Allmän skola: Från bildning till träning

gustav-f

Utbildningsrevolutionär Gustav F. — No Hate

Mitt liv har bjudit på mycket förströelse, men få saker har varit mer spännande än att bevittna utbildningsrevolutionens utveckling. Jag har under många år betraktat den utifrån, men jag har även följt den från insidan under ett par år då jag gjorde ett ökänt misslyckat försök att undervisa på universitet. Revolutionen började med en drastisk utrensning, en noggrann giljotinering, av den klassiska utbildningen, varhelst man hittade den. Den lilla grekiska och latin som lyckade fly undan detta skräckvälde lämnades att dö av utmattning i hålor och jordkulor, så som på den skola och det universitet jag gick på.

Eftersom jag visste att revolutioner alltid bara handlar om en teori, det vill säga en grundläggande idé, blev jag intresserad av att ta reda på allt jag kunde om den teori som låg bakom denna revolution. Om en revolution släpper lös en idé kommer denna idé, på gott och ont, att fånga allmänhetens sinne, vilket således gör revolutionen framgångsrik oavsett om dess omedelbara mål uppnås eller inte. Om den inte släpper lös en idé är revolutionen inget annat än ett upplopp som rinner ut i sanden, oavsett om det omedelbara målet uppnås eller inte. Den lämnar inget avtryck.

Jag visste vad den gamla regimens utbildningsteori var, och jag hade överhuvudtaget inget intresse av den nya regimens gnisslande maskineri. Jag var endast intresserad av den teori som låg till grund för den nya regimen, och hur den skiljde sig åt från den teori som den ersatt.

Revolutionens teori baserades på en flagrant populär perversion av jämlikhetens och demokratins idéer. Det massan mest av allt hatar är överlägsenhet. Den kan inte tolerera själva tanken på att det kan existera en elit, och under ett system med allmän rösträtt får massan möjlighet göra denna antipati förhärskande i egenskap av att den är i majoritet. Som John Stuart Mill skrev är det sanna testet för ett stort sinne, under ett sådant system, dess förmåga att hålla med de små sinnenas åsikter. Således bestäms ett sådant samhälles intellektuella klimat av just dessa åsikter.

I den allmänt rådande uppfattningen, det vill säga den uppfattning som insisteras och som så långt det är möjligt upprätthålls av de ”människor av folket” som massan instinktivt klamrar sig fast vid och väljer som ledare, är jämlikhetens första postulat, när det gäller anden likväl som köttet, att alla kan få allt som alla andra har. Demokratins första postulat är också att det inte ska finnas någonting för någon som inte alla andra också kan få. Som en konsekvens av detta måste en egalitär och demokratisk regim anta, antingen underförstått eller uttalat, att alla är bildbara.

Teorin som vår gamla regim vilade på var raka motsatsen till detta. Enligt våra lärare hörde inte jämlikhets- eller demokratidoktriner hemma på våra skolor. De låtsades inte som att de trodde att alla var bildbara, eftersom de visste att sanningen var raka motsatsen, det vill säga att enbart ett fåtal kunde bildas, i sanning ett fåtal. De såg detta som ett naturligt faktum på samma sätt som att vissa människor är två meter långa. Istället för att betrakta tanken om en elit med pöbelns ihärdiga, ointelligenta, oslagbart misstänksamma ilska, accepterade de detta faktum som en fixpunkt i den av naturen etablerade ordningen.

De accepterade det faktum att det finns olika intervall av intellektuella och andliga upplevelser som naturen har öppnat för vissa och stängt för andra. De må ha önskat att naturen ordnat saker och ting annorlunda, men de såg tydligt att så inte var fallet. Faktumet var uppenbart, och det enda som kunde göras åt det var att acceptera det. Om någon irrelevant jämlikhets- eller demokratilära valde att sätta sig emot detta faktum så var det helt enkelt bara synd om läran.

Alla klagomål mot den post-revolutionära regimens otillfredsställande utveckling kan härledas till de ständiga försöken att, antingen genom en mirakulös genialitet eller tur, omsätta en dålig teori till bra praktik. Det värsta resultatet av detta var det totala utraderandet av gränsen mellan bildning och träning, och den gräns som skiljer bildande kunskap från hantverk.

Detta utraderande gjordes medvetet för att gå de populära perversionerna jämlikhet och demokrati till mötes. Regimen insåg att även om väldigt få är bildbara, kan alla som inte är imbecilla eller idioter tränas på ett eller annat sätt, på samma sätt som soldater tränas i militära rutiner, eller som apor tränas till att plocka frukt.

Nåväl, sade man i praktiken, låt oss kalla träning för utbildning, och låt oss omvandla våra skolor, universitet och högskolor till träningsanläggningar i den mån det behövs, men fortsätta kalla dem bildningsinstitutioner och kalla systemet som sådant för utbildningsväsen. Vi kommer hävda att hantverksstudierna är lika bildande som andra typer av studier, till och med mer bildande, och till minst lika stor nytta, eller faktiskt till större nytta. Vi kommer att skapa kurser inom företagsekonomi, mureri, skoförsäljning, och så vidare, och kalla dem som utexamineras för lärda män. Vi ger dem alla den gamla tidens akademiska titlar, klär ut dem i den gamla tidens examinationsdräkter, och se där! Äntligen är vi demokratiska och jämlika, redo att möta allt vi ställs inför!

För syns skull var dock något tvunget att göras för att få det att verka som att det fanns någon sorts kulturell balans i det hela. Här befann sig regimen dock i svårigheter eftersom dessa institutioner var smockfulla av obildbara människor. Det var nödvändigt att hitta något som de var kapabla att göra, ty något kulturellt kunde de inte uträtta.

Uppenbarligen var de läs- och skrivkunniga, det vill säga, de kunde med mer eller mindre läsförståelse och tveksamhet ta sig igenom en sida med text. Av denna anledning skapades oräkneliga ”kurser i engelska” för dem. Detta var för mig det allra mest underhållande i hela det revolutionära programmet, för som jag tidigare sagt skulle jag och mina klasskamrater inte ha haft en aning om vad ”kurser i engelska” var för något. På vår tid var det ingen som lärde oss engelska, eller snarare: alla lärde oss engelska hela tiden. Om vi uttryckte oss dåligt och icke-idiomatiskt fick vi omedelbart veta det, och därför såg vi till att vara noggranna.

Jag är inte säker på att det post-revolutionära tankesättet är felaktigt. Inte heller är jag säker på att något mer bör göras med bildning (i dess verkliga mening) än vad som redan görs, eller att bildningens slutliga mål, det vill säga förmågan att se saker som de verkligen är, längre borde beaktas. Frågan är om en bildbar person fortfarande kan anses vara en tillgång för samhället. Och kanske är det till och med så att hans samhälleliga värde i det förflutna har överskattats.

Som jag kom att förstå mycket senare är det slutliga svaret beroende av svaret på en föregående fråga: Vad är människan? Baserat på den ena teorin om människans plats i naturen, blir det slutliga svaret ja, och på den andra, nej. Personligen skulle mitt direkta svar vara ett nej. I ett samhälle som väsentligen är av stenålderskaraktär, vilket vårt i skrivande stund otvivelaktigt är (oavsett vad man än anser om dess evolutionära potential), kan det inte finnas någon plats för en bildbar person som en träningsbar person inte skulle kunna fylla lika bra, eller till och med bättre.

Den bildbara människan blir en överflödig människa, och ju mer hans förmåga att ”se saker som de verkligen är” kultiveras, desto mer överflödig blir han. Medan den allmänna barbariseringsprocessen fortgår i en ökande takt, och medan dess olycksbringande konsekvenser återkommer med ökande frekvens och våldsamhet, kan den bildbara personen endast skydda sig mot sina känslolösa medmänniskor, som Platon säger, på samma sätt som en människa skyddar sig mot en storm genom att huka bakom en vägg.

Den osvikliga tur som följde mig under hela min barndom, egentligen hela mitt liv, var sann i en annan väldigt viktig aspekt som jag ännu inte har nämnt. Jag är djupt tacksam att jag under mina uppväxande år aldrig kom i kontakt med någon institution som stod under statlig kontroll. Varken skolan eller högskolan, och inte heller mina tre års universitetsstudier. Ingen försökte någonsin att indoktrinera mig med statlig propaganda, eller för den delen någon sorts propaganda, varken patriotism eller nationalism. Jag tvingades aldrig hylla nationens flagga eller dess hjältar, utsattes aldrig för något pladder om min plikt till landet, förfördes aldrig av diverse skurkaktiga försök att få mig att känna en falsk hängivenhet till mitt moderland eller någon sorts lojalitet till dess arbetare. När jag senare stötte på patriotismens och nationalismens olika aspekter var mitt sinne rent och mina åsikter stördes inte av några känslomässiga reaktioner. Jag kunde se dem för vad de verkligen var.

Jag vet inte hur det kom sig att jag lyckades undgå dessa smittohärdar, för det fanns gott om platser där smittan kunde spridas. Givetvis inte lika omfattande som idag, men det rådde absolut ingen brist på dem. Skolans fantastiska möjlighet att användas som ett propagandaorgan uppfattades tidigt. Alexander Hamilton, som aldrig missade en sådan möjlighet, förespråkade det redan år 1800. Under min tid var dock dess utveckling endast på vägen mot fulländning. Det var väldigt naturligt, till och med oundvikligt, att skolan skulle ta över denna roll från kyrkan. Från och med medeltiden, då kyrkan var stark och staten svag, var det kyrkans uppgift att syssla med den sekulära fingerfärdighet som krävdes för att få saker och ting att röra sig i rätt riktning. När kyrkan blev svag och den centraliserade nationalist-imperialistiska staten blev stark, började staten att göra sitt eget smutsiga arbete.

Nu för tiden, när skolan, pressen, televisionen, och radion står under statlig kontroll är deras arbete barnsligt enkelt.


Denna artikel är ett förkortat utdrag ur Albert J. Nocks ”Memoirs of a Superflous Man”, sid 85 – 96. Texten har översatts av Joakim Kämpe.

Boken finns att ladda ner gratis här, i både PDF och e-Pub. Den kan även köpas här.

1 kommentarer till ”Allmän skola: Från bildning till träning

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *