Den dystra kunskapen om vetenskapen

Politik är att vilja, tyckte Olof Palme. Det är kanske därför så oerhört få politiker har en aning om ekonomi. De vill inte. För ekonomi skapar problem för politiken.

Men att vilja något gör det inte så. Även om jag vill kunna flyga för egen maskin så betyder det inte att jag kan börja flaxa med armarna och höja mig mot molnen. Inte heller kan jag få en sportbil bara för att jag vill ha en. Men om någon har en sportbil och vill ge den till mig så går det förstås.

Det är inte så svårt att förstå att det finns två sidor till just denna sportbil: någon som har den och någon som inte har den. Och det är så för att det inte finns hur många som helst och för att dessa samtidigt värderas av en massa människor. Det finns med andra ord ett underskott så att alla som ”vill ha” inte kan bara ta eller få.

Det är här det här med knappa resurser kommer in. För just eftersom det finns fler som vill ha en sportbil än det finns sportbilar så blir priset en bit över noll. Det finns en sådan brist som gör att man måste byta till sig en sportbil för att få tillgång till den. Det räcker inte med att vilja ha. Därför är en sportbil en ekonomisk vara, så vår möjlighet att få tillgång till en sportbil är underställd ekonomiska lagar på samma sätt som vår fysiska tillvaro är underställd fysiska lagar.

Luft är för det mesta inte en ekonomisk vara, för det är bara att ta ett andetag när man känner för det. Eftersom det finns åtminstone lika mycket luft som det finns människor som vill andas, så finns inget ekonomiskt problem och heller ingen marknad för att hitta en lösning på det.

Men det handlar egentligen inte om att det finns ”för få” sportbilar. Det handlar om att det finns för få sportbilar relativt de som vill ha dem. T ex finns det inte cancerceller så att alla kan få en tumör, men det är inget problem som kräver en marknad och det finns inget marknadspris på cancertumörer. Anledningen är att det finns långt många fler tumörer än det finns människor som vill ha tumörer. Ekonomi handlar sällan om absoluta tal, utan om relativa.

Så det måste alltså finnas en massa människor som värderar något, som i sin tur finns i mindre antal än det finns efterfrågan (det vill säga värdering) av produkten. Då är det ett ekonomiskt problem. Och då krävs en marknad för att finna bästa möjliga lösning på problemet. Ett pris är egentligen bara den nivå där man måste avstå så mycket av värde så att de flesta inte längre tycker att sportbilen är värd det man måste ge upp.

Med andra ord: ett verkligt marknadspris som uppstår utan artificiella begränsningar hamnar på en nivå där det finns lika många som vill sälja som vill köpa. Det är egentligen den ultimata rättvisan.

Men tänk på det ur perspektivet som ofta används av de som är politiska och vill en väldig massa. De vill till exempel att alla ska ha tillgång till gratis sjukvård. Sjukvård är något som många värderar, men det finns inte tillräckligt med läkare, sjuksystrar, mediciner, instrument och så vidare för att alla ska kunna få den vård de vill när de vill. Så vård får ett pris. Resultatet blir att bara de som tycker att vården är värd över en viss nivå (priset) vill ha den – och är beredda att betala det priset. Den ultimata rättvisan?

Nej, hävdas det från politiskt håll. För vård är något vi ”behöver” och därmed är det orättvist att man inte när som helst har en armé medicinskt kunniga till sitt förfogande. Och det är därför som staten går in och ser till att man inte behöver betala när man ”behöver” vården. Så staten tar en massa pengar från folk, ganska urskillningslöst egentligen, och ser sedan till att de som anser sig behöva vård (verkligt sjuka och inbillningssjuka) inte behöver betala när de vill ha den.

Fast därigenom undgår man inte problematiken. Att vilja att något är gratis gör det inte gratis. Det är fortfarande så att tusentals människor arbetar på sjukhus samt med att framställa mediciner, utbilda medicinsk personal och ta fram nya vårdprocedurer.

Man kan vilja att alla ska få sportbilar. Man kan också via politiken försöka styra om sportbilsmarknaden så att alla som vill ha en sportbil (det vill säga har tid och lust att skaffa en) kan få en utan att betala för det. Men det betyder ju inte att de som arbetar på sportbilsfabriken förnöjsamt går till jobbet nästa dag och jobbar gratis. Gratis sportbilar i alla ära, men det är ingen som tycker att de i bilfabriken ska jobba gratis. De ska istället ha ”skäligt” (dvs högt) betalt och i övrigt goda villkor.

Med andra ord undkommer man inte priset på sportbilar och vård genom att man betalar det genom det politiska maskineriet. Det finns redan där i form av en kostnad i produktionen – just för att framställningen av en sportbil eller vård också är relativ. En resurs kan användas till många saker, så om man börjar tillverka en hiskelig massa sportbilar så måste man samtidigt göra något annat i mycket mindre skala. Så effekten blir att man omfördelar resurser från annan produktion till den som har den största politiska viljan.

Priset för sportbilar och vård finns alltså där ändå, men betalas genom att vi får mindre av annat. Det är kanske svårt att se (och inte minst att räkna på) exakt vad det är som vi förlorar, men att det måste vara så är ganska uppenbart. Om vi måste använda en massa extra stål till att tillverka sportbilar så finns det ju mindre stål till annan produktion. Och antagligen så måste vi öka stålproduktionen för att inte allt ska gå åt skogen, vilket betyder att resurser omfördelas också till stålproduktion – från annan produktion (utbildning, forskning, transporter, jordbruk, och så vidare). Effekten av att vilja att alla ska ha en sportbil och göra det till en politisk reform kan mycket väl betyda att det i slutänden blir mindre vård. Och säkert mindre av en massa annat också.

Att tänka så här är egentligen ganska enkelt, men det verkar oerhört svårt att greppa för dem som vill en massa och tror att politik är att vilja. Problemet är ofta att de stirrar sig blinda på de absoluta talen: antalet sportbilar, inte antalet sportbilar relativt hur många som vill ha dem (och hur mycket). Eller hur mycket vård som finns.

Om man tänker bara i absoluta tal så kommer man snart till slutsatsen att allt är ett nollsummespel, för resurser förskjuts och omfördelas ju bara mellan olika användningsområden. Fler sportbilar ger mindre vård. Mer vård ger mindre sportbilar. Och så vidare. Men även om det är sant, så missar man det finurliga med ekonomi och det problem som marknaden löser: det relativa problemet.

Att producera fler sportbilar än det ger i utbyte betyder inte bara fler sportbilar och färre något annat. Det betyder också att mindre värde skapas överlag. För anledningen till att sportbilar bara producerades i visst antal var att för just det antalet så fanns det lika många som ville köpa som ville sälja. Samtliga involverade fick det alltså bättre, för varför skulle de byta något mot något annat om de förlorade på det? Att de värderar grejorna olika har ringa betydelse, för värdering är personlig.

Men om man med politik skapar fler sportbilar så tillfredsställer man förvisso fler som vill ha sportbilar – men framför allt dem som inte tycker att en sportbil var värd priset. Man tillfredsställer till en lägre nivå (representerat av priset eller det pris som skulle ha funnits om inte staten finansierade alltihop). Samtidigt omfördelas resurser från någon annan produktion så att det blir mindre av andra grejor. Där krävs alltså att man ger mer i utbyte för att få grejen ifråga, för det finns så få grejor och så många som vill ha dem. På den marknaden förlorar man alltså i värde genom att man kan tillfredsställa färre.

Så vem tjänar egentligen på allt detta politiska viljande? Den som vill ha makten och som vill tillräckligt mycket. Framför allt om man kan lura i folk i allmänhet att det som behövs för att få mer av någonting är att vilja, inte att göra. Det är givetvis en bluff, men eftersom vi lever i en verklig värld och aldrig i den alternativa så är det inte tydligt för de flesta. Inte minst för att man kan se fler sportbilar i absoluta tal men inte relativa tal. Och inte heller kan man se det man aldrig fick.

Det är av den anledningen som makten kan leva på att hålla alla relativt fattiga. För att de allra flesta är absolut ekonomiskt okunniga. Och för att en elit vill ha det så.

3 kommentarer till ”Den dystra kunskapen om vetenskapen

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *