En fri skola är en bättre skola

Anledningen till att barn går i skola är att staten har tvingat motsträviga föräldrar att skicka dit dem trots att de av tradition och bakåtsträvan velat hålla kvar barnen i arbete. Ungefär så ser många svenskars förståelse ut inför skoltvånget. 

fridolin-jpg

Fridolin förklarar hur det går till när man fixar skolan.

Men problemet med den ansatsen är att den är felaktig. Naturligtvis inverkar ett skoltvång positivt på skolnärvaron på kort sikt, då du i värsta fall kan bli av med barnen om du inte skickar dit dem. Därigenom har staten kanske tidigarelagt utvecklingen av skolnärvaron. Men den huvudsakliga drivkraften bakom skolor och andra lyxinstitutioner är välstånd. Utan välstånd skulle skoltvånget som sådant vara verkningslöst eller åtminstone möta stort folkligt motstånd.

Anledningen till att skolbyggnationer i utfattiga regioner i tredje världen inte ger någon varaktig effekt kan förklaras med just detta: avsaknad av välstånd. Så länge föräldrarna inte har råd att låta barnen skolas så gör de inte det. Kulturell motsträvighet har inte med saken att göra.

Under tiden som biståndsorganisationer finns på plats och driver skolprojekt och erbjuder subventioner så går barnen dit, men så fort utvecklingsprojektet börjar avvecklas så blir det snabbt ekonomiskt orimligt. Då är det vettigare att låta barnen hämta vatten och kvistar, vakta boskap, bruka jord, eller passa sina yngre syskon. De kunskaper som de har hämtat in under sin skolvistelse är säkerligen personligen berikande, men mestadels fullständigt verkningslösa i ett samhälle utan kapital.

Om man vill ägna sig åt verkligt bistånd bör man donera kapital och arbetskraft. Det vill säga de tillgångar som människor själva använder för att skapa materiellt välstånd. Och man bör donera dessa saker kravlöst. Det är detta som är definitionen på att ge. Verkligt bistånd är att göra sig själv materiellt fattigare. När bistånd sker på frivillig basis är detta något av det vackraste som finns. Men när professionella välgörare med hjälp av skattemedel organiserar bistånd i fina lokaler i Stockholm, och koordinerar insatser tillsammans med tjänstemän på andra sidan jorden, då är det icke bistånd — det är på sin höjd affärer eller utrikespolitik.

Det finns också en djupt rotad tro i västerlandet att fattiga måste ha hjälp för att få det bättre, det finns viss sanning i detta. Men anledningen till att Afrika och Asien idag ser en enorm välståndsökning är att de har övergivit den absoluta socialismen och liberaliserat sina marknader. Det har i princip ingenting att göra med västerländskt bistånd. Att inte stå i vägen för fri handel och kapitalism är det absolut det bästa vi kan göra för att möjliggöra en bättre livskvalitet både på hemmaplan och gentemot andra nationer.

Skolan existerar enbart för att våra förfäder och våra förfäders barn har arbetat så att svetten lackar, innoverat, gjort stenhårda prioriteringar och investerat i produktionsförbättringar, inte för att centralmakten har viftat med trollspöt och deklamerat “Varde skola!”. I takt med att välståndet har byggts — har skolnäringen växt fram. Inte tvärt om.

I jämna steg med denna utveckling har staten studsat in och infört obligatorium, centralkontroll och slutligen ett absolut monopol. Som ett resultat av denna utveckling har vi idag en stagnerad, tvångsbaserad, trögrörlig, undermålig, övertalig, onödigt långvarig och fruktansvärt dyr skolverksamhet i vårt land.

Ekonomikurs 1A lär oss att monopol (exklusiva statliga privilegier) inte fungerar och av vilken anledning. Statliga monopol kan omöjligen ha sunda incitament som leder dem att tillfredsställa sina klienter, utan genomsyras med tiden alltid av krafter som är inriktade på att tillfredsställa en politisk beställares ideologiska agenda och regelverk.

Det finns många kompetenta och passionerade lärare som gör underverk mitt i vad som måste upplevas som en otroligt pressad miljö. De är värd all beundran. Min uppfattning om skolpersonal står i enormt stark kontrast till de politiker som kastar runt sina egon i skolnäringen.

Högre utbildning

Den högre utbildning som staten erbjuder är i hög utsträckning utan mening och fungerar i vissa avseenden som en ren sysselsättningsåtgärd. Jag har till exempel svårt att svälja att jag via skatten måste betala för rena hobbyämnen. Men till och med inom de mer matnyttiga utbildningarna är nivån allt mer basal. Otaliga är de namnkunniga institutioner och studierektorer som slår larm om de låga kunskapsnivåer som gymnasievärlden producerar.

Råvaran som högskolorna får in för bearbetning är alltså av sjunkande kvalitet — det blir en tyngre och tyngre uppförsbacke att göra någonting vettigt av dem.

Vidare är incitamenten i högskolevärlden så skevt strukturerade att ekonomiska medel erhålls mot den beläggningsgrad och prestationsgrad som inskrivna elever når upp till. Antalet studenter och den totala mängden avklarade högskolepoäng är det som står till grund för att få anslag. Denna struktur har utan tvivel gjort att många utbildningar sänker kraven snarare än att ställa krav på eleverna.

Idén att utbildning skapar ekonomisk tillväxt har ett fast grepp om högskolepolitiken, allehanda satsningar och program finns på plats för att få människor att plugga vidare. Utbildning är inte något magiskt som per automatik skapar ekonomisk framgång även om det finns naturligtvis en viss koppling mellan en nations utbildningsnivå och dess förmåga att effektivt utnyttja kapital. Men den kopplingen bygger på kapitalisternas förmåga att faktiskt styra vilken kompetens de behöver för att göra god avkastning, i en centralplanerad monopolutbildning kommer det alltid finnas brist på vissa kompetensområden, och ett överskott på andra eftersom incitamenten som driver utbildningarna är dåligt matchade med vad marknaden faktiskt vill ha.

En hel del utbildningar är fortfarande bra tack vare starka traditioner och fantastiska eldsjälar. Men överlag är resultatet av de skeva statliga incitamenten och skattefinansieringen att högre studier idag blir allt mer irrelevanta samtidigt som den övergripande nivån är alltmer medelmåttig.

I mitt yrke inom IT-branschen har jag intervjuat och anställt många personer. Den formella utbildningsnivån på kandidater spelar ingen roll för oss idag. Vi har våra egna metoder att fastställa kompetens, personlighet och hantverkslag. Det enda mina kollegor har gemensamt är att de har hög arbetsetik, och därmed har lärt sig saker genom att arbeta hårt. I övrigt skiljer de sig åt på alla upptänkliga sätt. Några har till och med hoppat av gymnasiet, andra är civilingenjörer eller har pluggat musik. Deras lönebild är i stora drag väldigt lik. Det finns inget lönepåslag för att man har en examen. Det som spelar roll är det du kan.

Några få linjer och skolor är värda att sätta på ditt CV. Men i sämsta fall visar formell utbildning på att du har spenderat åratal med att flumma omkring i någon av Sveriges otaliga högskole och universitetsstäder.

Gymnasieutbildning

För att skaffa körkort idag får ungdomar gå igenom ett otal dyra teori och förarlektioner, deras föräldrar måste sucka sig igenom kurser för att få lov att övningsköra med sina barn, ett teoriprov med en massa finurliga kuggfrågor måste avklaras, och slutligen måste de genomlida uppkörningen där de kan bli kuggade om de inte på stående fot inser att branchkommandot “effektivbromsa” betyder tvärbromsa.

Vår föräldrageneration fick körkort efter att ha kört ett varv runt kvarteret och fickparkerat.

Kör dagens ungdomar bättre än vår föräldrageneration? Nej. Det enda som har åstadkommits är att en mängd människor hittat sig födkrokar i körkortsindustrin.

Samma liknelse kan vi ta med våra gymnasium som är så genomlysta med läroplaner, värdegrunder, allehanda regleringar och luddiga artificiella måttstockar att det är svårt att säga vad de håller på med därinne. Men de som tar studenten idag är varken mer bildade eller anställningsbara än de som var i samma ålder för femtio år sedan. Mycket tyder snarare på motsatsen — att gymnasieskolan resulterar i unga vuxna som inte greppar vad verklig bildning innebär men som däremot är ganska duktiga på att klara prov och göra grupparbeten.

Även gymnasieskolor dras med skeva incitamentsstrukturer på grund av att de är hårt reglerade och finansierade med skattemedel. Trots det är både kommunala gymnasieskolor och privata (dvs kommunala skolor på entreprenad) intresserade av att konkurrera om de bästa eleverna och lärarna. I den mån det går marknadsförs olika lärofilosofier och miljöer för kommande elever. Men i verksamheten läggs en stor del av personalens tid på administration, dokumentation och överlag på att leva upp till reglementet. Det finns inte en enda seriös lärare som inte beklagar sig över den tid som slösas på ting som orelaterade till undervisning. I skolvärlden har klassiska konkurrensmedel som pris och kvalitet slagits ur spel, och det enklaste sättet att bli en “bättre” och mer attraktiv skola är helt enkelt att höja betygen.

Vänstern menar att man kan tygla betygsinflationen genom att avskaffa konkurrensen mellan skolorna, det vill säga skrota skolvalet. Självklart skulle betygsinflationen dämpas om det inte fanns konkurrens. Inflationen skulle också dämpas om vi återinförde relativa betyg baserade på normalfördelningskurvor. Då skulle vi på förhand veta hur många som skulle ha högsta betyg i varje årskurs, en centralplanerares dröm.

Men problemet är inte att skolor konkurrerar, det är en sund utveckling. Problemet är snarare att incitamenten i den centraliserade skolnäringen inte premierar god undervisningskvalitet för en rimlig peng utan snarare tvingar skolorna att bli bra på att följa regler och att i en halvt omedveten process höja betygen på sina elever utan att faktisk kunskapsökning har skett.

Det är till och med ofta så att de sämsta skolorna får mer resurser än välfungerande. Mer resurser är nämligen det enda verktyg som politiker förstår sig på att använda. Om någonting inte fungerar, då måste det satsas ännu mer resurser såklart. Detta är ett välkänt typiskt socialistiskt perverst incitament som leder till direkt försämring av skolverksamheten.

Grundskolan

Grundskolan representerar de år av skollivet som jag har störst problem med. Det är nämligen straffbart att inte infinna sig.

I många delar i världen blir du mött med förskräckelse över det uppenbart totalitära i att tvinga föräldrar att skicka sina barn till skolan. Endast två demokratiska länder i världen har skoltvång. De som vill någonting annat för sina barn lämnar redan idag Sverige för att spendera skolåren i länder som är mer toleranta i detta avseende. Det är få som är villiga att trotsa statens påbud i Sverige, vilket är förståeligt. Böterna är dryga, och det slutgiltiga hotet är att dina barn kan bli omhändertagna.

I detta avseende är vi otroligt intoleranta i Sverige: det betraktas som extremism att vilja ta hand om sina barns bildning för egen maskin och med egna medel. Vi är misstänksamma inför föräldrar som gärna spenderar tid med sina barn för att bilda dem i skolämnen. De passar nämligen kanske också på att smitta av sig med sina religiösa, ideologiska och bakåtsträvande idéer. Men det gäller inte oss själva såklart. “För privilegierade människor som jag,” resonerar skolpliktsympatisören, “skulle hemundervisning nog fungera dugligt. Jag är utbildad och har goda och moderna värderingar, men eftersom det finns föräldrar som inte är som jag så är jag beredd att ge avkall på möjligheten till hemskolning för egen del så att andra familjers barn ska ha frihet att slippa sina föräldrars nesliga inflytande.”

För kollektivister är det ett alltså ett giltigt argument att några få barn kan har tokiga föräldrar för att tvinga samtliga barn att göra exakt likadant. Tydligen måste vi göra likadant allihop för att samtliga lära oss att “gilla olika”.

Föräldrar som bryr sig så pass mycket om sina barn för att vägra “gratis” skola och försöka fixa biffen själva är antagligen helt fantastiska föräldrar, även om de skulle råka smitta av sig av religiösa och politiska föreställningar. Det finns i alla fall ingenting som tyder på att det går sämre för barn som hemskolats.

Men även om hemskolning skulle leda till sämre kunskap (vilket det inte finns några tecken på) så är det djupt omoraliskt att bruka tvång.

Ekonomin i skolan

Hur skulle vi ha råd med skolan om den inte finansierades med skattemedel? På samma sätt som vi har råd med den idag: genom att tillräckligt många människor har tillräckligt välstånd för att finansiera skolgång.

Tänk er, högst hypotetiskt, att den kommunala skolnäringen skulle avregleras totalt och att kommunerna därmed skulle minska sina skatteintäkter med i medel 42 procent. Det är enorma mängder pengar. För en familj med två föräldrar som tjänar 25 000 kronor i månaden handlar det om nästan 6000 kronor i månaden.

Plötsligt skulle familjer vara tvungna att betala för sina barns skolgång, kanske finansiera den med hjälp av släktingar och vänner eller via frivillig välgörenhet om de inte själva har råd. Men priserna skulle med all sannolikhet vara lägre än vad folk i allmänhet tänker sig.

Ett trivialt och återigen hypotetiskt exempel: föreställ dig att du är lågstadielärare, att du undervisar 25 barn, att varje barns familj ger dig 4 000 kronor i månaden för detta. Det är 100 000 kronor i månaden, tillräckligt för lokalhyra, material och lön, du kanske till och med väljer att ha en fritidspedagog på plats för att ha lite bättre koll på klassen och kunna erbjuda bättre passning. Föräldrarna skulle dessutom ha mer pengar över än de hade när skolan finansierades med skattemedel. Vidare skulle varenda annan person i kommunen som inte har barn i skolan ha mycket mer pengar i sin ficka, pengar som de kan investera i skolgång för mindre bemedlade familjers skolgång om de så önskar, eller kanske spara till sin pension (något som staten också påstår att den snällt gör åt oss).

Det finns nästan inte någon person i detta avlånga land som inte skulle ha råd att skicka sina barn till skolan om de slapp betala den skatt som går till skolverksamheten idag. Naturligtvis finns det alltid någon som inte fixar biffen själv, men så är det även idag. Det är inte ett giltigt argument för tvångsfinansiering att inte alla skulle ha råd! Vidare är jag är övertygad om att frivilliga initiativ skulle vara mycket mer framgångsrika med att hjälpa barn från fattiga familjer och barn med handikapp. Det finns många saker som vänsterns godhetsideologi har rätt i, och det finns mängder av politiskt korrekta uttalanden som jag håller med om. Det jag inte håller med om är att det är rätt att finansiera godhet via tvång.

Möjligheterna till entreprenörsskap och annan frivillig organisering och finansiering är enorma förutsatt att staten släpper taget om sitt enormt ineffektiva och undermåliga skolmonopol.

I en fri skolnäring, där eleverna och elevernas familjer betalar räkningen, skulle bra skolor försöka attrahera de bästa eleverna och bästa lärarna genom att försöka påvisa undervisningskvalitet, höga löner, god lunch, bra uppföljning och goda värderingar och så vidare.

I en fri skolnäring skulle priserna på skolgång kunna avgöras på en fri marknad och därmed med stor sannolikhet pressas ner genom konkurrens och väl matcha pris och kvalitet med vad familjer, företagare och studenter faktiskt önskar.

I en fri skolnäring skulle inte mer och mer resurser pumpas in trots sämre resultat, de skolor och utbildningar som inte är bra skulle konkurreras bort och ersättas med bättre alternativ.

I en fri skolnäring skulle elevers kompetens kunna fastställas av frivilligt finansierade centrala prov och testorganisationer för att möjliggöra enkelt intag på högskolor. På en fri marknad skulle de metoder som är bra på att avgöra förmåga (intervjuer och prov) vinna över de metoder som som inte fungerar (flummiga centralt definierade betyg).

I en fri skolnäring skulle inte hantverksutbildningarna tvinga sina elever att läsa en massa saker som de aldrig någonsin kommer att ha användning för.

I en fri skolnäring skulle företag själva kunna finansiera utbildningar för att få tag på den kompetens de behöver för sin verksamhet.

I en fri skolnäring skulle inte barn som avskyr skolan och som inte för sitt liv passar in i den miljön tvingas dit dag ut och dag in i åratal.

Alla initiativ mot en mindre reglerad, mindre centralplanerad och mindre skattefinansierad skola är av godo.

Det finns andra vägar framåt än tvång.

13 kommentarer till ”En fri skola är en bättre skola

  • -”det finns andra vägar fram, än tvång”, – måde Jon Nylander.

    Utantvekan elever i nuvarande grunskola kan givetvis förändra sig till annat allternativ emellertid hur blir det med karaktären vid katedern, var det tänkt att denne ska genomgå slags förändring samtidigt att du glidande menar (lämnat därhän, feghet?) att dessa icke är medvetna om sin myndighetsutövning och den lockelsen som detta skapade i ett börjanskede av dennes val och att så bara lämna sådan begärlig grund, tankebana? – Kul ide av dig och enligt mig nu tecknas Liberal-Marxist i dess prydo.
    Vad gör du med alla tusentals lata stollar, dina fränder?, vilka skolat in sig på lärarlinjen för grunskola, med sin egen grundskola parat med random-kryssat högskoleprov?

  • Mycket bra artikel. Jag håller med om att oreglerad utbildning skulle ge många bättre alternativ. Tyvärr är det inte många lärare som håller med mig när jag argumenterar för en fri skola. Tvärt om har jag fått uppfattningen att många lärare vill att skolan blir statlig igen…

    • Tack!

      Jag tror lärare generellt är ungefär lika vänligt inställda till skoltvånget som den allmänna befolkningen. Däremot är de nog otroligt mycket kunnigare än politiker om vad som skulle hjälpa deras skola/situation. Fullständig avreglering är en realpolitisk utopi. Men det finns ju många steg på vägen för en mer decentraliserad och frivillig skola.

    • Prova med att säga att en avreglerad skola innebär att all byråkrati tas bort, att lärarna får ägna sig 100 % åt undervisning och kan strunta fullständig i vad politiker och byråkrater anser. Dessutom kan de få prova olika pedagogiker bäst fasen de vill.

      Vill man inte det, vad ska man då vara en lärare för. Undervisning utvecklas, och vill man inte själv utvecklas, då kan ska man inte hålla på med undervisning.

      Du kan även säga att de lärare som vill vara centralstyrda kommer att konkurreras ut av internetkurser och frilansande lärare. Det kommer andra värden på de elever som företagen vill ha i framtiden. De centralundervisade eleverna lär bara hamna som byråkrater i offentlig sektor.

  • Ja, en fri skola skulle vara något av ett alexanderhugg mot hela välfärdsstaten.

    Men delvis kommer det nog ganska snart. Dvs. man lär bli tvungen att betala för ungarna ska få en utbildning som är internationellt gångbar. Men skatterna får man sannolikt fortsätta att betala ändå. Ungefär som sjukvården eller polisen eller valfri annan offentlig tjänst….

    • Man får, förutom att man måste betala skatterna, också ha barnen i den vanliga skolan samtidigt som de går den utbildning som är internationellt gångbar…skolplikten lär inte försvinna i brådrasket

      • Jag funderade lite på om man skulle skapa en friskola som kuliss. Utåt är den som en vanlig skola men innanför murarna är allt fritt. Byråkrati och centralprov kan man låta någon dator sköta om. Lura systemet med andra ord.

  • Det löjliga som folk alltid kommer med vid tal om hemundervisning är att föräldrarna kan ha extrema åsikter. Ingen tycks tänka på att den vanliga skolan styrs av extrema åsikter. Vinner socialisterna valet då ska skolan vara socialistisk. Vinner alliansen då ska den vara alliansisk.

    Sätt då upp skolor för varje politisk parti och ideologi. Låt vänsterbarn få gå i en vänsterskola, socialdemokrater i en socialdemokratisk skola osv. en för varje parti. Bara för föräldrarna att välja vilken indoktrinering de vill ge sina barn. Det lustiga är att alla från alla partier protesterar mot ett sådant förslag.

    Det folk inte förstår med hemundervisning (bättre ord än hemskolning) är att det i de flesta fall blir barnen som själva bestämmer vad de ska indoktrineras av.

  • En praktiskt lösning för en svensk barnfamilj som inte vill drabbas av det svenska skolsystemet är att flytta till Åland. Då kan man välja mellan väldigt bra offentliga skolor eller hemundervisning. Dessutom slipper man mångkulturen.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *