Deflationshotet

B6HYHG_3090984bCentralbanker världen över ter sig göra allt för att uppnå prisinflationsmålet på 2 % med argumentet att om prisnivån inte stiger i rätt takt kommer folk inte att spendera sina pengar tillräckligt fort, vilket får konsekvensen att den ekonomiska aktiviteten avstannar i en negativ spiral. Detta är givetvis inte fallet i verkligheten, då lägre priser till följd av ökat sparande leder till ökad ekonomisk aktivitet i produktion av kapitalvaror. Den ekonomiska aktiviteten som sådan behöver inte avstanna. Vidare bör det tilläggas att de som fortfarande är villiga att konsumera kommer att kunna få mer för sina pengar.

Den här artikeln syftar dock inte till att utreda myterna kring deflation.

Frågan är om det finns någon annan, mer realistisk, orsak till varför västerländska stater vill undvika deflation till varje pris?

Ett huvudsakligt motiv kan hittas med hjälp av en matematisk formel som centralplanerare världen över använder sig utav i tider av höga statsskulder och budgetunderskott. Ekvationen som heter PDS (Primary Deficit Sustainability framework) indikerar om trenden i statens finanser är hållbar eller inte. En ohållbar trend innebär dyrare finansieringskostnad på obligationsmarknaden och vice versa. För att underlätta kommer jag (felaktigt) att definiera inflation och deflation som stigande och sjunkande priser.

Nyckelfaktorerna i PDS ekvationen är:

B=Räntekostnader (som procent av BNP)
R=Produktion
I=Inflation
T=Skatt
S=Utgifter

Produktion plus inflation (R+I) är det totala värdet av ett lands producerade varor och tjänster (nominell BNP). Värdet utgör nämnaren vid mätning av statens skuldsättningsgrad.

Skatter minus utgifter (T-S) kallas primärunderskott och är den summa som behöver finansierar med nya skulder. Räntan på statsskulden ingår inte i beräkningen av primärunderskottet.

Om nominell BNP (R+I) minus räntekostnaden (B) är större än primärunderskottet innebär det att landets ekonomi producerar lite ”extra” för att kunna amortera på skulden. Men om nominell produktion minus räntekostnader understiger primärunderskottet kommer underskotten med tiden att bli ohållbara och leda till en statskuldkris.

Som exempel för att förstå detta bättre kan man tänka sig ens egen inkomst som nominell BNP och primärunderskottet det man handlar för på kreditkortet. Räntekostnaden är då räntan på kreditkortet. Om inkomsten räcker till att betala räntan på kreditkortet samt till att amortera på lånet är situationen hållbar. Men om inkomsten inte räcker, och man måste ta nya lån efter att man betalat räntan på gamla lån, är konkursen en tidsfråga.

Ekvationen visar med andra ord om statens inkomster räcker till att betala räntekostanden på statskulden samt ha tillräckligt över för att minska den totala skulden i förhållande till nominell BNP efter att ha finansierat nya underskott.

Utryckt som ekvation ser det ut såhär:

(R+I)-B > T-S, budetunderskottet är hållbart

(R+I)-B < T-S, budgetunderskottet är inte hållbart

Vad kan staten göra om den befinner sig i en ohållbar trend eller är på väg i den riktningen?

Den kan exempelvis höja skatterna (T). Om skatteintäkterna blir större kommer primärunderskottet att minska vilket gör situationen mer hållbar. Alternativt kan staten strunta i att höja skatterna och istället minska på utgifterna (S) för att uppnå samma effekt. En annan utväg är om landets produktion (R) ökar. Ökad produktion innebär större möjlighet att betala av skulder efter räntekostnader, som i sin tur minskar skulderna i förhållande till nominell BNP.

Det finns dock även möjlighet för centralbanken att påverka hållbarheten enligt PDS-ekvationen. Centralbanken kan pressa ner räntorna vilket minskar kostnaden på lånen (B). Detta får samma effekt som ökad produktion, situationen blir mer hållbar för staten.

Centralbankens viktigaste vapen är dock inflation (I) som kan öka den nominella tillväxten i produktionen trots att det inte skett någon verklig tillväxt. Nominell BNP (R+I) minus räntekostnader (B) utgör vänstra sidan av ekvationen. Högre inflation innebär mer pengar över efter räntekostnader att betala av skulder med, vilket också reducerar skulden i förhållande till nominell BNP.

Om centralbanken kan skapa tillräckligt med inflation kommer värdet på skulderna att tyna bort samtidigt som statliga utgifter kan fortsätta utan ökade skatter.

Inflation påverkar även statens förmåga att beskatta inkomster. Om en löntagare som tjänar 100 000 kr per år får en löneökning på 5 % och prisnivån är konstant, skulle personens köpkraft öka med 5000 kr. Men staten tar en del av den ökningen genom beskattning och lämnar mindre åt individen. Men om löntagaren istället hade behållit ursprungslönen och priserna hade sjunkit med 5 % skulle personens köpkraft också ökat med 5000 kr. Denna ökning av levnadsstandard skulle däremot staten inte kunna ta del utav.

I dessa tider verkar inte tillväxt i produktion (R) vara något västerländska stater kan förlita sig på. Att minska på primärunderskottet (T-S) undviker man helst för att inte göra någon upprörd och därmed riskera att förlora stöd. Budgetunderskott anses även vara något som gynnar ekonomisk tillväxt enligt Keynesianska modeller. Räntekostnaderna (B) är redan på rekordlåga nivåer och kan därmed inte pressas ned mycket mer.

Den kvarvarande faktorn i den vänstra delen av ekvationen och därmed sista alternativet för staten blir då inflation (I). Tricket är att öka inflationen utan att öka lånekostnaderna d.v.s. att inflationen måste vara högre än räntan.

Alltså, vid avsaknad realtillväxt måste politiker antingen reducera budgetunderskottet eller förlita sig på att centralbanken kan skapa inflation. Någon annan väg finns inte.

Om staten och centralbanken inte lyckas med detta kommer statskulden i förhållande till nominell BNP att öka. En sådan situation skulle pressa upp statens räntekostnader (B) (då investerare i statsobligationer skulle kräva högre riskpremie) och därmed göra läget ännu mer ohållbart. Med tiden skulle det resultera i en statsskuldkris likt Grekland.

PDS-ekvationen är givetvis bara ett verktyg för centralplanerare och har lite med verkligheten att göra. De potentiella strategier staten och centralbanken väljer att nyttja innebär att man ändrar någon faktor i formeln med antagandet att de andra komponenterna förblir oförändrande. Detta är inte fallet i verkligenheten då ekonomin är mycket mer komplex.

Det intressanta med ekvationen är dock just att den tydligt åskådliggör ”deflationshotet” för staten. För hur skulle trenden se ut i statens finanser ifall faktorn (I) blir negativ i ett läge där nominell tillväxt är den enda strategin man har kvar?

För mer läsning:

James Rickards ”The Death of Money”, Kapitel 7. s.177-183

http://businessdevelopmentadvice.com/blog/the-primary-deficit-sustainability-framework/

 

 

 

 

11 kommentarer till ”Deflationshotet

  • Mycket bra artikel. Tack för den! Det är bra att kopiera formlerna och stoppa ner dem i plånboken.

  • Det intressanta här är att man har skapat ett system där ingen egentligen behöver veta vad det är till för. Alla vet ju (av någon anledning) att 2% inflation är bra, och 0% är dåligt. Varför? Because nationalekonomi. Detta gör att systemet kommer fortsätta leva vidare till och med om ingen inom statsapparaten minns att det faktiskt är för att förenkla budgetunderskott som man ägnar sig åt inflation.

    Dessvärre blir det ju enklare för dem att förneka att så är fallet också…..

  • Kan någon snäll person lägga in lite siffror i formeln (BRIST) över? Te.x siffror med dagens extremt låga ränta och ett med om ränta höjs.

  • Får inte ihop ekvationen:
    (R+I)-B > T-S, budetunderskottet är hållbart

    ”Vad kan staten göra om den befinner sig i en ohållbar trend eller är på väg i den riktningen?
    Den kan exempelvis höja skatterna (T). Om skatteintäkterna blir större kommer primärunderskottet att minska vilket gör situationen mer hållbar”

    T=Skatt
    S=Utgifter
    Har ni blandat ihop dessa två?

  • Ekvationen används under tider av budgetunderskott. Om skattintäkterna (T) ökar kommer underskottet att minska (förutsatt att utgifterna inte ökar).

    Exempel: Skatt (T)+ 100
    Utgifter (S) -120
    Underskott: (T-S) -20

    Om skatteintäkterna ökar med 10 skulle underskottet bli -10. Dvs att man minskat primärunderskottet.

  • Tack för en väldigt välskriven och bra artikel. Förklarar ”deflationshotet” och bryter ner det så att en nybörjare som jag förstår.

  • Men om löntagaren istället hade behållit ursprungslönen och priserna hade sjunkit med 5 % skulle personens köpkraft också ökat med 5000 kr. Denna ökning av levnadsstandard skulle däremot staten inte kunna ta del utav.”

    Stämmer inte. Statens köpkraft borde ju öka i takt med att priserna går ner. Precis som för individen om skattenivån är oförändrad.

    • ”Denna ökning av levnadsstandard skulle däremot staten inte kunna ta del utav”. Jag menar att individen skulle tjäna på detta scenario då den inte skulle förlora en del av ökningen i skatt.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *