En Lärdom, kapitel 6.1: Kredit avleder produktion

EIOLStatligt “främjande” av företag bör ibland fruktas lika mycket som statligt motstånd mot företag. Detta påstådda främjande tar ofta formen av statliga krediter eller garantier för privata lån.

Frågan om statliga krediter kan vara komplicerad eftersom den innebär en möjlighet för inflation. Vi sparar analysen av inflationens olika effekter till ett senare kapitel. För enkelhetens skull kommer vi utgå ifrån att den kredit vi diskuterar är icke-inflatorisk. Som vi senare kommer se ändrar inflation inte konsekvenserna av den typ av politik som diskuteras, men den komplicerar analysen av den.

I många länder är ökade krediter till jordbruket den vanligaste formen av detta företagsstöd. Enligt många politiker kan bönderna helt enkelt inte få tillräckligt mycket kredit. Krediten som ges av hypoteksföretag, försäkringsbolag eller landsbygdsbanker är aldrig “tillräcklig”. Politikerna hittar alltid nya luckor som inte fylls av de existerande institutionerna, oavsett hur många av dessa de själva har skapat. Bönderna har kanske tillräckligt långsiktig eller kortsiktig kredit, men de har inte tillräcklig “medelkredit”. Eller så är räntan för hög, eller så klagar man på att privatlån bara är till för rika och etablerade bönder. Så nya låneinstitut och nya sorters “jordbrukslån” staplas på hög genom lagstiftning.

Tron på denna politik härstammar från två olika kortsiktiga perspektiv. Det ena är att man bara ser situationen ur bondens perspektiv. Det andra är att man bara tänker på första delen av lånet.

Sett ur de ärliga låntagarnas synvinkel måste alla lån betalas tillbaka förr eller senare. All kredit är skuld. Förslag om en ökad mängd krediter är därför samma sak som förslag om mer skuldbeläggning men med ett annat namn. Dessa förslag hade varit mycket mindre attraktiva om de konsekvent beskrevs med det sistnämnda namnet istället för det första.

Vi behöver inte diskutera de vanliga lånen som bönderna tar genom privata källor. De består av inteckningar, av installationskrediter för att köpa fordon, kylskåp, radioapparater, traktorer och andra lantbruksmaskiner, och av banklån som kan bära bonden tills han kan skörda sina grödor och få betalt för dem. Vi behöver bara bry oss om lån som kommer antingen direkt från ett statligt institut eller som är garanterade av det.

Dessa lån kommer oftast i två olika former. Det ena är ett lån som möjliggör bonden att hålla sina grödor borta från marknaden. Detta är extra skadligt men kommer analyseras senare när vi tar upp frågan om statliga handelsregleringar. Den andra typen är ett lån som gör det möjligt för bonden att dra igång sin verksamhet genom att köpa en gård, boskap eller en traktor, eller alla tre.

Vid första anblicken kan denna typ av lån verka bra. Ta till exempel en fattig familj utan tillgångar och levebröd. Det är elakt och slösaktigt att göra dem bidragsberoende. Köp istället en gård åt dem och få in dem på arbetsmarknaden; gör dem till produktiva invånare med självrespekt; låt dem bidra till landets ekonomi och betala av lånet med det de producerar. Eller tänk på en bonde som kämpar på med primitiva jordbruksmetoder eftersom han inte har kapital nog att köpa sig en traktor. Låna honom pengar för att köpa en, låt honom öka sin produktivitet. Han kan betala tillbaka med den inkomst han får från den högre produktionen. På det viset gör man honom rikare och får honom på fötterna, och man gör också hela samhället rikare genom den ökade produktionen. Och enligt samma argument kostar lånet nästan ingenting för staten och skattebetalarna eftersom det betalar av sig självt.

I själva verket är detta vad som händer varje dag genom privata krediter. Om någon vill köpa en gård och har hälften eller en tredjedel av pengarna den kostar, kan en bekant eller en bank låna honom resten genom att han belånar gården. Om han vill köpa en traktor kan traktorföretaget eller ett finansinstitut låta honom göra det för en tredjedel av priset – resten kan betalas tillbaka genom amorteringar från den inkomst som traktorn genererar.

Men det finns en avgörande skillnad mellan lån som tillhandahålls av privata institut och lån som tillhandahålls av statliga institut. Varje privat långivare riskerar sitt eget kapital. (En bankdirektör riskerar förvisso andra människors kapital, ett kapital som de anförtrott honom. Men om pengarna förloras måste han antingen ta från eget kapital eller bli tvungen att gå i konkurs). När privatpersoner riskerar eget kapital gör de oftast noggranna efterforskningar för att avgöra både tillgångarnas värde och låntagarens affärssinne och ärlighet.

Om staten hade samma strikta normer hade det inte funnits något argument för att den ens skulle blanda sig i. Varför göra exakt samma sak som de privata aktörerna redan gör? Staten arbetar dock som regel efter andra normer. Hela argumentet för att den ska ge sig in på lånemarknaden är att den kan ge lån till människor som inte kan få dem från privata långivare. Detta är bara ett annat sätt att säga att de statliga långivarna tar risker med andra människors pengar (skattebetalarnas) som privata verksamheter inte vill göra med sina egna pengar. Ibland erkänner försvararna att förlusten blir högre på statliga lån än på privata lån. Men de hävdar att detta mer än väl upphävs av den ökade produktionen som uppstår tack vare de låntagare som betalar tillbaka och till och med tack vare många låntagare som inte betalar tillbaka.

Detta argument är bara rimligt om vi endast fokuserar på de låntagare som får pengar av staten, och inte på de människor som blir berövade sina tillgångar. Vad som lånas ut är egentligen inte pengar, som blott är ett medel för utbyte, utan kapital. Vad som verkligen lånas ut är till exempel gården eller traktorn. Därmed begränsas antalet gårdar, liksom produktionen av traktorer (förutsatt att ett överskott av traktorer inte produceras på bekostnad av ytterligare andra saker). Gården eller traktorn som lånas till A kan inte lånas till B. Frågan som bör ställas är därför om A eller B ska få gården.

Detta leder oss till A och B:s meriter och vad var och en bidrar – eller är kapabla att bidra – till produktionen. Låt säga att A skulle ha fått gården om staten inte ingrep. Den privata banken är bekant med honom och hans meriter. De vill hitta en användning för deras kapital. De vet att A är en skicklig jordbrukare och en ärlig person som håller vad han lovar. De ser honom som en bra investering. Han har kanske redan kunnat betala en fjärdedel av gårdens pris med pengar han tjänat genom sin produktivitet, sparsamhet och framsynthet. De lånar honom resterande tre fjärdedelar och han får sin gård.

Enligt vissa galna ekonomiska teorier är kredit något banker ger till sina kunder. Men kredit är något kunden redan har. Det kan exempelvis vara säljbara tillgångar som är av ett högre värde än det lån han ber om. Eller så utgörs det av hans goda karaktär och tidigare agerande. Han tar det med sig in på banken och får därför ett lån. Banken ger inte bort någonting mot ingenting. Banken känner sig säker på att lånet kommer återbetalas. Den byter bara en mer likvid tillgång eller kredit mot en mindre likvid sådan. Ibland begår banken ett misstag, och då är det inte bara den själv som drabbas, utan hela samhället, eftersom det som skulle produceras av låntagaren aldrig producerades och resurser har därmed blivit bortslösade.

Låt säga att det är person A – personen med kredit – som får lånet av banken. Men staten går in som en givmild långivare eftersom den, som vi kunde se, är orolig för B. B kan inte få lån från privata verksamheter eftersom han inte har bra kredit hos dem. Han har inga besparingar och har inte några imponerande meriter som jordbrukare. Han kanske får bidrag just nu. Så förespråkarna av statlig kredit frågar sig varför man inte ska göra honom till en användbar och produktiv medborgare genom att låna honom tillräckligt mycket pengar för en gård och boskap eller en traktor och få in honom på arbetsmarknaden?

Det här hade kanske fungerat i individuella fall. Men det är tydligt att de personer som väljs enligt dessa statliga kriterier generellt innebär en högre risk än de som väljs enligt privata kriterier. Mer pengar kommer att förloras genom att låna ut till dem. Andelen misslyckande kommer att vara högre. De kommer att vara mindre effektiva. Fler resurser kommer att slösas på dem. Ändå får mottagarna av statlig kredit sina gårdar och traktorer för en kostnad som annars kunde läggas på mottagarna av privat kredit. Eftersom B har en gård, får A inte en gård. A kanske trängs ut antingen eftersom räntorna har gått upp som ett resultat av de statliga organen, eller för att priserna på gårdar gått upp på grund av dem, eller för att det inte finns andra gårdar i hans omgivning. I vilket fall har nettoresultatet av den statliga krediten inte varit till för att öka samhällets välfärd, utan att minska den, eftersom det tillgängliga reella kapitalet (såsom gårdar och traktorer) har lagts i händerna på mindre kompetenta låntagare istället för hos de mer effektiva och ärliga låntagarna.

Texten är översatt av Nasim Naraghi

2 kommentarer till ”En Lärdom, kapitel 6.1: Kredit avleder produktion

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *