Att koppla ihop, eller koppla bort

NPG 4698,Edward Morgan Forster,by Dora Carrington”Koppla ihop”. Dessa är de välkända och nästan avslutande orden av E. M. Forsters novell Howards End. Jag tror att om Forster varit vid liv idag, och fortfarande skrivit, skulle han ha avslutat boken annorlunda: ”Koppla bort”.

Det är väldigt svårt att koppla bort dessa dagar, psykologiskt om inte fysiskt. Även om jag tror att de så kallade sociala medierna snarare borde kallas de anti-sociala medierna (för vem av oss har inte sett och påtalat en grupp människor som vid ett restaurangbord ignorerar varandra till fördel för sina små skärmar?), kan jag inte hävda att jag är särskilt annorlunda från min moderna medmänniska. Om jag åtskiljs från min telefon eller internet i mer än ett par timmar blir jag rastlös, främst för att jag oroar mig för att jag kan ha missat ett erbjudande som skulle kunna innebära en fantastisk förändring av mitt liv, även om jag inte upplever att mitt liv har särskilt sort behov av en sådan förändring. Ändå är en förändring lika bra som en vila.

Det är svårt att isolera sig själv dessa dagar, även om jag känner en eller två beundransvärda personer som vägrar att använda internet och som inte har någon mobiltelefon. Jag antar att de motstår frestelsen, men det kanske är så att de inte alls frestas. Detta ger upphov till frågan huruvida det är mer moraliskt beundransvärt att vara så perfekt att man inte frestas av något, eller att vara tillräckligt perfekt för att frestas men motstå.

Hur som helst har jag nästan helt och hållet glömt hur underbart det var att tappa kontakten med folk jag kände (och gillade) under längre tidsperioder, ibland flera månader. Det var något lyxigt med det. Jag kunde glädjas av en viss ansvarsfrihet, för jag hörde inga klagomål och behövde därför inte föreslå några lösningar. Doktor Johnson sa, att ”då två engelsmän träffas, talar de alltid först om vädret”. När två vänner möts är det första de gör att klaga. Ack så underbart att vara fri från det!

För att tag sedan korsade jag Afrika med buss och tåg. Det tog mig cirka sex månader, och på många platser, ja faktiskt nästan hela tiden, var jag isolerad från alla jag kände och hade ingen möjlighet att be om deras hjälp. På ett väldigt begränsat sätt kände jag mig som Arthur Koestler då han befann sig i sin cell, inväntandes sin avrättning. Det vill säga, jag var friare än jag någonsin tidigare hade varit. I Ekvatorialguinea blev jag tillsagd att om någon som jobbade åt staten fick reda på att jag var en författare (vilket jag i viss mening var) skulle jag dödas, styckas i delar och kastas i havet. Jag hade aldrig tidigare varit viktig nog för att det skulle vara värt att mörda mig, och på ett sätt var det smickrande. Detta var trettio år sedan. Presidenten på den tiden, och han är fortfarande president, hade tagit makten från sin farbror, den första presidenten, i en militärkupp. Den första presidenten gick under namnet ”Det Enda Miraklet”, och han hade sannerligen åstadkommit otroliga förändringar i landet. En tredjedel av befolkningen hade antingen dödats eller flytt. Andra bedrifter han lyckats med var att han hade lyckats avskaffa bärandet av glasögon, även om han inte lyckats avskaffa orsakerna till att folk bar glasögon. Han associerade glasögon med intellektuella, och intellektuella associerade han med fara, då han hade varit en misslyckad intellektuell själv. Misstagen i hans logik förklarar varför han misslyckades.

Det var uppfriskande att vara helt och hållet avskild från yttervärlden. Man gläds enbart åt att ha överlevt när motsatsen varit en verklig risk.

Vid ett annat tillfälle korsade jag Chaco, mellan Paraguay och Bolivia, i sällskap med några smugglare. Chaco är varken en öken eller en skog, utan någonting mittemellan. Hur som helst är det inte särskilt inbjudande för människor. Om smugglarna hade dödat mig och tagit mina ägodelar skulle jag vid det här laget vara en benhög som aldrig skulle upptäckas. Jag var helt och hållet i deras makt, och de var väldigt trevliga mot mig. De delade med sig av både mat och dryck. Isolationen lärde mig att lita på folk.

De lämnade mig väldigt tidigt en morgon i en liten stad i Bolivia, inte långt från den gräns som jag så klart hade korsat olagligt. Jag tyckte det vore lämpligt att presentera mig för någon myndighetsperson av något slag, men det var för tidigt och jag väntade länge i den fantastiskt klara men kalla morgonen. Till slut spelade den lokala arméorkestern nationalsången samtidigt som flaggan hissades. Efter detta hittade jag en officer och berättade för honom att jag hade anlänt tidigare samma morgon från Paraguay (som Bolivia hade utkämpat ett väldigt kostsamt krig mot femtio år tidigare). Han var väldigt tjänstvillig och utrustade mitt pass med en stämpel som såg väldigt officiell ut och som inte gav mig några som helst bekymmer när jag lämnade landet några dagar efter en militärkupp (på den här tiden inträffade sådana militärkupper i snitt en gång per år). Det finns en hel del gott att säga om stater som inte alls fungerar särskilt väl. En person i liknande omständigheter i Storbritannien hade tveklöst behandlats mycket värre, för att utrycka sig milt.

Nu för tiden skulle den bolivianska officeren sannolikt haft en mobiltelefon och således kunnat ta kontakt med en högre auktoritet. Han hade sannolikt fått order att vara försiktig, och arresterat mig i väntan på mer inaktivitet, för att på så sätt öka möjligheten att tvinga till sig en muta för att släppa mig. Svårigheten att kommunicera gav denna officer större handlingsfrihet än han hade haft idag, och eftersom han var en förnuftig och hygglig människa, i alla fall i förhållande till mig, gynnades jag av hans svårighet att kommunicera.

Att aldrig vara utom räckhåll är att aldrig vara säker i sin ensamhet, att alltid fluktuera mellan rädslan av att störas och rädslan av att inte störas. Att störas är irriterande och skadligt för koncentrationen, men avsaknaden av att störas skapar en oro över att man har glömts bort. Kvinnor brukade bli tillsagda att om de inte hade gift sig vid 25 års ålder, var det för sent. Nu för tiden känner vi oss bortglömda om vi inte fått något meddelande på 25 minuter.

”Koppla bort”, som Forster skulle ha uttryckt sig idag, ”och den mänskliga kärleken kommer att skådas i all sin härlighet”.


Originalartikeln har översatts av Joakim Kämpe.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *