En Lärdom, kapitel 5: Skatter motverkar produktion

EIOLDet finns ytterligare en faktor som gör det osannolikt att välståndet som skapas med statliga utgifter helt kompenserar för välståndet som förstörs av skatterna som betalar för dessa utgifter. Det är inte så enkelt som att man tar något ur nationens högra ficka och lägger det i den vänstra. Förespråkarna av statligt spenderande hävdar till exempel att om den nationella inkomsten är 200 miljarder kronor så skulle skatter på 50 miljarder kronor betyda att endast 25% av den nationella inkomsten flyttas från privata ändamål till offentliga ändamål. Detta bygger dock på idén om att staten är som ett enormt företag som ägnar sig åt enkel bokföring. Vad som dock glöms bort är man tar pengar från A för att ge till B. Egentligen är detta ett välkänt faktum, men när förespråkarna av statligt spenderande raljerar över alla fördelar som B får och alla fantastiska saker han inte hade haft utan dessa pengar, glömmer de bort hur transaktionens påverkar A. De ser B och glömmer A.

I verkligheten betalar inte alla samma skattesats. Även om inkomstskatten utgör en stor börda på ekonomin så åläggs den bara en mindre andel av den nationella inkomsten; därför måste den komplementeras med olika tilläggsskatter. Dessa tilläggsskatter påverkar förstås incitamenten för de som måste betala dem. När ett företag förlorar 100 öre av varje krona det förlorar, men bara får behålla 60 öre för varje krona det tjänar, och inte kan jämka åren av förluster mot åren av inkomster så påverkar det företagets beteende. Det expanderar inte, eller expanderar bara när risken är minimal. Människor som förstår det här struntar i att starta nya företag. I och med detta tillhandahåller inte erfarna arbetsgivare fler jobb och andra blir inte arbetsgivare alls. Mer effektiva maskiner och bättre utrustade fabriker tillkommer till mycket långsammare än annars. De långsiktiga effekterna är att konsumenter förhindras från att kunna köpa bättre och billigare produkter och lönerna kan hållas nere.

Det uppstår en liknande effekt när personliga inkomster beskattas med 50, 60, 75 och 90%. Folk börjar ställa sig frågan varför de ska jobba sex, åtta eller tio månader på ett helt år för staten och bara sex, fyra eller två månader för sig själva och sina familjer. De beslutar sig för att det är dumdristigt att ta risker med sina besparingar eftersom de förlorar en hel krona när de förlorar men bara kan behålla 10 öre av den när de vinner. Därmed blir det tillgängliga kapitalet för risktagande avsevärt mindre. Det beskattas bort innan det kan ackumuleras. Kort sagt, kapital för att tillhandahålla nya jobb inom den privata sektorn förhindras, och det lilla kapital som ändå ackumuleras blir svårt att använda för att starta nya företag. Staten skapar alltså det arbetslöshetsproblem som den själv lovar att lösa.

En viss del av skatterna är förstås oumbärliga för att kunna finansiera väsentliga samhällsfunktioner. En rimlig beskattning för dessa funktioner behöver inte skada produktionen så mycket. De samhällstjänster som man får tillbaka, vilka i sig skyddar produktionen, kompenserar för detta. Men ju större procent av den nationella inkomsten som består av skatter, desto mer avskräcker det arbete och produktion inom den privata sektorn. När det totala skattetrycket växer bortom en uthärdlig nivå blir det svårt att ta fram skatter som inte motarbetar eller stör produktionen.

Kapitlet är översatt av Nasim Naraghi

16 kommentarer till ”En Lärdom, kapitel 5: Skatter motverkar produktion

  • ”En viss del av skatterna är förstås oumbärliga för att kunna finansiera väsentliga samhällsfunktioner.”

    Hur bestämmer man vad en ”väsentlig samhällsfunktion” är för något? Vem bestämmer dito?

    Hur växer statens utgifter? Jo, genom att en pytteliten grupp just bestämmer utifrån sina egna intressen och åsikter vad som är väsentlig samhällsfunktion utan att ens bry sig om huruvida någon annan anser det.

    På en helt privat marknad kommer väsentliga samhällsfunktioner att skapas när det finns behov av dem.

    Är t.ex. föräldrarledighet en väsentlig samhällsfunktion? Nej, det är bra en funktion som existerar för att möjligheten att vara ledig med sina barn är borta på grund av beskattning för betalning av oväsentliga samhällsfunktioner.

    • Jag har också läst Economics in One Lesson förut och man får svälja den typen av påståenden då boken i övrigt är mycket bra. Det roliga är att det man lär sig av att läsa den får en att förstå att detsamma gäller t ex rättsväsendet.

  • Man får också komma ihåg att boken är skriven på 40-talet, det var lite annorlunda då.

    Jag reagerade också på det där med väsentliga samhällsfunktioner och håller med dig Göran, det har inte med individens intresse att göra över huvud taget. Men det är ju alltid där man hamnar i diskussionen; sjukvården, vägarna, polisen.. Det här systemet bidrar bara till en befolkning bestående av gnällspikar som vägrar att ta ansvar för någonting alls.

    • Vad ska man säga när man hamnar ”där”: polis, sjukvård och vägar? Då frågar man om personen gillar monopol? Hur kommer det sig att personen inte gillar monopol?

      Vad är polisen, vägarna och sjukvården i Sverige? De är monopol. Det säger sig själv att när det bara finns en aktör och ingen konkurrens, då blir det dåligt.

      Vem vill argumentera för monopol och dålig polis, sjukvård eller vägar? Monopol kan dessutom bra existera med hjälp av våld. Vem vill varför för våld?

      Och, den som gillar monopol och gillar initiering av våld i annat fall än självförsvar, hur ska denne ens kunna övertygas eller ens få att fundera en sekund på något annat?

      • Det jag hör mest är idén om att alla människor egentligen bara är våldsbenägna egoister och att allt hade fallit samman om vi fick bestämma själva. Sen glömmer de förstås att de bestämt att ett visst gäng av dessa våldsbenägna egoister får bestämma över dem.

        Men du har helt rätt, vissa människor är helt omöjliga att ens föra en diskussion med. Vissa går att fälla med enkel logik och frågor som: ”kan du ge någon annan en rättighet du själv inte har?” eller ”är det okej om någon knackar på din dörr, tar hälften av dina pengar under hot om våld, men ger dig tjänster i utbyte?” (courtesy of Larken Rose).

        Sen är jag mer okej med människor som själva initierar våld än de som ger rättigheten till någon annan, tittar bort och låtsas som ingenting.

      • Pjaa. Man kan ju t.ex. vilja ha monopol på vissa saker, men inte andra, det är väl inte svårt att se.

        Ta exemplet järnvägstrafik. Ha tillbaka monopolet ska man väl säga där. Som en reaktion på att det nu sköts dåligt, p.g.a. ”privatisering”.

        Men exemplet innehåller faktiskt monopol, Banverket. Det blir det sämsta av två världar. Där privat bisnis läggs ovanpå en politiskt styrd infrastruktur. D.v.s. pengarna till detta kommer från ett annat håll, och ffa med en helt annan styrning, så vinsten i trafiken inte hänger samman med investeringar i dess förutsättningar.

        Här talas ju ofta om ”naturligt monopol”.

        Och det kan jag förstå. Själv har jag ofta hört trafikpersonal skylla på Banverket. det blir alltså dubbelt illa – det underminerar ansvarstagande också. Eller från min sida sett ansvarsutkrävande.

        Visst, ett monopol kan teoretiskt sett göra hur det vill, men det förutsätter att det existerar i ett vakuum. Mänsklig påverkan funkar fortfarande. Och även ekonomiskt skulle ett monopol i en övrigt ekonomiskt väldigt fri värld säkert vara beroende av aktörer som även är kunder.

      • JohanIII, det är lite svårt att ditt inlägg att förstå om du argumenterar för monopol i vissa situationer eller om du vill visa att monopol inte fungerar ens i vissa situationer.

        Vad gäller våra järnvägar är som du skriver Banverket (egentligen Trafikverket då bankverket har upphört och är införlivat i Trafikverket) ett monopol. Det finns ingen konkurens om att ha järnvägsspår som levererar max behållning tillbaka till det som kör tågen på rälsen. Det enda som finns är att privata företag konkurrerar om underhåll och nybyggnation. Men gör de det egentligen?

        Många anser att underhållet är sämre på grund av privata företag. Det är en myt. Det är faktiskt så att underhållet har blivit bättre. Framförallt har ny idéer och andra sätt att lösa problem blivit mycket mer initierat från de privata företagen än när underhållet sköttes av personalens om var anställda av Banverket.

        Fortfarande gäller devisen att desto sämre en offentlig verksamhet sköter sig, desto mer pengar får den. Vilka banarbetare skulle komma med idéer som gör att de blir arbetslösa eller ens tjänstemän på ett banverk? Motsvarande gäller för ett monopol. För konkurrerande privat företag gäller det motsatta. Desto bättre, snabbare och billigare de löser ett problem, desto mer får de sälja. Det i sin tur brukar ge mer arbetstillfällen.

      • ens i vissa situationer” – där förtog du dig, tror jag. Utan ”ens”, tack. Jag gav bara ett exempel.

        Det jag hade i huvudet när jag skrev var att människor kan vara just så obestämda om monopol att de kan vara tudelat positiva/negativa till det.

        En intressant kommentar i den andan var i Frihetsfaxen nyss (där Hans var med) om att libertarianer var mer intellektuella medan vänstern baserade sin argumentation på känslor. Där tror jag Svensson är helt vänster. Möjligtvis är det så att man inte blir libertarian utan att fundera en hel del, vilket leder till att man får en intellektuellt grundad uppfattning, och då dessutom utesluter dem som är inkapabla/ovilliga till det.

        Själv tror jag att ett återupprättat monopol-SJ (inkl. banskötsel) skulle funka bättre än nuvarande situation. Bara så. Men fort.

        I övrigt har du helt rätt.

        [ju/desto, tack mvh språkhitler]

      • Järnvägtrafiken via Öresundståg genom Halland (med Hallandstrafikens Resekort Göteborg – Halmstad) är idag troligtvis betydligt bättre, tätare turer och relativt sett betydligt billigare?, än när SJ hade totalmonopol. Samtidigt är det sannolikt betydligt flera som reser. Trots att det är långtifrån att vara helt privat.

  • 1.Överskott är det som ska beskattas och inte inkomst.
    Tex ska en skuldsatt människa eller någon som inte kan få det att gå runt beskattas, det är ju ändå den människan som välfärdssystemet kommer att ta hand om, det är mer värdigare att låta den människan behålla de pengar han/hon har, till att börja med, och andra argument finns.

    2.Skattesatsen ska sänkas avsevärt.
    Behövs ingen motivering, 30% eller liknande, är absurd skattesats, punkt.

    3.inga progressiva skattesatser ska finnas.
    Som om 30% inte räckte, vilket var absurt i sig? Den som 100,000 SEK i överskott med en skattesats på 30% betalar redan mer än en som har 10,000 SEK i överskott med samma skattesats, så den rike bidrar redan mer just pga att han har mer pengar, så ja de rika bör bidra med mer till välfärden. Orättvisa och brist på proportionalitet ska inte tolereras pga förmögenhet. Sanningen är att många inte tycker att det är värt att tjäna över en viss gräns där en nu skattesats existerar, enkelt exempel; över en viss summa beskattas 50% av lönen, och det är inte många som vill korsa den gränsen, om de har en lön som är precis under, man skippar extrapass och övertid, då det inte är lönt för arbetstagaren att korsa den gränsen, det är ett jävla praktiskt, konkret och enkelt exempel som alla vi kan relatera till.

    • Skatten är ett ypperligt exempel på att skolan inte ens klara av att lära eleverna väldigt simpel matematik. Av Sveriges befolkning verkar 99 % inte förstå att den som tjänar 200 kr betalar dubbelt så mycket i skatt än den som tjänar 100 kr. Ändå kräver den som tjänar 100 kr att den andre ska betala ännu mer i skatt.

    • Den enda ”skatt” som jag – tills vidare funderingar och argument – möjligtvis skulle kunna tänka mig är markskatt. All mark bör i så fall beskattas enligt det helt fria och faktiska marknadsvärdet per kvm (oberoende av värdet på det som byggts eller i övrigt finns på marken). En markägare har ju faktiskt en sorts ”monopol”, oberoende på hur det första ägandet har skett. Även en eventuell ”stat” eller ”kommun” skall exempelvis då betala samma procentandel (1%???) av markvärdet i ”skatt” varje år. Summan av dessa skatter delas exempelvis upp så att varje fysisk person erhåller precis lika mycket (varje inom området bosatt registrerad väljare). Alla fysiska personer – med någon form av markbunden bostad – betalar alltså ”skatt” efter procentandelspriset av den disponerade markytan (var och en av 100 personer på 1000 kvm mark betalar alltså X % av aktuellt markvärde, oberoende av antalet våningar). Var och en betalar alltså samma procentandel av vars och ens markvärdesandel, och får lika stor summa pengar tillbaka som alla andra (exempelvis varje månad… osv… Alla registrerade boende betalar alltså exempelvis X % av sitt ”bofasta fotavtryck” i ”skatt” varje månad, samtidigt som de erhåller lika stor andel av varje månads aktuella totala ”skattesumma”
      .

      • Består den där texten att du vill få någon att haka på idéen, dvs. någon som gillar skatter.

        Inte för att första ditt inlägg, men skatt på ägande är stöld även om den är långsam.

      • Ja det är ju delvis tänkt som att försöka påverka dem som ser det som absolut nödvändigt med ”skatt” för att åstadkomma en viss ”rättvis” omfördelning, utan att det bygger på inkomster eller förmögenhet. Med ”skatt” i detta fall så är det då inget som en ”stat” eller ”kommun” eller annan representativ institution kan bestämma över. De X % (av aktuellt markvärde) som varje år betalas av varje registrerad inom viss region avgörs t.ex. genom vars och ens direkta val av en procentsiffra. Lämpligen sker varje val av procentsats med justerbar kvalificerad majoritet. De som får mer än de betalt in, blir ju då lika många som de som får ung.samma och mindre. Det vore väl både rättvist och balanserat … eller?

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *