Svensk skattepolitik i ett nötskal

De av oss som lyssnade noga under samhällskunskapen på gymnasiet eller läst några poäng nationalekonomi på universitet är säkerligen bekanta med Laffer-kurvan. I korta drag visar kurvan hur statens skatteintäkter varierar beroende på skattesatsen. Om vi stipulerar att skatten är 0 % så får staten alltså 0 kronor – vilket såklart låter trevligt för oss frihetsvänner. Om vi istället stipulerar att staten kräver 100 % skatt kommer skatteintäkterna närma sig 0, då folk i regel inte är villiga att jobba gratis. Det troliga är att vi går tillbaka till en bytesekonomi – jag hjälper någon att snickra ihop en veranda och de ger mig mat eller annat jag har nytta av i utbyte.

Utifrån detta kan vi alltså dra slutsatsen att mellan 0 och 100 % skatt finns en skattesats som maximerar skatteintäkterna för staten –var den ligger råder det debatt om. Det ter sig nämligen så att praktiskt taget all skattepolitik i Sverige handlar om att finna en optimal skattenivå som inte är så låg att staten får in mindre pengar än idag, och inte heller så hög att folk börjar känna att det inte lönar sig att arbeta längre.

Inför valet 2014 framhävde Alliansen att de sänkt skatterna, samtidigt som skatteintäkterna ökade. Sett utifrån Laffer-kurvan var skatterna alltså för höga för att ge maximal mängd skatteintäkterna innan Alliansen kom till makten. Vänstersidan var skeptiska till en början, men har i allt större utsträckning accepterat skattesänkningarna. Efter valet menade Magdalena Andersson, ny finansminister, att ”ladorna är tomma” och staten måste ha in mer pengar för att det är viktigt att ”satsa på välfärden”. I den politiska debatten är pengar som inte spenderas av staten ”osatsade” och finns i praktiken inte – att vi själv kanske vet vad vi vill att våra pengar ska användas till är irrelevant.

Detta görs än tydligare i en minst sagt förvirrad artikel skriven av folkpartiets Birgitta Ohlsson [1] som enligt egen utsago skäms över dagens ungdomars bortskämdhet, och att de inte förstår att de måste skaffa ett jobb för att gynna Sveriges tillväxt – särskilt när flera länder i Asien är på väg att gå om ”oss”. Birgitta delar med sig av lite visdomsord som sammanfattar hållningen hos det liberala partiet:

”Ju fler människor som arbetar, desto fler människor blir skattebetalare och därmed mer pengar till skola, vård och omsorg.”.

 Hon menar vidare att det är varje medborgares plikt att jobba och ge ifrån sig en stor del av sin kaka till staten:

 ”Förväntningar på att medborgare ska göra sin plikt och kräva sin rätt med ett samhällskontrakt baserat på jämlikhetsideal. Vi som vill värna detta och välfärden vårdar jobb och vurmar för arbetslinjen.”

 När ungdomar funderar på vad de vill utbilda sig till eller letar jobb handlar det om, precis som när äldre letar jobb, att finna något de gillar samtidigt som de får pengar att spendera på vad de tycker är viktigt i livet – att agera mjölkko åt staten och dess välfärdsprojekt är troligtvis inte med i ekvationen. Dessutom bör vi här påminna oss om Lysander Spooners syn på samhällskontraktet som kan sammanfattas i: ”I didn’t sign shit”.

I och med hur debatten ser ut kan vi sammanfatta svensk skattepolitik i två enkla punkter:

  • Skattesatsen ska sättas på med utgångspunkt att nivån maximerar statens intäkter. Att de ger personer mer makt över det värde de själv skapat är sekundärt.
  • Om skattenivån är högre än den optimala nivån så är det också OK, om det är dags för staten att ”investera”.

Den eviga frågan för oss frihetsvänner är dock; om sänkta skatter leder till mer finanser för staten att använda för att förstöra samhälle och marknader mer, är det då bra?


[1] http://www.expressen.se/debatt/jag-skams-over-vissa-ungas-bortskamdhet/

Laffer-kurvan

Laffer-kurvan

 


 

4 kommentarer till ”Svensk skattepolitik i ett nötskal

  • Skatterna tas alltid från de mindre bemedlade, och ges till de mer bemedlade, under häftig argumentation om motsatsen. Alla förslag om höjda konsumtionsskatter mot sänkta löneskatter kommer att slå hårdare ju större andel av ens lön som går till konsumtion. Dagens vänster ljuger alla i ansiktet, lögnen är milt modifierad. Marknaden skapar välstånd, politikerna konfiskerar det och förvandlar det till aska.

  • Tax rate i kurvan ligger runt 30 %.

    Men det är totalt fel att göra en beräkning enligt detta eftersom det endast tar i beaktande statens inkomst och struntar fullständigt i alla andra miljoner faktorer såsom arbetslöshet. Vi kan ha en maximal skatteinkomst vilket kan innebära ett visst antal arbetslösa.

    Det enda som betyder något för min del är att alla de oändligt antal jobb som finns i Sverige kan utföras utan hänsyn till vilken skatt som kommer in till staten. Den som anser att skatten är viktigast den säger även att det är okej att folk är arbetslösa och att det är okej med tiggare i vart och var annat gathörn.

    Det innebär även att skatt måste stjälas från de som har ett jobb för att ges till de som inte har ett jobb, vilket är fullständigt löjligt om alla ges möjlighet att utföra de jobb som faktiskt finns.

    • Dessutom är ju lafferkurvan statisk, dvs den tar inte hänsyn till dynamiska effekter såsom att investeringar ökar om skatten minskar.

  • Vilka jobb som faktiskt ”finns” – alltså vilka jobb som erbjuds och efterfrågas, beror väl i sin tur bl.a. på de infra- och sociotekniska system som finns tillgängliga utan restriktioner och i vilken grad, omfattning och till vilket pris som de erbjuds och används.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *