En Lärdom, kapitel 7.2: Maskinernas Förbannelse

EIOLMan skulle kunna rada upp mängder av statistik som visar på hur fel teknofoberna hade. Men det hjälper inte om vi inte förstår varför de hade fel. Statistik och historia är värdelös när det gäller ekonomi, om det inte åtföljs av en grundläggande deduktiv förståelse av denna fakta. I det här fallet måste vi förstå varför konsekvenserna av införandet av maskiner och annan arbetsbesparande utrustning var nödvändiga. Annars hävdar teknofoberna att “det kan ha varit bra förr i tiden, men dagens villkor är fundamentalt annorlunda och nu har vi bara inte råd att utveckla fler arbetsbesparande maskiner”. 1945 skrev Eleanor Roosevelt i en tidningsspalt: “Vi har nu nått en punkt där arbetsbesparande maskiner endast är bra när de inte gör arbetaren arbetslös”.

Om det faktiskt stämde att arbetsbesparande maskiner orsakade en konstant och växande arbetslöshet och fattigdom skulle det ha revolutionerande konsekvenser, inte bara inom det teknologiska området, utan också vad det gäller hela vår syn på civilisationen. Inte bara skulle vi behöva betrakta alla nya teknologiska framsteg som en katastrof, vi skulle också behöva förfasa oss över alla tidigare teknologiska framsteg.

Varje dag försöker vi minska den ansträngning som krävs för att åstadkomma ett givet resultat. Var och en av oss försöker minska vårt eget arbete, att minska mängden resurser som krävs för att uppnå våra mål. Varje arbetsgivare, liten som stor, försöker ständigt öka sin vinst på ett mer ekonomiskt och effektivt sätt – genom att spara in på arbetskraften. Varje intelligent arbetare försöker minska de ansträngningar som behövs för att utföra sitt arbete. De mest ambitiösa av oss försöker outtröttligt öka mängden arbete vi kan utföra under ett givet antal timmar. Om teknofoberna var logiska och konsekventa hade vi blivit tvungna att avfärda alla dessa framsteg och all denna genialitet som inte bara värdelös utan rent av brutal. Varför ska frakt transporteras från New York till Chicago med järnväg när vi istället skulle kunna anställa oerhört många fler män som fraktar det till fots?

Denna typ av felaktiga teorier dras aldrig till sin absoluta logiska spets, men de är ändock skadliga så länge de förekommer i någon form. Låt oss därför försöka se vad som händer när tekniska förbättringar och arbetsbesparande maskiner introduceras. Detaljerna kommer variera beroende på de omständigheter som råder i en viss industri eller vid ett visst tillfälle. Men vi ska utgå från ett exempel som inkluderar de huvudsakliga egenskaperna.

Anta att en klädtillverkare hör talas om en maskin som kan tillverka herr- och damkappor med hälften av den vanliga arbetsinsatsen. Han installerar maskinen och gör sig av med halva sin arbetsstyrka.

Vid första anblick framstår det här som en klar arbetsförlust. Men själva maskinen krävde arbetskraft för att tillverkas, och det tillkom därmed jobb som inte annars hade funnits. Klädtillverkaren hade dock bara installerat maskinen om den antingen kunde tillverka bättre kappor för halva arbetsinsatsen eller tillverka kappor av samma kvalitet till en lägre kostnad. Om vi utgår från det senare kan vi inte anta att arbetsinsatsen som krävdes för att tillverka maskinen, mätt i lönekostnad, var lika stor som den arbetsinsats som klädtillverkaren hoppades spara in genom att installera maskinen; annars skulle det inte vara ekonomiskt gångbart och han hade inte införskaffat den.

Så det återstår därmed en viss nettoförlust av arbete. Men vi bör i alla fall ha i åtanke den reella möjligheten att även de första effekterna av en arbetsbesparande maskin kan bidra till att i slutänden öka sysselsättningsgraden. För klädtillverkaren förväntar sig vanligtvis att maskinen bara kommer spara honom pengar i det långa loppet – det kan ta flera år innan tillverkaren tjänat in kostnaden för den.

Efter att maskinen har genererat tillräckligt stora besparingar för att jämna ut sin kostnad gör klädtillverkaren mer vinst än innan. (Vi antar här att han säljer sina kappor för samma pris som sina konkurrenter och inte försöker sälja dem till underpris.) I detta skede verkar det som att sysselsättningen har lidit en nettoförlust medan det endast är tillverkaren, kapitalisten, som har gjort en vinst. Men det är just tack vare denna extra vinst som det uppstår sociala vinster. Tillverkaren måste använda extravinsten på åtminstone ett av tre sätt:

  1. han använder den för att expandera sin verksamhet genom att köpa fler maskiner som tillverkar fler kappor
  2. han investerar extravinsten i en annan industri
  3. han använder extravinsten till att öka sin egen konsumtion.

Vilken väg han än väljer kommer han att öka samhällets totala sysselsättning.

Med andra ord har tillverkaren tack vare sina besparingar fått vinster som han inte hade haft annars. Det belopp han sparat in på direkta löner behöver han nu betala i indirekta löner till tillverkarna av den nya maskinen, eller arbetare i en annan industri, eller tillverkarna av ett nytt hus, eller en bil till sig själv, eller till presenter åt sin fru. Oavsett vad skapar han indirekt lika många jobb som han direkt tog bort (såvida han inte lägger pengarna i madrassen).

Men det finns ännu fler fördelar. Om den här företagsamma tillverkaren uppnår stora besparingar jämfört med sina konkurrenter kommer han antingen expandera sin verksamhet på deras bekostnad, eller så kommer de också att köpa liknande maskiner inom en snar framtid. Återigen skapas fler jobb för maskintillverkarna. Men konkurrensen och effektiviteten kommer också att tvinga ner priset på kappor. De tillverkare som använder maskinen kommer inte längre kunna göra en lika stor vinst, medan de som inte använder den kanske inte gör någon vinst alls. Besparingarna kommer med andra ord att börja tillfalla de som köper kapporna, alltså konsumenterna.

Eftersom kappor nu är billigare, kommer fler människor att köpa dem. Så trots att det krävs färre personer för att tillverka lika många kappor som förut så tillverkas det nu fler kappor än förut. Om efterfrågan på kappor är “elastisk”, det vill säga om ett prisfall för kappor leder till att det köps fler kappor än tidigare, så kommer fler människor att sysselsättas med att tillverka kappor än innan den nya arbetsbesparande maskinen introducerades. Vi har redan sett hur detta faktiskt skedde historiskt med strumpor och andra textilier.

Men den nya sysselsättningen är inte beroende av produktens efterfrågeelasticitet. Anta att inte en enda extra kappa såldes även om priset på kappor nästan halverades, t.ex. från 500 kronor till 300 kronor. Detta innebär att varje konsument skulle spara 200 kronor trots att han köpte lika många kappor som tidigare. Han kommer därför att spendera dessa 200 kronor på något annat och på så sätt bidra till ökad sysselsättning i andra branscher.

Kort sagt uppstår inte arbetslöshet av maskiner, teknologiska framsteg, besparingar och effektivitet.

Fortsättning följer. Texten är översatt av Nasim Naraghi.

23 kommentarer till ”En Lärdom, kapitel 7.2: Maskinernas Förbannelse

  • Eftersom det inte blir färre arbetstillfällen av fler maskiner enligt ovan. Vad är då vitsen med maskiner? Är vi lyckligare av de vid köp nästan trasiga plastleksakerna från Kina eller de kassa och fula möblerna på Ikea?
    Om effektiviten går mot oändligheten vad händer då? Kommer alla människor att ha råd att köpa den ultimata skaparmaskinen,sluta att arbeta och bara entreprenör av sig själv?

      • @ Johan

        Socialliberalismens begynnelse finns att hitta under 1800-talet. Klandra inte socialliberalismen för vad som gått dåligt i Sverige under 1900-talet, beröm den istället för det som gick bra.

        Man kan kanske se ett starkare samband mellan avsekulariseringen och konsumtionshysterin.

        Lägg därtill de människor som säger sig inte bekymra sig om sitt yttre. Frågan blir då varför de är så upptagna av andras yttre. Vi har en allmän sjuka av att vilja lägga sig i andras affärer, av att rota i sånt som inte angår en. Att inte se till vad man har utan istället beklaga sig över det man inte har.

        It´s in your head!

      • @ Göran

        Jag anser att maskinerna är en välsignelse! Att de gör människor fria till att göra annat än att arbeta för brödfödan.

        Fråga lantarbetarna från förr! Så roligt var det inte att böja nacke på åkern!

    • @Johan : I en sund kultur ägnar sig människor åt varandra, och sannolikt åt kulturellt skapande och bevarande allt eftersom effektiviteten stiger. I en osund kultur så ägnar sig folk åt konsumtionshysteri. Vi ligger någonstans däremellan, med rätt kraftig slagsida åt konsumtionshysterin.

      Men att folk ser konsumtion som det högsta värdet är inte effektiviseringarnas fel, utan kulturens.

      • @ Hans

        De som gapar mest om konsumtionshysteri är ofta människor som har det gott ställt och följaktligen befinner sig långt, långt ifrån den verklighet där folk visserligen konsumerar, men ingenting blir över eller försvinnande lite åt sådant som inte är s k ”nödvändig konsumtion”..

        Fråga den arbetslöse killen som går på soc och drömmer om ett första jobb hur mcyket onödigt han konsumerar! Fråga den ensamstående mamman i ett höghusområde hur mycket hon lägger på lyxkonsumtion.

        Men har man gott om pengar är det lätt hänt att anlita ett datorprogram eller en sorts robot för att köpa och sedan sälja några sekunder senare, då datorn/roboten ger signal om lämpligheten därför. Starta eget vill man inte. Dels är villkoren inte förmånliga för tillverkning, dels kan man bli smutsig om händerna.

      • Instämmer.
        Innan de åtgärder som gjordes efter depressionen var det väl mindre fokus på konsumtionshysteri och dåliga produkter. Var det där det svängde? Socialliberalismens begynnelse?

  • Då händer det här, Johan.

    ”Hur vet vi då när världen har uppnått ett tillstånd där det inte längre råder någon brist på resurser? Helt enkelt då alla varor och tjänster som vi kan tänkas vilja ha existerar i sådant överflöd att dess priser har fallit till noll; kort sagt när vi kan skaffa alla varor och tjänster som i Edens Lustgård – utan ansträngning eller arbete, och utan användande av några knappa resurser.” 😉

    – Murray N. Rothbard

  • Exemplet ovan är en beskrivning av hur kapitalismen borde fungera! Nu är det ju inte riktigt så längre för det är mer lönsamt att spekulera på börsen eller med valutor än att starta tillverkning av produkter. Lösningen på detta borde ju vara att beskatta spekulation betydligt hårdare och naturligtvis sätta stopp för bankirerna och deras osunda verksamhet. Nu kommer ju inte detta att hända i vår korrumperade värld där multinationella företag och storbankirer mutar politiker och andra makthavare till att inte agera.

    • Det är nog mer lönsamt att starta tillverkning av produkter än att spekulera på börsen. Att driva ett företag är ett av det bästa sätten att tjäna ordentligt med pengar.

      Hur ska du skilja på en spekulation och en investering? Dessutom, ska du straffas extra om du spekulerar eller investerar i din egen verksamhet?

      Det är inte spekulation i sig som är något problem utan politiker – åter igen.

      • @ Göran

        Stämmer detta verkligen? Är inte villkoren för arbete så jävliga att folk hellre vill tjäna pengar på andras arbete (i företag) än starta egna som tillverkar något?

      • @Dan

        Ytterst få investeringar har en avkastning som är större än den man kan få av att lägga ner hårt arbete på att starta och driva ett företag.

        Entreprenörer och företagarar är inte så gnälliga och mer tåliga än sådana som tycker att vilkoren för arbete är för jävliga. Det är förmodlgen därför de är mer framgångsrika än andra vad de än gör i livet. Och, de vågar ta ansvar. En väldigt stor skillnad mot den stora gnälliga massan.

      • @ Göran

        Räkna ut timpenningen för många företagare och du får ett mått på hur lönsamt det är. Räkna ut timpenningen för att köpa ena sekunden och sälja den andra och inte ens själv göra jobbet, det gör en dator/robot!

        Frågan vi måste ställa oss är naturligtvis om incitamensstrukturen är rätt utformad. Kanske måste ett villkor in som gör att det åtminstone teoretiskt kan vara en människa som köper och säljer. Då borde spekulationen bli lite lugnare och därmed mer kontrollerbar. Jag menar nu inte för staten utan för marknadens aktörer.

        Är skattelagstiftningen för arbetande företagare utformad efter verkligheten?

  • Exemplen 1. = fler kappor och 2. = annan industri;… är minst sagt ganska svagt och enkelt som övertygande argument. Staten, facket korporativism, minimilöner, månadslöner tills vidare vs diversejobb, bemanningsföretag osv… har gjort etatismens verklighet mer komplex och komplicerad sedan Roosevelts tid. Det har hänt alldeles för mycket statligt och socialistiskt trixande och fixande sedan boken skrevs…

    • Här är en fundering om att samhällets komplexitet är oreducerbar… så även en aldrig så altruistisk stat gör alltid mer skada än nytta med all form av ovillkorliga förbud.

      ”… Even if we were perfectly honest and altruistic with each other, we would still face economies of knowledge. A world of more diverse knowledge is far more valuable to us than a world where we all had the same skills and beliefs. This is the most important source of the irreducible complexity of knowledge: the wealthier we are, the greater the irreducibly complex amount of knowledge (i.e. diversity of knowledge) society has about the world and about itself. This entails more diversity of knowledge in different minds, and thus the greater difficulty of coordinating economic behavior…”

      http://unenumerated.blogspot.de/2006/02/irreducible-complexity-of-society.html

  • Exempel; månadslöner – diversejobb…
    Krav på att praktiskt taget alla anställda i avsides landsbygd skall i dag ha ”fasta” jobb. Affärer, post, medicin osv… gör att ”alla” har fasta (pendlings?) – jobb = samma penningmängd omsätts varje månad. Inga löntagare m.fl. byter jobb och pengar i myllrande med varandra när som helst under månaden. Det sker alltså inga transaktioner som roterar sinsemellan (som det gjorde åtminstone fram till 50-talet). Säskilt inte utan all form av skatt och moms. ROT och RUT förslår inte allls… osv…osv…

  • På en helt fri marknad finns det alltid spontan återkoppling (”osynlig hand”, fuzzy feedback?).
    https://en.wikipedia.org/wiki/Fuzzy_control_system

    Detta saknas totalt med ovillkorliga ”fuzzy” förbud och hot om ”fuzzy” bestraffning!?
    Dessutom stänger retoriskt motiverade förbud fler och fler ”grindar” till spontana möjlighetsutrymmen för en myllrande mångfald av mänskliga aktiviteter…

  • På en helt fri marknad med självklar https://sv.wikipedia.org/wiki/Subsidiaritet så skulle kanske sånt här [Vingåkersbonden Mats Schörling håller omkring 1.000 grisar utomhus] enkelt kunna utkonkurreras och ge såna här deltidsjobb åt kanske 1000 ungdomar [Stadsjord har sedan 2009 använt grisar inne i staden för att förvandla gräsmatta till gödslad, rotogräsbefriad odlingsmark.] som med de i kvarteret boende frivilligt finansierar https://en.wikipedia.org/wiki/Crowdfunding.
    På så sätt har de mamma-/pappa-lediga och barnen sin egen närskaliga djurpark. Samtigt som kvarterets matställe säsongsvis ordnar https://sv.wikipedia.org/wiki/Grisfest

  • Det låter ju logiskt. Men något som är viktigt att komma ihåg är att det i ett socialsitiskt samhälle finns en onormal mängd maskiner eftersom priset på mänsklig arbetskraft hålls syntetiskt högt med beskattning och reglering och priset på maskiner hålls syntetiskt lågt genom att de är avdragsgilla.

    Vidare, maskiner ökar kostnaden för att få tillträde till en marknad. Att ha noll kostnad för tillträde till en marknad är en av de teoretiska antagandena när man räknar på mikroekonomi. Vet inte hur relevant det är.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *