En Lärdom, kapitel 7.3: Maskinernas Förbannelse

EIOL

I föregående exempel har vi pratat om hur maskiner är ett av de moderna teknofobernas hatobjekt. Men arbetsbesparande maskiner är bara en form av uppfinningar och upptäckter. Andra förbättrar istället produkternas kvalitet, exempel precisionsverktyg, nylon, plexiglas, plywood och plast. Ytterligare andra utför uppgifter som människor inte kan utföra, exempelvis telefoner och flygplan. Därtill finns det sådant som möjliggör helt nya produkter och tjänster, exempelvis röntgen, radioapparater och syntetiskt gummi.

Det går förstås att överdriva argumentet om att maskiner inte skapar arbetslöshet. Det hävdas ibland att maskiner skapar fler jobb än vad som annars skulle ha existerat. Detta kan stämma under vissa förhållanden. Å ena sidan kan maskinerna absolut skapa mängder av nya jobb i specifika branscher. Siffrorna för 1700-talets textilindustri är ett typexempel. Lika anmärkningsvära är dagens industrier. År 1910 var 140 000 personer anställda i USA:s nyfödda bilindustri. 1920 hade bilarna förbättrats och kostnaderna sänkts, och då var 250 000 personer anställda. 1930, då bilarna hade förbättrats ytterligare, var antalet anställda 380 000. 1940 hade det ökat till 450 000. År 1940 var 35 000 personer anställda för att tillverka kylskåp och 60 000 anställda i radioindustrin. Så har det varit i varenda ny bransch, allt eftersom produkten förbättrades och kostnaden sänktes.

Det sker också en absolut ökning av antalet jobb tack vare maskinerna. Världens befolkning är i dag tre gånger så stor som på mitten av 1700-talet, innan den industriella revolutionen hade dragit igång. Maskinerna kan sägas ha varit orsaken till denna befolkningsökning, för utan maskiner hade världen inte kunnat försörja den större befolkningen. Två tredjedelar av oss kan därmed tacka maskinerna för inte bara våra jobb utan också våra liv.

Samtidigt är det ett misstag att tro att maskinernas enda syfte och nytta är att skapa jobb. Maskinernas verkliga värde är att öka produktionen, att öka livskvaliteten, att öka det ekonomiska välståndet. Det är ingen konst att anställa alla människor, även (eller speciellt) i en primitiv ekonomi. Full sysselsättning – lång, krävande, mödosam sysselsättning – är karaktäristiskt för outvecklade länder. Där full sysselsättning råder kan inte nya maskiner, uppfinningar och upptäckter skapa mer sysselsättning förrän befolkningsmängden ökar (jag talar här om frivillig arbetslöshet, inte ofrivillig sådan). Maskinerna hade tvärtom skapat mer arbetslöshet eftersom människor nu har råd att jobba färre timmar medan barn och pensionärer inte behöver jobba alls.

Uttryckt på ett annat sätt: maskiner leder till att produktionen och livskvaliteten ökar. Detta sker på två sätt. Maskinerna gör att varor blir billigare för konsumenten (som i exemplet med kapporna) och höjer lönerna tack vare att de höjer arbetarnas produktivitet. Med andra ord höjer de antingen lönerna eller ökar antalet varor och tjänster som går att köpa tack vare att priserna sänks. Ibland gör de bägge delarna. Vad som faktiskt händer beror till stor del på ett lands ekonomiska politik. Men i vilket fall leder maskiner och uppfinningar till högre löner.

Innan vi lämnar ämnet är det nödvändigt att utfärda en varning. Vi kan tacka de klassiska ekonomerna för deras förmåga att leta efter sekundära konsekvenser och att de intresserade sig för de långsiktiga och samhälleliga effekterna av en given ekonomisk politik eller utveckling. Men samtidigt gjorde de misstaget att se på det hela genom ett snävt, kortsiktigt perspektiv. De var benägna att förminska eller helt glömma bort de omedelbara effekter som den ekonomiska utvecklingen har på vissa grupper. Vi har till exempel sett att införandet av nya spinnmaskiner, en av de tidigaste uppfinningarna under den industriella revolutionen, drabbade de engelska strumpstickarna hårt.

Samtidigt har sådana exempel lett vissa författare till att göra det motsatta misstaget och bara fokusera på de omedelbara effekterna för enstaka grupper. Joe Smith blir av med jobbet när en ny maskin introduceras. “Se på Joe Smith”, uppmanar författarna. “Glöm inte bort Joe Smith”. Men sedan ser de bara till Joe Smith och glömmer bort Tom Jones som precis blivit anställd för att tillverka den nya maskinen, och Ted Brown som just blivit anställd för att styra den, och Daisy Miller som nu kan köpa en kappa för halva priset.

Eftersom de bara ser till Joe Smith, förespråkar de också reaktionära och orimliga politiska responser.
Vi bör definitivt hålla ett öga på Joe Smith. Han har blivit av med jobbet på grund av den nya maskinen. Kanske kan han snart få ett nytt jobb, kanske till och med ett bättre jobb. Men kanske har han också ägnat många år av sitt liv åt att lära sig en specialkompetens som marknaden inte längre behöver. Han har gått miste om investeringen i sig själv, i sin gamla kunskap, precis som hans gamla arbetsgivare kanske har förlorat investeringen i gamla maskiner eller processer som plötsligt blivit förlegade. Han var en skicklig arbetare och fick lön i enlighet med sina färdigheter. Nu är han plötsligt en outbildad arbetare och kan bara förvänta sig lön därefter, ty den enda kunskap han hade behövs inte längre. Vi kan inte och ska inte glömma Joe Smith. Hans historia är en av de personliga tragedier som är resultatet av nästan alla industriella och ekonomiska framsteg.

Samtidigt skulle vi missa hela poängen om vi fokuserar på vad som borde hända med Joe Smith, oavsett om vi ska låta honom anpassa sig själv, ge honom avgångsvederlag eller arbetslöshetsersättning, ge honom socialbidrag, eller utbilda honom för skattepengar. Den centrala lärdomen är att vi bör fokusera på huvudkonsekvenserna av varje ekonomisk politik eller utveckling, det vill säga både de omedelbara effekterna på specifika grupper och de långsiktiga effekterna på alla grupper.

Vi har ägnat mycket utrymme åt det här problemet och de effekter som nya maskiner, uppfinningar och upptäckter får på sysselsättning, produktion och välfärd. Slutsatserna vi har dragit är avgörande. Om vi inte förstår och tar till oss dessa slutsatser kommer vi också ha fel om det mesta annat inom nationalekonomin.

Fortsättning följer. Texten är översatt av Nasim Naraghi.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *