Svenska frihetskämpar, förena eder! Bli Patreon

Klockan är nu

En dag kommer dina ögon att slockna.

En dag kommer dina barns ögon att slockna, att aldrig åter öppnas, att aldrig mer skåda en morgon över jorden.

Vi är här en stund, i en kakafoni av ljus, ljud och dofter som inget annat borde än fullständigt överväldiga våra sinnen.

Universum är så stort och långvarigt att det antagligen har upplevt, och återigen kommer att få uppleva några tänkande och skapande civilisationer. Med det är ganska troligt att vi i detta ögonblick är ytterligt ensamma om att vara just tänkare. Universum är så tomt, och dess intelligenta civilisationer så korta och utspridda att de är som plötsliga “poff” av medvetenhet på en enorm och övergiven arena.

Våra individuella liv är i jämförelse så korta och pyttiga att jag inte kan föreställa mig en metafor som hjälper min tanke på traven.

Jag försöker säga att ditt liv är kort och sällsynt. Jag försöker säga att du aldrig kommer åter.

Ibland, när jag försöker lägga mina barn, eller har bråttom till dagis och jobb, när jag blir irriterad och barnens samarbete är det enda jag förmår önska. Ibland, när jag finner mig mekaniskt utförande handlingar omgiven av de jag älskar, med ett sinne mättat med trivialiteter; en snutt kod jag inte hunnit skriva, ett mail som jag borde ha svarat på, någon som har fel på internet, en jordhög jag borde flytta från uppfarten. Ibland kan det då slå mig, som en knytnäve i magen, att mitt och mina barns liv har en ände, och att det jag just nu väljer att fylla mitt sinne med — inte spelar någon roll.

Vi är satta här på jorden, att födas och att dö, och att däremellan leva fria. Att bygga och älska. Att sörja och att glädjas. Att inte snärja eller begränsa våra medmänniskor när de söker lyckan i det enda liv de någonsin får. Att vara närvarande för de vi älskar, innan det är för sent.

Jag är tacksam för knytnäven i magen, ett memento mori som omedelbart hjälper mig prioritera. Jag blir genast mer harmonisk, låter barnen ta den tid de tar, skiter helhjärtat i jordhögen på uppfarten, jag överger min tangentbordskrigarrustning och ikläder mig fullständigt nuet.

Denna text syftar inte till att skriva dig på näsan. Den är skriven mest till mig själv. Jag skriver för att påminna mig själv att människors liv är så mycket värda, så odelbart unika att vi helt enkelt inte har råd att kasta bort ett endaste ett.

Det är skillnad på att ta sig från ett ögonblick till ett annat, och på att leva. Och att leva är att anamma kärleken och friheten i det innevarande ögonblicket.

För den som är rotad i nuet finns det ingen lockelse i jakten efter ägandet av materiella ting, ej heller något behov av att söka konflikt och att med kraft tämja andra själar. Den närvarande människan söker inte ständig förströelse och distraktion. Hon identifierar sig inte med idéer, hon betraktar dem, hon kan låta dem finnas. För henne är klockan nu och verkligheten är hennes vän.

Att hitta frid för egen del är också att erbjuda frid åt andra. Betrakta tingen som omger dig, och gör dig medveten om den tomhet som omger dem. Avståndet mellan dig och väggarna, bordet, datorn och krukorna på fönsterblecket. Tomheten mellan ditt och din grannes hus. I alla riktningar denna tomhet som likt en fläktande duk täcker vår jord, och som bortom den fyller universum. Det är rymden själv som möjliggör tingens existens – vår existens. Såsom tystnaden är det som möjliggör förnimmelsen av ljud.

Det är i denna tomhet som jag, en icke-religiös man, möter Gud. Som ett tillåtande icke-varande.

På så vis är det också med friheten, det är avsaknaden av tvingande kraft som gör det möjligt för den vackraste av frihetsmanifestationer: det mänskliga handlandet. Ej heller kärleken kan tvingas fram, den kan bara existera i frihet. Och vice versa. Kärleken och friheten är varandras oskiljaktiga bundsförvanter.

Det finns tidpunkter att nyttja för att försvara det som är rätt och de du älskar, med din egen kropp som pris om så krävs. Det finns i allra högsta grad tidpunkter som är mogna för givande intellektuell debatt och fredlig diskurs. Men dessa tillfällen kan inte vara alla tidpunkter på dygnet. Om du är som jag är dina dagar fyllda med ögonblick som du låter passera obemärkt, i ett sammelsurium av mental stimuli och tankeverksamhet, nu-tider som aldrig kommer åter.

Gör vad du kan för att inte skada någon av dina medmänniskor. Gör vad du kan för att inte begränsa dem eller påtvinga dem din åsikt. Gör vad du kan för att vara ytterligt skeptisk och motståndskraftig mot allt och alla som hävdar sin sanning eller sin makt över dig. Gör vad du kan för att fylla en utsträckt hand, om inte med annat så med din egen. Men framför allt: förvägra maktens mörka egon sin grogrund genom att värna det enda som aldrig kan tas ifrån dig: det innevarande ögonblicket.

Och håll om de du älskar. Om ett ögonblick är ni inte längre här.

Inlägget postades i Blogg. Skapa ett bokmärke för länken.

Svenska frihetskämpar, förena eder! Bli Patreon

2 kommentarer till ”Klockan är nu

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *