Inflationsmål och mätning av prisutveckling

Här på Misesinstitutet tror vi inte att Riksbankens penningfifflande leder till en friskare ekonomi. Det kan ändå vara intressant att veta vad de grundar sin galenskap på. En av pelarna är konsumentprisindex. Denna artikel vill visa på brister i Riksbankens metodik när de baserar sina beslut på KPI.

Riksbanken skriver:

”I april 2015 var inflationen, mätt som den årliga förändringen i konsumentprisindex (KPI) -0,2 procent (0,2 procent i mars 2015).”

Detta är ett stort problem, enligt riksbanken. Om folket tror att saker kommer bli billigare i framtiden, avstår de från att köpa saker idag. Samma sak gäller för företag. Ekonomin stannar med ett dovt gnissel.

För att förhindra detta har riksbanken satt ett inflationsmål på 2 procent. Två procent ska vara tillräckligt långt ifrån noll för att ha marginal och inte hamna i deflation och spiralen som får ekonomin att stanna. När priserna inte stiger med 2 procent om året ökar Riksbanken penningmängden, bland annat genom att sänka sin reporänta, för att få fart på prisökningen. Nu har Sverige rekordlåg reporänta och har haft det under flera år. Ändå har vi råkat få deflation i Sverige. Eller har vi? Det beror på hur man mäter.

Det finns flera sätt att mäta prisutveckling. Tre officiella metoder är Konsumentprisindex (KPI), Konsumentprisindex med fast ränta (KPIF) och Harmoniserat index för konsumentpriser (HIKP).

KPI består av en korg representationsvaror som Statistiska centralbyrån (SCB) följer prisutvecklingen på. De ska spegla en nyttonivå som är samma över tid. Det betyder att om en produkt blir bättre men har samma pris blir den ”billigare” i KPI (lägre KPI).[1]

Varorna i korgen är viktade olika och kan bytas ut vid varje årsskifte.

”Underlaget för konsumtionsvikterna för de varor och tjänster som ingår i varukorgen hämtas främst från nationalräkenskapernas beräkning av den privata konsumtionen”

Det innebär att om konsumenter köper mindre nötkött för att priset på nöt gått upp och istället köper billigare fläskkött har KPI sjunkit. Indexet visar att levnadsstandarden har ökat, när tvärtom har skett.[2]

KPIF är samma varukorg som KPI, men KPIF ämnar ”ta bort effekten av förändrade räntesatser”[3] . Detta index tillhör kategorin ”underliggande inflation”.

HIKP är ett internationellt index för prisutveckling, så att det går att jämföra länder emellan. KPI och KPIF är nationella och alla länder mäter prisutveckling olika, med olika varor i korgen och olik vägning av dem.

Grafen visar prisutvecklingen i Sverige med hjälp av dessa tre mätmetoder. Den enda som visar deflation är KPI. Grafen visar prisutvecklingen i Sverige med hjälp av dessa tre mätmetoder. Den enda som visar deflation är KPI.

Grafen visar prisutvecklingen i Sverige med hjälp av dessa tre mätmetoder. Den enda som visar deflation är KPI.

När riksbanken sänker reporäntan kan bankerna minska sina reserver och låna ut mer.[4] Bankerna sänker i sin tur sina utlåningsräntor, och då ökar deras utlåning. När utlåningsräntorna sänks sjunker konsumenternas lånekostnader. Intressant nog är lånekostnader för egnahemshus är en del av KPI.

Konsumentprisindex kan alltså SJUNKA när Riksbanken sänker reporäntan, trots att de sänker den för att få KPI att stiga. Med lägre lånekostnader kan konsumenterna låna mer för att köpa bostad och hushållens skuldsättning ökar. Ännu en sak som Riksbanken säger sig vilja motsätta, men späder på.

Så varför använder Riskbanken KPI som grund för sina beslut, när det är riggat för att visa så lite inflation som möjligt, när det finns andra officiella mätmetoder som visar mer inflation? När en räntesänkning bidrar till en sänkning av KPI?

Kommentera vad ni tror är anledningen!

Inflationsmått, månadsvis utveckling

Inflationsmått, månadsvis utveckling


[1] http://www.scb.se/Statistik/PR/PR0101/2014M01/Pm_korgeffekt_2014.pdf)

[2] Om man har den Österrikisk ekonomiska synvinkeln att fallande priser är bra.

[3] http://www.scb.se/sv_/Vara-tjanster/Index/Konsumentpriser/KPIF/

[4] För mer information om hur Riksbanken fungerar lyssna på avsnitt 16 av Radio Mises (https://www.mises.se/2014/04/03/016-centralbanker/).

10 kommentarer till ”Inflationsmål och mätning av prisutveckling

  • Men det är bara nonsens att ”folk skulle avstå från att köpa prylar om de blir billigare i framtiden”. Det är bara att titta på de produkttyper som hela tiden sjunker i pris, så ser man att det ändå vallfärdas till köpladorna för att handla datorer, tv-apparater etc.

    Denna etablerade teori är dessutom i direkt motsats till en annan teori – att efterfrågad kvantitet ökar om priset sjunker.

    F.ö. så tar man ingen hänsyn till produktens livslängd när man mäter KPI. Med andra ord kommer en tv-apparat som håller i 2 år och kostar 2000kr betraktas som billigare än en tv-apparat som håller i 8 år och kostar 3000kr.

    • @Petter : Visst är det nonsens. Men till och med om man tror på det så är ju KPI jättepuckat, och det är väl lite ur den synvinkeln som inlägget är skrivet.

    • @Petter. Du menar väl att en TV som kostar 3.000 kr och håller i 8 år betraktas som billigare än en TV som kostar 2.000 kr och håller i 2 år.

      Då är frågan vad Riksbanken fördrar. Att vi köper TV vart åttonde år för 3.000 kr eller för 8.000 kr?

      Snart kommer det säkert någon teori om att det är förkastligt att tillverka något som håller i åtta år. Samtidigt vill miljömupparna att saker och ting ska hålla längre så vi tär mindre på våra resurser (inbillade begränsningar).

  • När saker inte verkar ”gå ihop” och vara förnuftiga finns det nästan alltid en gömd agenda. När man ser och känner till den egentliga agendan faller allt på plats och blir förståligt, och med det sagt inte nödvändigtvis förnuftigt.
    Så vilken är den egentliga agendan för Riksbanken?
    Lättast brukar vara att följa pengarna och ägandet för att förstå syftet.
    Mvh Alf

  • Människor har ingen tendens att köpa billigare genom att vänta. Tvärtom är det så att människor gärna köper dyrare om de slipper vänta. Räntan kan ses som ett pris beroende på när man ska köpa en sak.

    Vill man köpa en sak som man inte har pengar till kan man göra två saker: låna eller spara. Eftersom de flesta människor vill ha nu, väljer de att låna och betalar en ränta. Räntan blir ett pris för snabb konsumtion.

    Statens intresse är att hålla uppe en konsumtion för att hela tiden öka skatteinkomsterna. Minskar de kan var och räkna ut vad det innebär för staten. Men, är det då bra om vi använder våra pengar till räntor i ställt för till sådan som är belagt med skatt? Jag tycker det låter dåligt.

    Slutsatsen blir att tidig konsumtion med hjälp av krediter innebär mindre skatteinkomster än om konsumenten väntar med sina inköp då det medför mer pengar att handla för.

    Så, hur kommer det sig då att Riksbanken håller på som den gör? Jag tror svaret på den frågan helt enkelt är att de gör som alla andra och att de helt enkelt inte vet vad de håller på med.

    Finns det ens något incitament hos Riksbanken att göra något bra? Det enda som finns är nog att undvika kritik. Gör som alla andra, för hur ska Riksbanken kunna kritiseras om inte alla andra Riksbanker kritiseras samtidigt för samma saker som Sveriges Riksbank gör. Det är faktiskt en kultur hos myndigheter att aldrig ta något ansvar för det de gör.

    • Finns nog flera anledningar till varför inflation är önskvärt. Exempelvis:

      1. Inflation bidrar till att minska skuldsättningsgraden för stater och privatpersoner då skulden är nominell.
      2. Lättare att beskatta inkomster/vinster i en miljö med inflation än deflation.
      3. Deflation sätter press på låntagare som får det svårare att betala sina lån vilket i slutänden skulle falla tillbaka på bankernas balansräkningar och därmed resultera i en bankkris.

      Och det valutakrig vi ser idag är väl inte något annat än ett desperat försök att ”importera inflation”.

      Skrev lite om detta här på mises.se:

      https://www.mises.se/2015/05/04/deflationshotet-2/

  • Jag tror inte att det behöver finnas någon mer spännande anledning till att Riksbanken använder KPI än att de gör det av hävd. Den enda skillnaden mot förr är väl att räntan är så låg nu att motsättningen mellan inflationsmålet och räntepolitiken blir mer uppenbar än någonsin, som ett förverkligande av en reductio ad absurdum. Så kan det gå när man klantar sig och läser fel ekonomiböcker för länge.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *