Att skapa eller förstöra, det är frågan

Destruction_in_a_Berlin_streetVilket verkar vettigast – att skapa värde eller förstöra det? Tja, om man ser till hur de flesta agerar och reagerar i vardagen så är det uppenbarligen så att människor i allmänhet föredrar förstörelse. De verkar ha en ohämmad fascination inför det begränsande, tvingande och planerade. Vi skyr osäkerhet och tror oss samtidigt finna trygghet i att förhindra.

Detta handlar inte bara om partipolitiken utan om allt från barnuppfostran till entreprenörskap till synen på samhället. Vi föredrar allts om oftast att förstöra, förhindra, begränsa, tvinga och se till att det blir så lite som möjligt av det vi har. Helst, får man anta, ska inget bli kvar. Men så långt är de flesta nog inte villiga att gå.

Låt oss se på dessa tre exempel – barnuppfostran, entreprenörskap och samhällssyn – i termer av degenererad förstörelse eller progressivt skapande. I samtliga fall handlar det nästan uteslutande om att människor väljer att vara bakåtsträvande – och att det som är bakåtsträvande, förbjudande och förödande anses vara bra, produktivt och civiliserat.

Ett barn har sällan en utvecklad förståelse för moral eller ens orsakssamband. De förstår helt enkelt inte att en viss handling får vissa (ibland uppenbara) effekter. Att kasta en sten bakom ryggen kan resultera i en smärtsam skada, en krossad fönsterruta eller något annat som barnet sannolikt inte tänkte på. Och inte heller kunde ha tänkt på, helt enkelt för att hon saknade erfarenheten. (Om min egen teori är korrekt, så är det som gör oss människor just att vi inte är förprogrammerade – vi kan inte ens stå själva! – utan att vi måste lära oss allt utöver det allra mest grundläggande, som att hjärtat ska slå och lungorna ska andas, och det handlar alltid om att förstå kausalitet: från att kommendera en viss lem för en specifik rörelse till att abstrakt med hjälp av logik skapa en förståelse för sociala sammanhang eller världens fysiska betingelse).

Lösningen på stenkastarproblematiken är nästan alltid att man tar barnet i örat och hytter med fingret: ”så gör man inte”. Och, beroende på konsekvensen, att man tvingar barnet att stå med mössan i hand och be om ursäkt för åsamkad skada.

En entreprenör som skapar något av potentiellt värde, oavsett om det verkligen genererat vinst eller bara är värdefullt i entreprenörens drömmar, agerar ofta precis som föräldern. Om en konkurrent tar vara på de lärdomar som den första entreprenörens aktiviteter påvisar, så är entreprenörens reaktion sällan att gå vidare, försöka bli bättre, eller skapa något ännu bättre. Resultatet är nästan alltid defensivt och beklagande – man hänvisar till ”orättvist” förfarande, kopiering och andra hemskheter. Och som lösning, varför inte stämma konkurrenten för diverse övertramp vad gäller intellektuell äganderätt?

Vad gäller samhällssynen är läsare av mises.se antagligen välbekanta med ”det borde finnas en lag”-retoriken. Hur många av oss har inte själva sagt, eller i alla fall hört någon närstående säga, att något man sett eller hört ”borde vara förbjudet”. Oavsett vad det handlar om som vi inte håller med om – eller som till och med verkar fånigt, dumt eller motbjudande – så är steget inte långt till att hävda att det inte borde finnas. Och då är lösningen givetvis att förbjuda det. (Vips så är problemet borta! Allt som behövs är knapptryckningar på Helgeandsholmen, så försvinner alla dumheter.)

Att tro på förbud är dock ett specialfall av det som vi talar om här. Givetvis försvinner inte något bara för att man förbjuder det, även om (ofta logiskt hämmade) förespråkare trots fakta vill hävda att allt från narkotikaförbud via sexköpslagen till vapenlagar ”fungerar”. Tydligen finns varken narkotika, sexköp eller vapen kvar.

Men detta handlar inte om den rosenskimrande synen (illusionen) på förbud utan om den inställning vi har som människor till världen och vardagen. Lösningen på i stort sett varenda problem vi ser, eller allt som vi väljer att se som problem, heter alltid förbud, begränsning och våld. Att förstöra är inte bara en framkomlig väg, utan den av flest valda, den oftast vandrade och mest attraktiva vägen framåt. Men varför denna fascination för och övervärdering av förstörelse? Eller kanske än viktigare – var är det uppenbara alternativet, att skapa?

För se återigen till de tre exemplen ovan. För barnet handlar det inte om att bli inpräntad med förbud som inte har någon mening (annat än ”aja baja”), utan om att lära sig kausala samband och förstå vad som är sannolika resultat av olika typer av handlingar. Att kasta sten är inte per definition något dåligt och ondskefullt eller ens förstörande. Det kan mycket väl vara så att det är något vettigt och kul och skapande. Om man till exempel kastar sten i stora högar för att dämma upp en flod som riskerar att översvämma ens tomt och hus. Eller om man kastar sten mot ett rovdjur som fått smak för människokött.

Men det är helt klart mindre bra att kasta sten som förstör annans egendom, att kasta sten med syfte att skada eller döda, eller att kasta sten utan att fundera över konsekvenserna.

Vad är det egentligen som gör att en entreprenör hellre talar illa om och lägger tid och pengar på att förändra en konkurrent? Det finns ju inget av värde varken för entreprenören eller kunden eller konkurrenten eller någon annan att göra detta. Om man istället rycker på axlarna åt konkurrenten och ser det som en anledning att bli ännu bättre, skapa ännu mer värde och göra något riktigt speciellt – då vinner alla på det.

Och vad händer om vi istället för att kräva ”en lag” varje gång vi ser något som verkar förbryllande eller vanvettigt väljer att studera fenomenet? Eller kanske pratar med personen ifråga och ställer frågan varför. Då lär vi oss något av det (vilket är motsatsen till ”det borde finnas en lag”) och antagligen lär sig den andra personen något också – för många av oss gör saker som vi inte tänker på. En enkel fråga om hur eller varför får oss att fundera över det. Kanske finner vi en bakomliggande orsak eller anledning till att vi gjorde så; kanske ändrar vi åsikt; men definitivt kommer vi att lära oss något av det.

Låt oss se till ytterligare ett exempel på detta vurmande för förstörelse och begränsningar och förbud: penicillin. Alla har nog hört om ”resistenta” bakterier och hur vi snart inte kommer att kunna förlita oss på enkel antibiotika för att bota allehanda bakteriella sjukdomar. Så är det säkert, men det är inte så att det enda vi har är penicillin. Inte heller är det så att det nödvändigtvis är ett problem att vi måste hitta andra metoder att bota just bakteriella sjukdomar.

Nej, snarare är det så att vi förlitat oss för mycket på penicillinet. Vi har använt det till allt. Och eftersom det har ”funkat” (typ) så har vi struntat i att hitta alternativ – som kanske är bättre. Det är samma inställning som Henry Ford haft om han tänkt att ”äh, vad ska vi med bilar till när vi har droskor?”

Givetvis blir den ”självklara” lösningen på resistenta bakterier att vi uppmanas begränsa nyttjandet av penicillin. Precis som vi måste sluta resa, transportera och producera för att det finns – hualigen – koldioxid i atmosfären. Dra i nödbromsen! Förstör! Det är för vårt eget bästa!

Men lösningen på problematiken med bakterier som är (blivit) resistenta mot att vi har (över)nyttjat just penicillin är inte att sluta använda det eller att låta folk lida av bakterieangrepp istället för att få antibiotika. Lösningen är att skapa. Precis som man ska ta barnet i handen och visa när och hur stenkastning kan vara lämplig och (kanske framför allt) olämplig. Precis som entreprenören av en imiterande konkurrent bör anta utmaningen och skapa ännu mer värde för sina kunder. Precis som vi kan lära oss av oliktänkande.

När vi förlitat oss nästan uteslutande på penicillin så har vi struntat i att försöka skapa nya metoder. Så givetvis är alla förvånade nu när det visar sig att det finns enkla medel att öka motståndskraften mot sjukdomar. T ex att äta fettrik kost. Eller att dricka mjöd. Verkligen jättehemskt. Lika bra att du får ligga där och må riktigt dåligt, för det kanske – bara kanske – kan fördröja ökningen av resistenta bakterier. Vi måste begränsa nyttjandet av penicillin, förstår du.

Det är egentligen ett väldigt ekonomiskt synsätt som så många i världen saknar: det här att man kan skapa värde och att det är detta som är det huvudsakliga. Utgångspunkten för så många är att allt handlar om ett nollsummespel där varje liten motgång måste leda till fler begränsningar och förstörelse. Men lösningen är sällan att förstöra, begränsa och ta bort. Lösningen är alltid att skapa. Och det finns egentligen inte någon begränsning för vår skapandekraft.

Vi måste förstå att det är en illusion att förstörelse leder någonstans – och vi måste lära oss att tänka efter före så att vi inte hela tiden får för oss att det är en väg framåt. Oavsett om det gäller barnuppfostran, entreprenörskap eller hur vi beter oss gentemot andra människor: det som är verkligt värdefullt och som kommer att rädda världen är att skapa. Inte att förstöra. Ska det vara så svårt att förstå?

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *