att de flesta svenska (?) författarnamn som är kända utanför dissidentkretsar rinner av mig som vatten. Men denna text är från 87. Jag antar att om man läser hela boken blir det tungt men dessa deltexter har högt värde och är klart till cred för mises.se. Br.r.ravo.o!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *