Teutoxiska tongångar

shutterstock_180833303Det verkar råda en ökande anti-tysk känsla i Frankrike, i alla fall om det jag läser är något att gå efter (vilket det så klart inte behöver vara). Till exempel säljs en bok med titeln Bismarcks villospår (det tyska giftet) överallt. Den har inte skrivits av en okänd person, utan snarare en väldigt välkänd fransk vänsterpolitiker vid namn Jean-Luc Mélenchon.

Man behöver inte läsa mycket av den för att upptäcka den direkt hatiska tonen. Tyskarna har, enligt författaren, återgått till sin tidigare arrogans (som de så klart aldrig riktigt gjorde sig av med). Kostnaden för deras industriella och finansiella framgångar är ett land av förtryckta, fattiga, och feta arbetare som inte vill ha barn. Deras industri sprider föroreningar över hela Europa. Till skillnad från Frankrike, som rensade ut bland alla industrikollaboratörer efter kriget, fortsatte tyskarna som om inget hade hänt. I slutet av boken säger Mélenchon att Frankrike, och tydligen endast Frankrike, har medlen som krävs för att befria Europa från den tyska imperialismen. I ett kapitel betitlat ”Spotta ut giftet” nämnar han att Frankrike, till skillnad från Tyskland, fortfarande har en omfattande militärmakt. Jag är rädd för att den uppenbara implikationen är att Frankrike kan, jag kanske till och med borde, använda denna militärmakt för att ockuppera Rührområdet igen om Tyskland inte ändrar på sig.

Är det inte lite märkligt att sådana tankar kommer från någon i det europeiska parlamentet? Trots allt är ju den mest använda förklaringen för EUs existens att det är en union som säkerställer fred på kontinenten. Detta riktar sig så klart till Tyskland och Frankrike, då det aldrig varit särskilt sannolikt att Belgien skulle få för sig att invadera, låt oss säga Portugal. Från början har dock EU använt sig av Jugoslavien som sin förebild, och Mélenchons gormande kan i alla fall uppskattas för att den drar uppmärksamhet till en liknande, möjlig, upplösning.

Den 7 juli läste jag en artikel i Le Monde som hävdade att Tyskland i själva verket var skyldiga resten av Europa betydligt mer än vad Grekland var skyldiga Tyskland. ”Den hälsovådliga skadan som orsakas av kemiska föroreningar kostar Europa 157 miljarder Euro per år”, och Tyskland är den kontinentens allra största kemiska fabrik. Således är Tyskland skyldiga resten av Europa hela 157 miljarder Euro, om året, vilket gör att Greklands skuldsättning bleknar i jämförelse.

Författarna hävdade dessutom att dessa 157 miljarder enbart tog hänsyn till hälsokostnader. Det finns många andra kostnader som den tyska kemi-industrin ger upphov till. Så Tyskland borde hålla tyst i frågan om Grekland. Artikeln drog slutsatsen att ”Vi ger betydligt mer för att det stolta Tyskland ska blomstra än vi ger för att hjälpa lilla Grekland.

Till att börja med är summan 157 miljarder misstänksamt exakt. Hur kom man fram till just denna summa? Det kommer från en artikel som publicerats i The Journal of Clinical Endocrinology and Metabolism som hävdade att kemikaliernas hälsoeffekter kostar de ekonomier där de används 1.3 procent av BNP. Hur enfaldig denna kalkyl faktiskt är visades av det faktum att forskarna satte en övre gräns på sin kostnadskalkyl på 260 miljarder Euro per år (artikeln nämner inte vad den undre gränsen var), vilket är nästan två tredjedelar så mycket. Detta borde åtminstonde vara en indikation på att kalkylen är osäker och bör tas med en nypa salt. Jag har under lång tid varit misstänksam när det kommer till de ekonomiska kostnaderna av olika sjukdomar som presenteras i medicinjournaler, som, om man summerade dem, skulle innebära att om det inte vore för dem skulle vi alla vara miljonärer, och dessutom odödliga.

Ingenstans nämndes kemi-industrins hälsofördelar. Låt oss anta att den tyska kemi-industrin stängdes ner med omedelbar verkan. Vad skulle det innebära för Europas hälsokostnader? De skulle med säkerhet vara betydligt högre än de nuvarande kostnaderna. Det är bara att föreställa dig ett liv utan några av de kemikalier som industrin producerar. Om man följer artikelns logik är det med andra ord Europa som är skyldiga Tyskland långt mer än de betalar för de kemikalier som Tyskland säljer. Artikelförfattarens tänkande hör dock hemma i en svunnen tid, innan dubbel bokföring utvecklades. I hans värd existerar enbart kostnader och ingen vinst, förutom då det finns vinster utan kostnader, vilket så klart till väldigt stor del beror på en tidigare existerande politisk hållning. Man får alltid det svar man först tänkte på.

Det verkar ha undgått författaren att de absolut värst förorenade områdena i Frankrike är Paris, Marseille och Lyon, där det råkar vara så att det finns stora folkansamlingar. Hur otroligt smart av tyskarna att förorena just de områden där folk bor!

Jag förnekar inte alls att föroreningar är ett seriöst problem. Ingen som närmar sig Marseille från ett obefolkat område i Frankrike kan göra det. Föroreningarna är uppenbara på ett eller annat sätt. Först och främst har vi den eviga och alltid närvarande grå-lila-rosa dimman vid horisonten. Sen kommer lukten av svavelväte uppblandat med andra underbara gaser. Man kan till och med känna partikelmaterian i luften. Jag har vid ett flertal tillfällen närmat mig Marseille landvägen och jag förvånas alltid över dess urusla luftkvalitet, som man dock vänjer sig vid.

Dessa föroreningar är dock franska, och inte tyska. Medan jag läste artikeln kunde jag således inte sluta tänka på den Westfaliska freden, 1648, som gjorde slut på de religiösa krigen enligt principen att alla kungadömen skulle ha sin egen religion. Nåväl, låt varje land ha sina egna föroreningar då (även om jag, förvisso, erkänner att kemikalier, likt religiösa doktriner, inte respekterar nationsgränser).

Alla människor som någonsin tagit sig tid att undersöka sina egna tankar och känslor måste veta att det är avsevärt mer tillfredsställande att lägga skulden på andra, snarare än på sig själv. Detta är särskilt sant i väldigt svåra tider eller under kriser. Givetvis är andra ofta skyldiga, antingen helt eller delvis, men att tillskriva den korrekta graden skuld, och att veta just hur hjälpsam en sådan skuldbeläggelse är vid varje givet tillfälle, kräver ett klart sinne och ett ärligt hjärta. Med andra ord är situationen, precis som den alltid varit, hopplös.


Originalartikeln har översatts av Joakim Kämpe.

3 kommentarer till ”Teutoxiska tongångar

  • Måltavlan är den som har något av värde att plundra. Tyskland är fortfarande, trots två förlorade världskrig, mänsklighetens motor inom en rad industrier. De skapar mänskligt välstånd, därför hatas de av politiker, för de har något som de vill stjäla.

  • Jag förlorade en gång en vän genom att låna ut en rejäl summa pengar till honom. Han var väldigt glad och tacksam när han fick lånet. Men allteftersom tiden gick så fick jag mer rollen av förtryckare och tjatig girigbuk och hans hjärna började mer och mer syssla med att finna på argument varför jag var en så dålig och usel människa att det inte riktigt att ta på allvar sådana avtal som ingåtts med avskum som jag.

    Jag tror att det här är en mänsklig tendens. Vi kan inte skydda oss mot vårt egenintresse, det kryper fram vare sig vi vill det eller inte.

  • Inte heller Frankrike tål den tyska valutan. I franska ögon innebär EU att Frankrike styr och Tyskland betalar.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *