Nyliberalismens triumf

Idag skriver Per Wirtén på Expressen kultur om att ”Foucault visar en annan nyliberalism”. Det är en lika intressant som upprörande och skrämmande iakttagelse. Wirtén, liksom så många andra vänsteretatister, lider i denna nyliberala värld. Nyliberalismen är tydligen detsamma som Ronald Reagans retorik (till skillnad från dennes verkliga politik, får man anta), som visst tog världen med storm – och fortfarande är styrande.

Det är i alla fall så man ser det från det som i allmänhet kallas ”vänster”.

Samtidigt så är de som i allmänhet kallas ”höger” lika övertygade om att dagens samhälle, åtminstone i västvärlden, är socialistiskt och närapå planekonomiskt.

Jag tycker att det här är oerhört intressant. För om man jämför etatisterna är skillnaden mellan höger och vänster, i alla fall från vårt perspektiv här på mises.se, inte speciellt iögonenfallande. Visst, den ena sidan talar sig varma om ännu mer bidrag, högre skatter och klasskamp genom representanter. Den andra sidan talar samtidigt om sänkta skatter som ett resultat av en ”effektivare” statsmakt, samt längre och hårdare batonger. Men om man ser till debatten så är det inte direkt någon skillnad i princip: bägge sidor vill använda statens våldsmakt till att dunka ”de andra” i huvudet både en och två gånger för att skapa det Vackra Samhället.

Precis detta är det Wirtén pekar på. Han utgår ifrån att nyliberalismen har vunnit och hävdar, med hjälp av Foucault, att den med statens tvång upprätthåller konkurrensen.

Visserligen är Wirtén en hopplöst vilsen kommentator, som nog har oerhört svårt att stava till ekonomi. Men han sätter – förvisso utan att veta om det – fingret på något intressant i den politiska diskursen: att både höger och vänster kan anse sig underställda den andra sidan. Båda är lika ”förslavade” och förtryckta. Och för båda är det den andra sidan som är orsaken.

Det är precis detta som är problemet med Staten, även om Wirtén gärna vill att den ska vara hans kompis, bundsförvant och förkämpe. Staten splittrar oss och ställer oss mot varandra, den skapar illusionen om att kamp och konflikt mellan grupperingar är nödvändig. Och den framställer sig själv som lösningen på alla problem den hittar på. Wirtén faller pladask för detta. Liksom så många andra på etatismens höger- och vänsterkanter (och mitten likaså).

Men egentligen behöver man bara öppna ögonen för det våld som vårt barbariska samhälle bygger på. Om man avskaffar det, hur mycket av problemen kommer att bestå? Antagligen ytterst få. Men så långt går sällan tanken, dessvärre.

Inlägget postades i Blogg. Skapa ett bokmärke för länken.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *