Expanderande keynesianska fantasier

I ytterligare en artikel i SvD Näringsliv hävdas i total avsaknad av argument att företagens sentida förtjusning över att lägga pengar på hög är ”en variant på Keynes sparparadox”. Avsaknaden av argument täcks dock upp av ett betonande av att det ”helt enkelt” är ett tecken på en keynesiansk prediktion. För att totalt förvilla läsaren och få henne att tro att det finns någon grund till slutsatsen så omnämns ett par både ganska kända och välrenommerade forskare i den första halvan av artikeln (som inte har ett dugg med slutsatsen att göra).

Även om artikeln är publicerad utan att ange författaren är det inte svårt att lista ut att det är Per Lindvall, Näringslivs utan tvekan största stolpskott, som står bakom ”analysen”. Hela Lindvalls gärning verkar vara att spotta ur sig keynesianska dumheter utan uppbackning och sedan låtsas att han bevisat både det ena och det andra.

Men låt oss se på det som i alla fall verkar se ut som ett argument: att storföretagen lägger pengarna på hög snarare än investerar. Det är nämligen, enligt artikeln, ”dåligt för Sverige”. Detta är en enkel (och amatörmässig) glidning mellan analysnivåer som skapar en till synes paradoxal situation. Helt i nivå med Keynes fantasier, alltså. I glidningen blandar man ihop en hel del olika saker:

1. Företag som tjänar stora pengar lägger dem på hög

2. Investeringar är det som driver BNP-tillväxt

3. Slutsats: 1 leder till 2 och det är dåligt

Låter enkelt och logiskt. Bortsett då ifrån att företag inte har som uppgift att skapa BNP-tillväxt. Och att BNP-tillväxt inte är detsamma som att vi får det bättre (det är tvärtom ett väldigt dåligt mått på verklig ekonomisk tillväxt, något som ekonomer – till skillnad från ekonomijournalister – är väl medvetna om).

Frågorna man bör ställa sig om man håller kvar vid 1-3 ovan är: Varför lägger företag pengarna på hög? Varför är det bara investeringar som leder till BNP-tillväxt? Och varför är det senare bra?

Svaret på första frågan leder oss osökt till frågor om monetär politik och politisk osäkerhet (regime uncertainty, som Bob Higgs skrivit om). Bankerna, till exempel, lägger pengar på hög för att de helt enkelt får en massa nyskapade slantar av Riksbanken samtidigt som den ekonomisk-politiska situationen gör att det inte finns någon anledning att investera dem. Det är bättre att sitta på dem. En liknande situation gäller för icke-banker, som om de tjänar pengar har svårt att se igenom de politiska dimmorna och investera för framtiden.

För vad ska man investera i? Givetvis sådant som det kommer att finnas marknad för – sådant som konsumenter uppskattar och är villiga att köpa. Men det förutsätter att det institutionella ramverket (lagar, regler, regleringar, subventioner, osv) inte förändras så att investeringar omintetgörs eller görs värdelösa. Men just nu finns det ingen förutsägbarhet i politiken (tänk miljöpartiet) och det går inte att förlita sig på något – varken i Sverige eller utomlands. Alltså står allt liksom och stampar. Och då är det bättre att sitta på pengarna än att investera dem i blindo. En politisk osäkerhet, alltså.

Hur står detta i motsats till att vi får det bättre? Inte alls. För vi får det bättre av att investeringar görs för att producera något av värde – dessutom något av värde givet alternativkostnaden. Det är ett entreprenöriellt problem. Men givet politisk osäkerhet, inte minst med en minst sagt tveksam ”recovery”, är det helt enkelt inte värt det för företag att investera: risken är för stor. (Detta är samma sak som att säga att det inte är bättre för konsumenter att investera – för om risken för förlust är för stor så är risken också att värdena som produceras inte finns.)

Men BNP räknas i termer av antalet kronor som man statistiskt kan räkna fram används i (netto-)produktion av konsumentvaror. Så om investeringar uteblir så blir BNP-siffran lägre. Även om värdet för konsumenter är högre än om tveksamma och riskfyllda investeringar görs. Fast politiskt sett så struntar man i huruvida någon får det bättre, för det enda som räknas är BNP-nuffror. Alltså: vi ”får det sämre”.

Givetvis blir logiken klarare om man har på sig sina keynesianska glasögon, för då är det enda som egentligen betyder något huruvida folk har ”jobb”. Om folk bara har jobb så att de får inkomst så att de kan köpa grejor de inte behöver så att andra får jobb att producera dem så att de med sin inkomst kan göra samma sak – ja, då får vi det bättre.

Hänger ni med?

Keynesianer i allmänhet bryr sig inte det minsta om det här med värde. För om de gjort det så skulle de bry sig om huruvida det man producerar är av värde eller inte – inte huruvida man producerar. Men eftersom värde är ovidkommande för den keynesianska ”analysen” så är det bättre om folk gräver en grop och fyller igen den – och får inkomst av staten så att de kan konsumera mer skit – än om man gör något som faktiskt har värde, mening, osv. Och det är detta som är ”analysen” i artikeln ovan: fy 17, företagen investerar inte och då snurrar inte pengarna runt i ekonomin och då kanske folk inte har jobb där de producerar helt värdelösa grejor – och då är det problem. Då får vi det ”sämre”.

Till råga på allt lyckas keynesianerna, paradoxalt nog, med det retoriska knepet att hävda att de mot bakgrund av fånerierna identifierat en paradox i verkligheten. Som inte kan lösas utan mer av den underbara politiken.

10 kommentarer till ”Expanderande keynesianska fantasier

  • Tack för en bra artikel.
    Men jag önskar att du lägger lite mer tid på dina formuleringar, ibland tappar man tråden på grund av små felaktigheter, tex

    ”Alltså står liksom och stampar.”

    ”Men BNP räknas i termer av antalet kronor som man statistiskt kan räkna fram används i (netto-)produktion av konsumentvaror”

  • Om jag fick i uppdrag att skriva en akademisk uppsats, eller Per Bylund för den delen eller vem som helst av er kära läsare, om att BNP är ett väldigt dåligt mått på ekonomiskt tillväxt (värdeökning rättare sagt) skulle vi alla bli underkända.

    Jag kan inte tänka mig att en uppsats på endast en enda sida skulle kunna bli godkänd. Mer behövs inte för att visa hur dålig måttstock BNP är.

    Skulle det sedan inte vara någon som förstår det, kommer det ändå inte att gå att förklara det för denne även om uppsatsen vore på 10.000 sidor. Å andra sidan blev nog uppsatsen godkänd.

    • Det beror nog på vem som granskar uppsatsen. För det är, som jag nämner i inlägget, väl känt bland nationalekonomer som sysslar med BNP att det är ett väldigt trubbigt (om inte dåligt) instrument. Men vi har inget bättre, brukar argumentet lyda. (Mark Skousens mått är klart bättre, men det förutsätter att man erkänner produktion som drivande snarare än konsumtion.)

      Så det är inte alls klart att uppsatsen skulle underkännas för att den är kritisk till eller påpekar brister med BNP-måttet. Snarare skulle den kunna underkännas för att den inte säger något nytt…

  • Men vad ska man investeria i idag? Efter guld/silver, mark och hyresfastigheter..

    Säg att jag har 10 miljoner, eller 100 miljoner, vad gör jag?

      • Jo men tänker om jag missat något att spara i, utifrån ett rent österrikiskt perspektiv.. 🙂

        Idag finns inget alls som ger någon avkastning och samtidigt är relativt säkert, bortsett från hyreslägenheter då men då krävs ett start kapital på ett antal miljoner i kontanter..

      • Statsobligationer? Att ge ut dem, menar jag. Starta en egen stat, det är nog det mest lukrativa (men knappast moraliska) man kan göra.

      • Dom prissätts dock också genom marknaden, och att ge ut dom är ju det samma som att ta ett lån..

        Dom ses ju fortfarande som ”säkra”, men ska man köpa en säker så är räntan negativ och köper man en med ”ok” ränta så är det junk bonds typ Grekland med runt 5%..

  • Utvecklade inte Rothbard ett koncept han valde att kalla ”Private Property Remaining”, som skulle vara summan av allt som producerats privat, minus statlig konsumption, för att försöka mäta hur effektiv en ekonomi var?

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *