En Lärdom, kapitel 7.1: Maskinernas Förbannelse

EIOLEn av de mest seglivade vanföreställningarna inom nationalekonomin är tron på att maskiner i det långa loppet skapar arbetslöshet. Trots att denna villfarelse motbevisats tusen gånger har den återuppstått tusen gånger, mer motståndskraftig och ihärdig än någonsin. Så fort en långvarig massarbetslöshet råder får maskinerna skulden igen. Denna villfarelse är fortfarande en utgångspunkt för många fackliga aktiviteter. Allmänheten tolererar dessa aktiviteter, antingen eftersom de i grund och botten tror att facken har rätt, eller för att de är alltför förvirrade för att se varför de har fel.

Tron på att maskiner orsakar arbetslöshet leder till orimliga slutsatser om man betraktar den ur något sorts logiskt perspektiv. För vi orsakar nämligen inte bara arbetslöshet genom varenda teknologisk förbättring vi gör idag – den primitiva människan måste också ha orsakat det med de första försöken att bespara sig onödigt arbete.

Men vi kan nöja oss med att se till Adam Smiths Nationernas Välstånd som publicerades 1776. På sidan två i första kapitlet i denna anmärkningsvärda bok skriver Smith att en arbetare som inte använder de maskiner som behövs för att tillverka knappnålar “kan knappt tillverka en knappnål om dagen, och definitivt inte tjugo”. Men om han använder maskinerna kan han tillverka 4 800 knappnålar om dagen. Så till och med på Adam Smiths tid lyckades maskineriet göra sig av med mellan 240 och 4 800 knappnålsmakare per maskin. Om maskinerna bara orsakade arbetslöshet så rådde det redan då 99,98 procents arbetslöshet i knappnålsindustrin. Kunde det bli värre?

Det kunde det eftersom den industriella revolutionen just då befann sig i sin linda. Låt oss titta på några av händelserna under den tidsperioden, till exempel vad som hände i strumpindustrin. Nya stickmaskiner förstördes av hantverkarna (över 1 000 i ett enda upplopp), hus brändes ner, uppfinnarna blev hotade och tvingades fly för sina liv. Ordningen återställdes inte förrän militären kallades in och de största upprorsmakarna antingen blivit borttransporterade eller hängda.

Det är viktigt att komma ihåg att upprorsmakarens motstånd mot maskinen var rationell såtillvida att han såg till sin egen omedelbara eller någorlunda långsiktiga framtid. I William Felkins bok De maskin-användande strumptillverkarnas historia (1867) berättas att det tog 40 år innan majoriteten av Englands 50 000 strumpmakare och deras familjer kom ur den hunger och misär som orsakades av maskinernas införande. Men att maskinerna permanent ersatte människor, som upprorsmakarna otvivelaktigt trodde, var felaktigt. Innan 1800-talets slut försörjde strumpindustrin minst 100 personer för varje person den anställde i början av seklet.

Arkwright uppfann sin spinnmaskin för bomull 1760. På den tiden fanns det uppskattningsvis 5 200 spinnare som använde spinnrockar och 2 700 vävare – allt som allt 7 900 personer som var anställda inom textilindustrin. Introduktionen av Arkwrights uppfinning motarbetades eftersom den hotade arbetarnas levebröd. Man fick sätta stopp för oppositionen med våld. År 1787, 27 år efter att uppfinningen introducerades, visade en parlamentarisk utredning att antalet personer som faktiskt var sysselsatta i spinnande och vävning av bomull hade ökat från 7 900 till 320 000, en ökning på 4 400 procent.

Om läsaren vill rådfråga en bok som De senaste ekonomiska förändringarna av David A Wells (1889) kommer han att hitta passager som, förutom datumen och de absoluta beloppen, skulle kunna skrivits av dagens teknofober (om jag får lov att mynta ett välbehövt ord). Låt mig citera några av dem:

Under de tio åren mellan 1870 och 1880 ökade den Brittiska handelsflottan sin omsättning till 22 000 000 ton, och detta bara inom import och export. Trots det hade antalet anställda minskat med så mycket som 3 000 personer. Varför blev det så? På grund av introduktionen av ånglyftmaskiner och sädelevatorer på varven och hamnarna, användningen av ångkraft, o.s.v.

1873 krävde Bessemer Steel i England $80 per ton stål i de fall där priset inte höjts av skyddstullarna. 1886 såldes stålet för under $20 per ton i samma land. Under samma tid hade den årliga produktionskapaciteten för en Bessemer-konverter ökat fyrfaldigt, utan någon som helst ökning av arbetskraft, snarare en minskning.

1887 uppskattades det att energikapaciteten som används av världens existerande ångmaskiner motsvarade 200 000 000 hästar, enligt Statistikbyrån i Berlin. Det motsvarar 1 000 000 000 män; eller åtminstone tre gånger så många som den arbetande befolkningen i världen.

Man skulle kunna tro att föregående siffra skulle fått Mr Wells att stanna upp och fundera över varför det år 1889 fanns någon sysselsättning kvar i världen över huvud taget. Men han drog helt enkelt – med återhållsam pessimism – slutsatsen att “industriell överproduktion under sådana omständigheter kanske blir kronisk”.

Under depressionen 1932 började man återigen skylla arbetslösheten på maskinerna. En grupp som kallade sig själva Teknokraterna basunerade ut en doktrin som spreds som en löpeld genom landet på bara några månader. Jag ska inte trötta ut läsaren med att redogöra för den befängda statistik som denna grupp presenterade, eller ens försöka korrigera den. Det räcker med att säga att Teknokraterna föll för samma myt om att maskiner permanent ersätter människor, och i all sin ignorans framställde de idén som deras egna, nya, revolutionära upptäckt. Det var helt enkelt ännu en illustration av Santayanas aforism att den som inte lär av historien är dömda att upprepa den.

Teknokraterna blev till slut utskrattade och glömda, men deras doktrin lever kvar. Den syns i form av en mängd överflödig arbetskraft som bara existerar på grund av fackliga krav. Detta tolereras av allmänheten på grund av den rådande förvirringen.

Corwin Edwards åberopade många sådana fall när han vittnade för USA:s justitiedepartement i mars 1941. Elektrikerfacket i New York anklagades för att vägra installera elektrisk utrustning som var tillverkad utanför New York, såvida utrustningen inte togs isär och återmonterades på byggarbetsplatsen. I Houston, Texas kom rörmokarmästarna och rörmokarfacket överens om att rör som var prefabricerade för installation endast skulle installeras av facket om gängan togs bort från ena änden av röret och en ny gänga tillverkades på arbetsplatsen. Olika lokalföreningar i målarfacket införde begränsningar på användandet av sprutpistoler – begränsningar som i många fall endast infördes för att skapa arbete genom att man använde den långsammare processen som målning med pensel innebar. En lokalförening till transportfacket begärde att varje lastbil som kom in i New Yorks storstadsområde skulle ha en lokal chaufför utöver chauffören som redan var anställd. I olika städer begärde elektrikerfacket att det skulle finnas en heltidsanställd serviceelektriker på plats i de fall där temporärt ljus eller elkraft skulle användas på ett byggjobb. Han fick inte lov att utföra något elektriskt byggarbete. Enligt Mr. Edwards involverade denna regel allt som oftast att “en man anställdes för att spendera sin arbetsdag med att läsa eller spela patiens och inte göra något annat än att dra i en strömbrytare vid början och slutet på dagen”.

Det finns otaliga exempel på liknande fall av överflödig arbetskraft i många andra arbetsområden. I järnvägsindustrin kräver facken att brandmän anställs på lokomotiv som egentligen inte behöver brandmän. Vid teatern kräver facken att det ska finnas en scenmästare även i pjäser där inga dekorationer används. Musikerfacket kräver att så kallade stand-in-musiker eller hela orkestrar används, i många fall där det endast behövs en skivspelare.

Man skulle kunna rada upp mängder av statistik som visar på hur fel den tidens teknofober hade. Men det hjälper inte om vi inte förstår varför de hade fel. Statistik och historia är värdelös när det gäller ekonomi, om det inte åtföljs av en grundläggande deduktiv förståelse av denna fakta. I det här fallet måste vi förstå varför konsekvenserna av införandet av maskiner och annan arbetsbesparande utrustning var nödvändiga.

Fortsättning följer. Texten är översatt av Nasim Naraghi.

4 kommentarer till ”En Lärdom, kapitel 7.1: Maskinernas Förbannelse

  • Det är väl uppenbart att arbetslösheten har ökat stadigt ända sedan stenåldern. Det är väl uppenbart att t.ex. en städare som kör en golvskurningsmaskin är mycket mindre anställningsbar än en gumma som ligger på sina knän för att skrubba golvet med såpa?

    Är det inte dags att vi öppet säger att de som är idioter, är idioter? Artigheten att låta bli skadar dem. Vi behöver säga till dem att de inte förstår. Världens alla ledande makroekonomer är idioter utan att de själva vet om det, vi behöver informera dem om detta faktum, så att de kanske kan uppsöka lämplig medicinering eller nånting.
    https://www.youtube.com/watch?v=F-OgXq4Lqyw

    • Det är inte alls uppenbart att arbetslösheten har ökat stadigt ända sedan stenåldern. I Sverige hade vi runt tio procent arbetslöshet under 1920-talet. Under rekordåren gick arbetslösheten ner mot ett-två procent. Nu har vi uppemot åtta procent arbetslöshet. Arbetslösheten går upp och ner beroende på institutionella faktorer (hur mycket staten och fackföreningarna saboterat arbetsmarknaden).

      Ser fram emot fortsättningen av denna artikel. Teori > statistik 🙂

      • Alltså, om folk jobbade 16 timmar förr och bara 8 timmar nu är de väl till hälften arbetslösa? Är det ett problem?

    • @Kapitalist : De få gånger jag har testat att säga till folk att de inte förstår har resultatet huvudsakligen varit att de inte håller med. Eller inte förstår. Att informera folk om att de är idioter tenderar till att leda till att de tycker att du är en idiot. Medicinering eller ej.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *