En Lärdom, kapitel 6.2: Kredit avleder produktion

EIOLAtt ge statligt subventionerade lån till privata företagare minskar samhällets välstånd. Detta eftersom det tillgängliga reella kapitalet (såsom gårdar och traktorer) läggs i händerna på mindre kompetenta låntagare istället för hos de mer effektiva och ärliga låntagarna som kan övertyga de privata bankerna att låna ut till dem.

Detta blir extra tydligt om vi tittar på andra former av verksamhet än jordbruk. Det föreslås ofta att staten borde ta risker som är “för stora för den privata industrin”. Detta betyder att byråkrater ska tillåtas ta risker med skattebetalarnas pengar, risker som ingen person är villig att ta med sina egna pengar.

En sådan politik skulle leda till en rad olika problem. Det skulle leda till favorisering: till att låna ut till sina vänner, eller att låna ut mot mutor; det skulle oundvikligen leda till skandaler; det skulle leda till motanklagelser närhelst skattebetalarens pengar blir bortkastade på företag som inte lyckas. Det skulle öka socialismens popularitet, eftersom frågan som naturligtvis ställs blir att om staten ska ta risken, ska den väl även få vinsten? Vad skulle över huvud taget berättiga att be skattebetalarna ta riskerna medan man låter privata kapitalister behålla vinsten? (Som vi snart ska se är det här exakt vad vi redan gör när det gäller statliga lån till jordbrukare utan regressrätt).

Men låt oss lägga dessa problem åt sidan för stunden och fokusera på en specifik konsekvens av denna typ av lån. Konsekvensen är att lånen kommer leda till att kapital slösas bort och produktionen minskar. Kapitalet läggs på dåliga eller i bästa fall tvivelaktiga projekt. De hamnar i händerna på människor som är mindre kompetenta och mindre ärliga än de som annars hade fått dem. Den totala mängden reellt kapital är vid varje given tidpunkt begränsad (till skillnad från monetära symboler från en sedelpress). Vad man lägger i händerna på B kan inte också läggas i händerna på A.

Människor vill investera sitt eget kapital. Men de är vaksamma. De vill ha tillbaka pengarna i framtiden. Därför utvärderar de flesta låntagare alla förslag noggrant innan de riskerar sina egna pengar. De väger möjligheterna för vinst mot risken för förlust. De begår förstås misstag ibland. Men av många anledningar gör de troligen färre misstag än de statliga låntagarna. De sistnämnda ansvarar inte för pengar som är deras egna, och pengarna har inte heller blivit anförtrodda dem på frivillig basis. När det gäller statliga lån är pengarna någon annans, och de har blivit tagna från dem genom skatter, oavsett deras personliga önskemål. De privata pengarna blir å andra sidan bara investerade om återbetalning med ränta kan förväntas. Detta är ett tecken på att de personer som fått lånet kan förväntas producera produkter som folk faktiskt vill ha. De statliga pengarna blir å andra sidan utlånade med mer vaga, generella syften som att “skapa sysselsättning”, och ju mer ineffektivt arbetet är – alltså, ju större mängd jobb det krävs i förhållande till produktens värde – desto högre betyg får investeringen.

De privata långivarna måste dessutom överleva ett grymt marknadstest: om de begår grova misstag förlorar de sina pengar och har inga mer pengar att låna ut i framtiden. Därför blir de privata långivarna (med undantag för den lilla del som fått sina tillgångar genom arv) utvalda genom en process som baseras på den skickliges rätt. De statliga långivarna är å andra sidan de som antingen har klarat provet för att få jobba i den offentliga förvaltningen och vet hur man svarar på hypotetiska frågor hypotetiskt, eller som kan ge de mest rimliga förklaringarna till varför det inte var deras fel att lånen misslyckades. Faktum kvarstår: privata lån utnyttjar existerande resurser och kapital mycket bättre än statliga lån. Statliga lån kommer att slösa mycket mer kapital och resurser än privata lån. I jämförelse med privata lån kommer statliga lån att minska produktionen, inte öka den.

Förespråkare av statliga lån till privata individer eller projekt förbiser kort sagt person A och ser bara person B. De ser människorna som får kapitalet och glömmer de som annars kunde fått det. De ser projekten som får kapital och glömmer de projekt som därmed inte får det. De ser den omedelbara fördelen för en grupp och förbiser förlusterna för andra grupper och nettoförlusten för hela samhället.

Detta är ännu ett exempel på problemet med att fokusera på endast ett kortsiktigt specialintresse och glömma de långsiktiga och allmännyttiga intressena.

I början av kapitlet noterade vi att statligt “bistånd” till privata verksamheter ibland bör fruktas lika mycket som statligt motstånd till desamma. Detta gäller såväl statliga subventioner som statliga lån. Staten kan aldrig ge eller låna ut någonting till en verksamhet utan att ta från andra verksamheter. Man hör ofta personer med en övertro på staten tala om hur staten räddade företagandet under 30-talskrisen och andra depressioner och recessioner. Men staten kan inte ge finansiell hjälp åt ett företag utan att först ta från andra företag. Statens tillgångar kommer från skatter.

Även iden om “statliga krediter” bygger på att lånen i slutänden återbetalas med hjälp av skatter. När staten lånar ut pengar eller subventionerar verksamheter så beskattar den egentligen framgångsrika privata företag för att kunna stödja misslyckade privata företag. I vissa nödsituationer kan det finnas ett rimligt argument för detta. Men i det långa loppet låter det inte som en lönsam idé för landet som helhet. Och erfarenheten har mycket riktigt bevisat detta.

Texten är översatt av Nasim Naraghi

14 kommentarer till ”En Lärdom, kapitel 6.2: Kredit avleder produktion

  • ”I vissa nödsituationer kan det finnas ett rimligt argument för detta.”

    Det är en situation som staten ständig befinner sig i.

  • Man kan se jordbrukssubventioner som det pris vi betalar för att behålla ett jordbruk inom nationens gränser. Långsiktigt är detta också marknadsmässigt förnuftigt då ett nedlagt inhemskt jordbruk skulle höja priserna på andra länders jordbruksprodukter då svenskar (och andra i liknande situation) nu ska importera deras jordbruksprodukter.

    De exporterande ländernas befolkningar får då ett högre pris på mat. Behovet av att lägga ny jord under plogen kan ödelägga värdefull mark.

    När sedan priset på importen stigit tillräckligt blir det åter lönsamt med produktion i Sverige. Men då är gårdarna och bönderna borta!!!

    Därför behövs subventioner så att de finns kvar! Kompetens kostar! Skola är inte gratis!

    Vi ser här hur man i praktiken kan behöva modifiera teorin.

    • @Dan,
      För det första, tänk om de andra länderna också börjar med jordbrukssubventioner?
      Då blir situationen en helt annan, det blir då direkt lönsamt att lägga ner inhemskt jordbruk.
      Det är just det som våra politiker har insett.

      För det andra, en vara som subventioneras gör icke subventionerade varor skenbart olönsamma.
      Tänk om till exempel Frankrike gav rejäla subventioner till russinindustrin.
      Så rejäla att vinodlarna i Bodeaux ser det som mer lönsamt att torka sina druvor till russin.
      Får jag påminna om att det är bra mycket enklare att se vad som händer än vad som skulle kunna ha hänt.

      För det tredje, hur populärt tror du att det är om en näring som får subventioner genererar vinst?
      Inte alls vill jag påstå.
      Men lantbrukarna måste ju göra nyinvesteringar förr eller senare?

      För det fjärde, med subventioner frestas många att fuska, då kommer kontrollerna.
      Med tiden blir det en hel del saker som ska kontrolleras.
      Om marken har betats tillräckligt, om det är för mycket ogräs eller hur stort område det är som brukas.
      Det uppstår en helt ny branch för sådana som är oinsatta hur jordbruk fungerar men kan göra karriär på att ställa till det rejält för lantbrukarna.
      Tror du då att det finns några som vill arbeta som jordbrukare då?

      Där är vi nu, ingen vill göra jobbet längre.

      • @ Anders Rydén

        Subventioner till jordbruket betyder att deras kreditvärdighet ökar. Om ränteläget är på X % och en subvention har värdet 2 x X/100 % kommer lånekostnaden att minska för jordbrukare och fler jordbruk kommer att kunna hålla sig kvar på marknaden.

        Dessa enorma kostnader som fordras för att vi ska få exempelvis vattenbruk, avsaltningsfabriker m m betyder realistiskt att i en eller annan form måste staterna underlätta för aktörerna, men inte på ett sådant sätt att man utser vissa till att få och andra till att bli utan.

        Vi har en differentierad moms. Vissa varor anses mer angelägna att de kan köpas av folk och har därför en lägre momssats. Detta visar, på ett annat sätt, det jag hävdar det angelägna av: att staten viktar priserna så att utfallet av den anledningen blir sådant som vi önskar att det vore (eller åtminstone går i den riktningen).

        I annat fall kommer det bli svårt att arbeta upp marknaden för vissa produkter.

      • Du kan trixa formler hur mycket du vill. Fakta är att när något subventioners då produceras det som subventioners och inte det som efterfrågas. Planekonomi. Och det finns inte en enda formel i hel världen som kan hjälpa till att kalkylera ett pris i en planekonomi.

        Att jordbruk läggs ned betyder inte att produktion försvinner eftersom det är en effekt av ett effektivare jordbruk. Jordbrukssubventioner handlar bara om att fixa jobb åt jordbrukare och inte om tillgången på de produkter jordbruket produceras.

      • @Göran,
        Vi är förbi den fasen, nu handlar bidragen om att fixa jobb till de som administrerar subventionerna.
        Tänk arbetsförmedlingen så förstår du vad jag menar.

      • @Dan,
        Bönder har inga problem med att få krediter.
        De har, vill jag påstå, lättare att få lån än vad vi har till en ny bostad.
        Men det hjälper inte mot en kroniskt låg lönsamhet.
        Hört talas om konjunkturcykelteorin?
        Vi balanserar just nu mellan ”boom ” och ”burst” i ett läge där bönderna är mer utsatta än vad bostadrättsägarna i sofo är.
        Detta är inte enbart ett Svenskt problem, snarare är det ett västerländskt för lantbruket.

        Om det nu är så vissa varor är extra angelägna till folket, varför inte då ta bort momsen helt?
        Sen kan vi låta folket själva bestämma vad som de tycker är mest angeläget, eller?

      • @ Anders Rydén

        Jo, idealet vore naturligtvis att ta bort momsen helt, men staten behöver pengaroch jag har ingenting emot att lägga lite (lite!) vid köp av mat, böcker och vid restaurangbesök, men det ska inte vara en fjärde- eller femtedel av det totala priset.

        Olika branscher har olika konjunkturcykler. Stöd ska inte ges bara för att så ska ske, men jag tror att vad gäller just jordbruksproduktion måste man ha en öppenhet för särlösningar. Ett första steg som bör tas är naturligtvis att skolor och andra bör få köpa lokalproducerat även om det inte är det lägsta priset. Undantag från skatt bör kunna leda till investeringar, till uppodling av mark som lagts i träda.

        Men som sagt, det kan i verkligheten, då man kan se klarare än bakom skrivbordet, vara som så att staten som en Bonus Pater Familias har att ge ett stöd för att marknaden ska fungera bättre.

        Du vet, som då en formel1 bil kör in i depån…

      • @Dan

        Så du skulle vara för en sänkning av momsen även om det innebar att ett nationellt jordbruk inte kan upprätthållas?

  • @Dan,
    Svenskt lantbruk har haft en självutnämnd Bonus Pater Familias sedan 1932, det var då som lantbrukarna tvingades in i kooperationen.
    Olika former av jordbruksstöd har vi haft sedan tidigt 70 tal.
    Subventionerna har skapat osämja mellan konsument och producent.
    Staten har villigt underblåst denna konflikt.

    Just nu har vi ungefär 4000 mjölkbönder en försvinner varje dag.
    För varje bonde som lägger av nu försvinner ungefär 100 kor.
    Det är inga som vill startar nytt jordbruk lägre.
    Yngre lantbrukare har inte sitt jordbruk som sin primära verksamhet längre.

    Om räntan hamnar på en normal nivå tvingas de flesta som har gjort nyinvesteringar kasta in vantarna.
    Dessa gårdar har oftast mer än 200 kor
    Trots massiva subventioner till ekologiskt jordbruk är det få som satsar på det.

    Som jag har nämnt tidigare, den verklige nedgången i konjunkturcukeln har inte slagit igenom ännu.

    Och du tycker det är bra med subventioner och Bonus Pater Familias?

    Det är just dessa subventioner och statens ”vi vet bäst” attityd som har gjort att vi har hamnat i denna situation.

    • @ Anders Rydén

      Jag menar att den bästa subventionen för jordbruket vore vettiga skattevillkor för företag i branschen. Kanske är alltför mycket skattepliktigt eller punkten för skatteplikt satt alltför lågt, utan insikt om villkoren för näringen, för den inneboende trögheten.

      Att lättvindigt ta ut skatt av dessa människors arbete är att inte förstå den ansträngning de måste göra. Att det tar tid att bli jordbrukare.

      Ett problem med subventioner kan naturligtvis bli att vi subventionerar överskott och gör det svårt att få lönsamhet på jordbruk i u-länder. Kanske skulle just organisationer som LRF ha kontakt med motsvarande i andra regioner och kanske investera korsvis så att vi får klart för oss att hela jorden bör mättas och att så inte sker utan investeringar.

      Man vill inte helst konkurrera omkull sig själv. Därför tror jag på grossistkedjor som finns i flera länder och som har tentaklerna ute var det finns potential för arbete.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *