Svenska frihetskämpar, förena eder! Bli Patreon

Veckan som förgick, v. 20

Veckan tas ut bakom det frihetliga skjulet och får en human(istisk) avslutning.

Wolodarski har kommit till insikt

Peter Wolodarski, på Dagens Nyheter, har fått en del bannor från oss här på mises.se. Välförtjänt givetvis. Men idag ska vi berömma Wolodarski för följande citat som visar att något verkar ha gått upp för honom:

Vad politiska ledare väljer att säga och göra kan få djupgående konsekvenser, mer än vi anar i stunden.

No shit, Sherlock Wolodarski! Grattis till insikten!

Resten av artikeln är den vanliga smörja vi har kommit att förvänta oss av PW, och innehåller inte mycket frihetligt att glädjas över. Men man ska ge folk beröm när de förtjänar det, och insikten att politik kan ha djupgående konsekvenser, till och med mer än vi anar, bör lyftas fram, även om PW ännu inte räknat ut vad denna insikt leder till när den dras till sin spets.

Socialismen är framtiden

ResitAv Ingvar Persson på Aftonbladet, denna drottning bland slaskblaskor, fick vi i veckan lära oss att tron på den oreglerade marknaden som dominerat de senaste årtiondena nu är på väg att överges. Ord som ”ny” och ”extrem” räcker inte längre för att beskriva denna ”hatideologi”, utan den kallas numera kort och gott för ”ultraliberalism”, och dess förfäktare, de mest ”ultraliberala” bland ”ultraliberala” på denna avlånga jordskorpa vi kallar Svärje, kallas ”utraliberaler”. Så vilka är då dessa ”ultraliberaler”? Jo, Timbro och Annie Lööf, så klart.

Till och med (ekonomioraklet?!) Anders Borg (oroar sig) för de växande klyftorna.

Det är snart bara några övervintrande ultraliberaler på Timbro och Annie Lööf som ropar efter ännu större skillnader mellan rika och fattiga.

Oavsett vad man tycker om Timbro eller Annie Lööf (och redaktionen kan avslöja att den håller med Mises om att ”they are all bunch of socialists”) så är det absurt att hävda att hela deras budskap kan sammanfattas med att de ”ropar efter ännu större skillnader mellan rika och fattiga”. Det är intellektuellt ohederligt. Eller vänta, snarare fånigt.

För vad är det för samhällsproblem vi ständigt diskuterar? Bostäder, järn­vägar, skolan och sjukvården. Klassiska områden för välfärdspolitik och dess­utom saker som vi vet att marknaden aldrig kommer att leverera, i alla fall ­inte till alla.

Vi håller givetvis med artikelförfattaren att bostäder, järnvägar, skolan och sjukvården är både katastrofala misslyckanden och områden för klassisk välfärdspolitik. Dock är vi osäkra på om det slagit artikelförfattaren att dessa områden är misslyckade just för att de är klassiska välfärdspolitikområden, dvs. extremt reglerade, och både politiskt styrda och politiskt beroende.

Faktum är att dessa områden är utmärkta exempel på statsmisslyckanden och inte marknadsmisslyckanden. Lösningen är enkel: Entreprenörer måste kliva in och lösa dessa problem utan skattefinansiering.

Artikeln avslutas med följande:

Det är en utmaning, inte minst för socialdemokratin. Partiet har genom historien visat att det kunnat fungera som ett slags allmänintressets väktare, och det är ett arv att förvalta.

Men samtidigt har den socialdemokratiska politiken alltid utformats med ett jämlikhetsideal för ögonen. Även om partistrategerna helst talar om Socialdemo­kraterna som Framtids­partiet står det fort­farande Arbetare­partiet på valsedlarna.

Det kanske är dags att inse att det kan vara samma sak.

Ja, kamrater. Ultraliberalismen är gårdagens lära. Det är socialismen, avundsjukans och massmordens ideologi, som är framtiden. Igen. Precis som under 1900-talet. Den som inte har förstått det behöver nog lite mera värdegrundsträning.

Ack du sköna nya värld. Är det något vi kan lära oss av historien är det uppenbarligen att man inget lär sig av historien.

Artikeln avslutas med följande uppmaning:

”Följ Aftonbladet Ledare på Facebook för att diskutera vidare och hitta andra spännande ledartexter”

Nja tack.

Nazister är också emot abort

Men Ingvar Persson är så klart inte den enda som skriver nonsens på Aftonbladet. Aftonbladet har ju ett rykte att leva upp till, så de har sett till att anställa andra skribenter som kan leverera smörja på beställning, exempelvis Eva Franchell, som en gång i tiden fick ett välförtjänt pris som årets opinionsbildare (vilket säger mer om opinionsbildningens tillstånd i Sverige än det säger om Eva Franchells förmågor).

Nåväl, Franchells lysande argumentation i abortfrågan går så här: Nazister är emot abort. Så också SD. Och KD. Och högern i allmänhet. Ergo är alla som är emot fri aborträtt nazister och tycker att kvinnor är mindre värda.

Att man kan vara emot abort för att man menar att fostret från befruktningens ögonblick är en människa, och man är emot att ta en människas liv, verkar aldrig abortförespråkarna fatta. Vid närmare eftertanke spelar det nog inte så stor roll för dem ändå. Den vänsterideologi som Franchell och hennes gäng blint följer har historiskt sett aldrig värderat ett människoliv särskilt högt, och den har inte haft några problem att avsluta dem på löpande band. Dessutom är det ju så att den som värderar människoliv högre än kackerlackor eller musslor ägnar sig åt speciesism. ALLA är lika värda!

Franchells lösning på naziepidemin är att traditionsenligt blanda in Säkerhetspolisen.

Men, nog om detta. Vi har blott en begränsad mängd utrymme att fokusera på att slå tillbaka dumheter, och vi kan ju inte lämna ett tillfälle som detta utan att bjuda på vår alldeles egna nazilogik, i sann Franchellsk anda:

Hitler var vegetarian. Och ateist. Du vill väl inte vara som Hitler?

Ådalen och militärens ”rätt” att ingripa

Eftersom det är dags att minnas Ådalen igen, vilket vi här på mises redan gjort, kan vi inte låta bli att citera lite mer från den blogg vi lyfte informationen om häromsisten. Här är arméns instruktioner från 60-talet för ingripanden vid upplopp och annat som vanlig polismyndighet inte klarar av

””Då civil polis icke är tillgänglig eller då den är otillräcklig får militär trupp användas för ordningens upprätthållande. Den militära truppen kan därvid bliva nödsakad att bruka våld och vid upplopp bruka vapen […] Vid första eldöppnandet bör elden riktas över folkmassan […]. Är fortsatt eldgivning nödvändig bör den riktas mot nedre delen av kroppen på de personer som uppehålla sig främst i folkmassan. […] Stridsvagnar har stor materiell och framför allt moralisk verkan. Stå sådana medel till förfogande, kan det därför vid fara för upplopp ofta vara lämpligt att insätta dem redan på ett tidigt stadium i förebyggande syfte. För samma ändamål kunna flygplan användas.”

Detta låter som en alldeles typiskt statlig lösning.

1 ) Skjut i luften
2 ) Skjut i knäna
3 ) Rulla in en stridsvagn i moraliskt syfte (eller för att köra över folk med)
4 ) Kalla in flygvapnet för att skrämmas med (eller ….?)

Slutklämmen är fantastisk

”shgr böra m. hänsyn till deras stora verkan och faran för truppen endast komma till användning, då övriga stridsmedel icke ha gjort tillräcklig verkan för ändamålets nående”, dvs.

5 ) Om inte risk för egen trupp föreligger, kasta spränghandgranater och ducka.

Detta var som sagt på det glada 60-talet, och numera är instruktionsmanualen inte längre gällande. Det kan dock vara värt att påpeka, när man talar om hur bra det var i gamla folkhemmet. Komplett med manualer om hur man spränger upprorisk befolkning i luften. Om det inte räckte med stridsvagnar och knä-skott, d.v.s.

Rymden är en vit, medelålders, heterosexuell man

Det är inte bara på jorden som den socialistiska kampen kommer att utspela sig. Den kommer även att utspela sig i rymden, a.k.a. ”jymden”.

I en artikel i The Guardian får vi lära oss att rymden är vit, manlig och en Europé.

To paraphrase Douglas Adams: ”Space is white. You just won’t believe how vastly, hugely, mind-bogglingly white it is.” It’s also very male and European.

Jaha. Och vet du vem mer som var vit, manlig och från Europa?

Mannen med mustaschen. Så det så….

Om det inte får dig att skaka av ilska att rymden är full av razizmnazizmsexizm, betänkt då följande:

As long as we’re on one planet, however good it is, we’re a single freak event away from joining the dinosaurs. Self-sufficient colonies (in space) elsewhere make for a good insurance policy.

(But) whose version of humanity is being targeted for saving?”

De vita, manliga, heterosexuella, europeerna så klart. Ingen annan kommer att tillåtas kolonisera rymden.

Frågan är, om nu ”jymden” är en så hemsk, raziztnaziztsexiztizk platz, varför vill de så gärna åka dit?

Här en annan idé istället. Alla dessa människor som klagar sig till sömns dag ut och dag in om hur hemska vita, heterosexuella, män är, borde sättas på en rymdfärja och skickas för att kolonisera Mars. Det är en så kallad win-win situation för alla.

De kan ta sin kamp för social rättvisa till ”jymden” och göra ”jymden” till den egalitära utopi som inte kunde genomföras på jorden på grund av alla vita, heterosexuella män, och vi kan fortsätta leva våra liv i fred utan att höra deras missnöje.

Eftersom redaktion redan har öppnat dörren genom att parafrasera Douglas Adams, som ju som bekant skrev Liftarens Guide till Galaxen, tillåt oss att citera ett längre stycke som påminner om hela den här historien. Följande stycker tar plats på ett rymdskepp på väg till jorden. Rymdskeppets besättning har lämnat sin planet, då det har påståtts att den är på väg att förstöras. Ford Prefect och Arthur Dent, seriens två huvudpersoner, har en diskussion med rymdskeppets kapten, som för tillfället befinner sig i ett badkar:

”Yes, so anyway,” he resumed, ”the idea was that into the first ship, the `A’ ship, would go all the brilliant leaders, the scientists, the great artists, you know, all the achievers; and into the third, or `C’ ship, would go all the people who did the actual work, who made things and did things, and then into the `B’ ship – that’s us – would go everyone else, the middlemen you see.”

He smiled happily at them.

”And we were sent off first,” he concluded, and hummed a little bathing tune.

The little bathing tune, which had been composed for him by one of his world’s most exciting and prolific jingle writer (who was currently asleep in hold thirty-six some nine hundred yards behind them) covered what would otherwise have been an awkward moment of silence. Ford and Arthur shuffled their feet and furiously avoided each other’s eyes.

”Er …” said Arthur after a moment, ”what exactly was it that was wrong with your planet then?”

”Oh, it was doomed, as I said,” said the Captain, ”Apparently it was going to crash into the sun or something. Or maybe it was that the moon was going to crash into us. Something of the kind. Absolutely terrifying prospect whatever it was.”

”Oh,” said the first officer suddenly, ”I thought it was that the planet was going to be invaded by a gigantic swarm of twelve foot piranha bees. Wasn’t that it?”

Number Two span around, eyes ablaze with a cold hard light that only comes with the amount of practise he was prepared to put in.

”That’s not what I was told!” he hissed, ”My commanding officer told me that the entire planet was in imminent danger of being eaten by an enormous mutant star goat!”

”Oh really …” said Ford Prefect.

”Yes! A monstrous creature from the pit of hell with scything teeth ten thousand miles long, breath that would boil oceans, claws that could tear continents from their roots, a thousand eyes that burned like the sun, slavering jaws a million miles across, a monster such as you have never … never … ever …”

”And they made sure they sent you lot off first did they?” inquired Arthur.

”Oh yes,” said the Captain, ”well everyone said, very nicely I thought, that it was very important for morale to feel that they would be arriving on a planet where they could be sure of a good haircut and where the phones were clean.”

”Oh yes,” agreed Ford, ”I can see that would be very important. And the other ships, er … they followed on after you did they?”

For a moment the Captain did not answer. He twisted round in his bath and gazed backwards over the huge bulk of the ship towards the bright galactic centre. He squinted into the inconceivable distance.

”Ah. Well it’s funny you should say that,” he said and allowed himself a slight frown at Ford Prefect, ”because curiously enough we haven’t heard a peep out of them since we left five years ago … but they must be behind us somewhere.”

He peered off into the distance again.

Ford peered with him and gave a thoughtful frown.

”Unless of course,” he said softly, ”they were eaten by the goat

…”

”Ah yes …” said the Captain with a slight hesitancy creeping into his voice, ”the goat …” His eyes passed over the solid shapes of the instruments and computers that lined the bridge. They winked away innocently at him. He stared out at the stars, but none of them said a word. He glanced at his first and second officers, but they seemed lost in their own thoughts for a moment. He glanced at Ford Prefect who raised his eyebrows at him.

”It’s a funny thing you know,” said the Captain at last, ”but now that I actually come to tell the story to someone else … I mean does it strike you as odd Number Two?”

”Errrrrrrrrrrr …” said Number Two.

”Well,” said Ford, ”I can see that you’ve got a lot of things you’re going to talk about, so, thanks for the drinks, and if you could sort of drop us off at the nearest convenient planet …”

”Ah, well that’s a little difficult you see,” said the Captain, ”because our trajectory thingy was preset before we left Golgafrincham, I think partly because I’m not very good with figures …”

”You mean we’re stuck here on this ship?” exclaimed Ford suddenly losing patience with the whole charade, ”When are you meant to be reaching this planet you’re meant to be colonizing?”

”Oh, we’re nearly there I think,” said the Captain, ”any second now. It’s probably time I was getting out of this bath in fact. Oh, I don’t know though, why stop just when I’m enjoying it?”

”So we’re actually going to land in a minute?”

”Well not so much land, in fact, not actually land as such, no … er …”

”What are you talking about?” said Ford sharply.

”Well,” said the Captain, picking his way through the words carefully, ”I think as far as I can remember we were programmed to crash on it.”

”Crash?” shouted Ford and Arthur.

”Er, yes,” said the Captain, ”yes, it’s all part of the plan I think. There was a terribly good reason for it which I can’t quite remember at the moment. It was something to with … er …”

Ford exploded.

”You’re a load of useless bloody loonies!” he shouted.

”Ah yes, that was it,” beamed the Captain, ”that was the reason.”

Slut

Det var allt för den här veckan. Vi avslutar med en tanke från en folkvald europeisk Ledare.

For too long, we have been a passively tolerant society, saying to our citizens ’as long as you obey the law, we will leave you alone’.

Ajöss, och tack för fisken!

Svenska frihetskämpar, förena eder! Bli Patreon

1 kommentarer till ”Veckan som förgick, v. 20

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *