Kriget mot glödlampan

Förra veckan läste jag Lovsång, av Ayn Rand, igen. Det är en enastående vacker hyllning till innovationen i egenskap av livskraften för samhällets utveckling. Den publicerades 1937 men det mesta av utkastet gjordes på 1920-talet i Ryssland. Var beredd på kalla kårar när du inser att denna berättelse faktiskt håller på att besannas. Precis just nu.

I den dystopiska berättelsen slår en grym stat till hårt mot en ung man som har återupptäckt glödlampan. De dömer honom för att att ha vågat tänka själv och för att underminera den planerade fattigdomen i samhällsordningen. I detta samhälle, styrt av den totala staten, är folk helt nöjda med stearinljus och statens strävan är att inte ett steg får tas i riktning framåt om det inte är uttalat godkänt av den härskande klassen.

light bulb

Ayn Rand använde glödlampan som exempel eftersom den är en så stark symbol för det mänskliga sinnets kraft. Vi har makten att tämja energin som kommer från himlen. ”Himlens kraft kan fås att gå människans ärenden”, noterar huvudpersonen i Lovsång. ”Oändliga är dess hemligheter, gränslös dess makt. Kraften kan fås att förunna oss vad helst vi önskar om vi väljer att be om det.”

Med glödlampan befriades äntligen mänskligheten från att foga sig efter jordens rotation för att avgöra när vi arbetar. Den tillät nattliga basebollmatcher, gjorde våra motorvägar säkrare och spred civilisation till dygnets alla timmar. Glödlampans betydelse överstiger vida det av sitt fysiska väsen. Den signalerade gryning för mänsklighetens herravälde över världen.

Jag funderade över denna roman och såg upp på min takfläkt. Tre strålande glödlampor lyste upp rummet med ett varmt sken. Just dessa lampor är inte frostade och matta. Glaset är kristallklart och den böjda glödtråden brinner med en pytteliten låga som är så intensiv att man inte kan se rakt in i den. Ändå är den där lågan vår fånge och förvandlad till en tjänare för våra drömmar och vår längtan.

Plötsligt slog det mig: det kommer inte att bli lätt att ersätta dem. Senast jag besökte lampavdelningen på stormarknaden var där tio hyllmeter med lampor, men det var väldigt svårt att hitta någon jag ville ha. Där fanns otaliga lysrörslampor, de där som ser ut som tjock spagetti tätt packad för att passa i ett litet utrymme. Det finns osannolikt dyra halogenlampor som lovar att hålla en livstid, men som dränerar ditt bankonto vid inköpet och som blir så varma att de kan steka ägg. Det finns många andra alternativ och alltför ofta är det svårt att veta vad som är vad.

Vad som fullständigt fattas är helt vanliga glödlampor. Var är de? Och varför försöker den privata marknaden lura på oss underlägsna produkter som vi inte vill ha?

Gräver man lite i frågan stöter man på en mycket försåtlig ansats av byråkrater tillsammans med en skock politiker (de vet ju allt om glödlampor, eller hur?) att förbjuda den för oss så bekanta glödlampan. Med andra ord är det handlingen från Lovsång vi upplever i realtid. Detta är sant.

Det hela började 2007 med ”The Energy Independence and Security Act”, vilken stipulerade en utfasning av glödlampan fram till år 2012 (med diverse tillägg från kongressen för att skjuta fram slutdatumet). Lagen var konstruerad så att den förbjöd lampor baserat på watt-tal, inte namngivna lamptyper. Men i praktiken betydde lagen döden för den typ av belysning vi har åtnjutit sedan 1800-talet.

Hyllorna saknar redan helt glödlampor om 100 watt. Förra året följde politikerna upp med att ta död på 40- och 60-wattslampor. Fabrikerna som tillverkade dessa stängdes. Det går att få tag i dessa lampor så länge lagren räcker, men om om några år är det slut. De kommer alla att försvinna.

Men det finns de som har dispens. Fotografer och scenarrangörer får fortsätta använda dem. Andra speciallampor kan fortsätta tillverkas och säljas men du och jag kommer inte snubbla på dem på stormarknaden. (Märkligt nog överlever trestegslamporna, förmodligen för att de sparar energi.) Om du är rik och mäktig nog kan du komma undan de värsta effekterna.

Hur resonerar man här? Självklart handlar allt om energieffektivitet, något som lite vagt anknyter till den amerikanska besattheten av säkerhet, vilket förklarar namnet på lagen som fick allt detta att hända. Om du använder gammaldags glödlampor stöttar du energiberoende och därmed utlänningar, och därför terrorism. Fattar du inte att om du använder glödlampor så stöttar du USA:s fiender?

När man skrapar lite på ytan upptäcker man något anmärkningsvärt: det fanns ingen som helst vetenskaplig grund för detta förbud. Begrunda Howard Brandstons analys. Han är medarbetare på Illuminating Engineering Society of North America, hjärnorna bakom den stora renoveringen av Frihetsgudinnan på 1980-talet.

Brandston menar att statens mätetal, lumen per watt, är totalt nonsens. Den bortser helt från kvaliteten på rumsbelysningen. Den bortser helt från kostnader för att göra övergången samt faran för miljön dom de mer ”effektiva” lamporna utgör (lysrörslampor innehåller kvicksilver). Den bortser även helt från anledningen till att vi har lampor till att börja med: att belysa ett utrymme. Den fokuserar på en enda smal parameter på bekostnad av alla dessa bredare överväganden.

Han säger att ”de beräkningar som staten, och andra som sjunger lysrörslampornas lov, använder sig av, är rent matematiska gissningar som inte har något att göra med verkligheten”. Det låter som en rimlig beskrivning i mina öron. Men hur skulle konsumenten kunna veta vilka som är de bästa lamporna? Brandston hävdar att en människas subjektiva bedömning, tyglat av överväganden kring hur länge lampor håller, är mer än tillräckligt. Det behövs vare sig byråkrati eller experter.

Okej, så de nya lamporna är avskyvärda, men sparar de inte energi ändå? ”Att hoppas på att belysning skall kunna bidra med några större besparingar gränsar till det skrattretande”, säger han, ”… men vi skulle ha bättre chanser att lyckas genom att uppmuntra användandet av närvarosensorer och dimmers och rekommendera att dessa dimmers ställs in på att leverera endast 95 procent av strömmen till belysningen”.

Varför gör staten så här mot oss? Det passar in med all annan central politik de senaste femtio åren. Staten verkar ha satt som sitt främsta mål att öka mänskligt elände. Det är därför som våra toaletter, vattenkranar, tvättmedel och tvättmaskiner har förstörts av vattenanvändningsregler, utan att någon av dessa åtgärder gör någon märkbar skillnad på vattenanvändningen i stort.

Det är därför vi knuffas till återvinningsbehållarna trots att ingen någonsin har visat att dessa påbud är bra för miljön. Det är därför vi beskattas när vi gör saker vi vill göra, som att köra bil. Det är därför vi inte längre kan medicinera oss själva på ett normalt sätt utan att först inhämta tillstånd från en doktor. Det är därför vi måste utstå att bli skrivna på näsan av myndigheter rörande hur vi konsumerar snabbmat och godis och om det skräp vi producerar.

Vad har all denna politik gemensamt? Den angriper sådant vi tycker om och som gör våra liv bättre. Sedan tvingar den på oss underlägsna produkter och tjänster. Det är vår botgöring i det allmänna bästas intresse. Och det spelar ingen roll om det allmänna bästa alls betjänas ute i verkligheten.

Hela denna moderna politiks etos är inte inbyggt i statens natur. Det fanns en tid då staten faktiskt försökte stärka de materiella välsignelser vi åtnjöt. Den gjorde det väldigt dåligt, men det var dess intention så sent som med the New Deal. Nu är intentionen det diametralt motsatta. Om det är något vi tycker om, något som gör våra liv underbara, en produkt eller tjänst som ökar vår lycka — något så enkelt och normalt som en glödlampa — då kan du räkna med att det blir föremål för förstörelselustan hos någon byråkrat, någonstans.

Vilket för oss tillbaka till Ayn Rand. Hon var smått profetisk i sitt sätt att se sanningen om staten. Hon växte upp under en regim som lovade himmelriket på jorden, men som i stället skapade ett levande helvete för alla som inte var en del av den härskande klassen. Hon förstod att stater inte kan producera något gott och att staten alltid kommer att falla tillbaks på att fira den fattigdom och förstörelse  den skapar — och att den kommer att uppfinna en offeretik för det hela som ett sätt att dölja sina brott. Om du inte är på statens sida är du en fiende till folket.

Det är svårt att fatta att vi har kommit hela vägen dit där, precis som i Lovsång, den amerikanska staten faktiskt har förbjudit glödlampan. Stanna och tänk på de fantastiska implikationer detta har och fråga dig själv varför vi står ut med det.

3 kommentarer till ”Kriget mot glödlampan

  • En dålig roman, men intressant. Rand var en medioker författare och amatörmässig filosof, men med många intressanta uppslag och iakttagelser.

  • Som ovanstående kommenterat. Ayn Rand hade en del intressanta uppslag som författare. Håller dock inte med om att hon var en medioker författare. Hon var en usel författare. Det är outhärdligt att försöka läsa hennes romaner och jag måste erkänna att då jag försökte läsa ”Och världen skälvde” för många år sedan slutade det nästan alltid med att jag somnade ifrån boken. Det var något malande, stelt och tråkande i hennes sätt att skriva. Jag kunde inte hålla mig vaken eller engagera mig i de platta karaktärerna.

    En mer realistisk och sympatisk skildring av framväxten av en företagsdynasti skulle dock vara intressant att läsa. En skildring av hur kanske en företagarfamilj reser sig från små förhållanden till att styra en stor koncern. Det finns ju så många intressanta förlagor i verkliga livet. Exempelvis läste jag boken ”Handelsmännen” av Bo Pettersson. Den tyckte jag om. Men Erling Persson var inte någon Hank Reardan eller någon Dagny Tagart. Han var betydligt mer mångbottnad och mänsklig än Rands fiktiva karaktärer, en människa med fel och brister, men som hade kvalitéer som gjorde att han förmådde skapa ett antal livskraftiga företag varav H&M numera hela världen.

  • Tycker mycket idag påminner om en Ayn Rand novell.. Har inte läst Anthem ännu, men hittar den som gratis och fritt spriden PDF så ska se till att läsa igenom den så snart jag får tid!

    Håller dock inte med ovan om att hon är dålig författare.. Visst är hennes böcker bitvis väldigt sega, men finner att det finns mycket mellan raderna. Känner inte karaktärerna som platta utan som princip fasta individer som är extremt självmedvetna till vad dom gör varför dom gör som dom gör, något jag tycker saknas hos allt för många människor idag.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *