Den amerikanska imperialismen

American_progressMina första observationer [inom historia] började i den moderna tiden och sedan arbetade jag mig bakåt genom den amerikanska politiska historien istället för framåt. Efter detta arbetade jag mig igenom andra nationers historia på samma sätt. Jag vet inte om detta är en bra metod annat än för amatörhistoriker. Kanske är det bästa sättet att få en tydlig bild av historiens kraft och kontinuitet att observera något skeende, och sedan gå igenom äldre berättelser om tidigare liknande skeenden och generalisera och dra sina slutsatser utifrån detta. Å andra sidan kanske det var lättare för mig att arbeta på detta sätt eftersom den enda sortens historia jag kände till var antik historia, och många av den moderna tidens vardagliga händelser hade en motsvarighet i den antika världen. Oavsett om denna vana var bra eller dålig var den där, och det var inget jag kunde göra åt saken.

Under den tid jag talar om var det spanska kriget och dess konsekvenser i Karibien, Stilla Havet och Fjärran Östern tydliga för alla att se. Jag skådade vårt allra första imperialistiska äventyr, och det var en fantastisk och vidrig syn. För mina ovana ögon verkade kriget i sig självt vara en ömklig affär och det åtföljande hyckleri som dess förespråkare sysslade med, från presidenten och nedåt, var fullkomligt föraktligt. Jag förstod mig inte alls på ockupationen av Filippinerna, annat än att det var en oprovocerad akt av särdeles brutalt stråtröveri. Åratal efteråt, under vårt nästa militära äventyr, när jag såg amerikaner bli hysteriska över fiendens ”övergrepp”, förundrades jag över hur lämpligt det var att ha ett minne som så snabbt hade glömt bort den helvetiska Jacob H. Smith och hans ”vattenkur”. Doktrinen om Ödets Manifest återuppstod, tillfrisknad efter en välförtjänt vila efter sina hårda tjänstgöring under 1840-talet. Vårt bestämda öde var inte enbart att utöva en hegemoni över hela halvklotet, utan även att stjäla vad än vi ville ha och som vi kunde ta av världens fattiga och svaga folk, utan att risk för repressalier.

Särskilt tidningar, och populärlitteratur i allmänhet, förde fram denna doktrin med en sorts överlägsen skenhelighet, helt och hållet i Kiplings anda, som lämnade en äcklig eftersmak. Vi var ute efter att ta upp den vita mannens börda på ett iögonfallande stort och exemplariskt sätt. Vi skulle befria de förtryckta, lyfta upp de fallna, och frikostigt fördela den högre civilisationens välsignelser. Mark Twain skrev en glödande kritik av dessa förkastliga ambitioner, tillägnad ”personen som sitter i mörkret”. Men hans röst, likt den hos många andra likasinnade som var upprörda över vad som försiggick, dränktes i den syntetiska patriotismens larm.

I landets journalism, som leddes av Hearst och Pulitzer, fann jag en rimlig anledning till varför jag aldrig hade sett en tidning hemma hos mina föräldrar. Likt deras efterföljare hade dåtidens tidningar genomgått stilförändringar från de som Dickens beskrev i Martin Chuzzlewit, men ingen förändring hade skett av deras väsentliga karaktär. De var smutsiga. Jag tänkte ofta på Sir Henry Wotton som redan på 1500-talet sa att ”en ambassadör är är en dygdig man som skickas utomlands för att ljuga för sitt land; en journalist är en dygdlös man som stannar hemma och ljuger för sig själv”. Under många år undrade jag hur det kunde komma sig att folk ville bli journalister utan att någonsin förstå det. Det var inte förrän jag läste Tolstoys analys av hur den prostituerade kvinnan Maslova såg på sitt yrke, i boken Uppståndelse, som jag förstod. Jag har känt ett fåtal journalister, inte många, och har uppmärksamt studerat dem. Jag fann dem vara likt folk i gemen, precis på samma sätt som Maslova var väldigt lik andra kvinnor. De såg på sitt avskyvärda yrke på precis samma sätt som Maslovas såg på sitt.

Mina observationer av det spanska kriget och våldtäkten av Filippinerna fick mig att fundera över våra mindre äventyr i Samoa och Hawaii, och även där fann jag samma lagvidriga och bedrägliga beteende, infört med våld. Vid båda tillfällena tog USA kontrollen genom revolutioner skapade av deras officiella agenter. Efter detta undersökte jag våra kontinentala äventyr. Jag visste vad imperialism betydde i den gamla världen, vad som gav upphov till den, och hur den vanligtvis fungerade. Mina klassiska studier hade givit mig en otrolig mängd kunskap om dessa fenomen i den gamla världen kring Medelhavet, och jag hade ännu inte sett något som tydde på att den moderna imperialismen skiljde sig åt från den imperialism jag hade studerat och som jag så väl förstod. Jag kunde således läsa mellan raderna av den standardiserade amerikanska historieskrivningen, även så som den förklarades för våra skolbarn. För mig var det uppenbart att vårt förvärv av Texas var ett rent rövartåg, och att bedrägeri och våld spelade lika stor roll i vårt förvärv av Kalifornien. Jag fortsatte mina studier av den amerikanska imperialismen tillbaka till det mexikanska kriget, vår systematiska utrotning av indianerna, och så vidare tillbaka till den koloniala tiden, och jag kom till insikten att när det kom till biten om imperialism var vår politiska historia, från start till mål, rakt igenom skamlig.


Denna artikel är ett utdrag ur Albert J. Nocks ”Memoirs of a Superflous Man”, sid 102 – 104. Texten har översatts av Joakim Kämpe.

Boken finns att ladda ner gratis här, i både PDF och e-Pub. Den kan även köpas här.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *