Älskade konstitution

Var är det störst risk att libertarianer hamnar snett i ämnet historia? Det är, generellt, när de framställer amerikansk historia som en väsentligen libertariansk berättelse. Vi har alla hört det: Det brittiska imperiets styre kränkte de amerikanska kolonialisternas rättigheter, som — uppfyllda av John Lockes idéer — drev ut britterna, begränsade staten och släppte marknaden fri via konstitutionen och rättighetsförklaringen, samt idkade en ickeinterventionistisk utrikespolitik. Detta pågick ändå tills de progressiva och New Deal-folket fick inflytande.

Beloved constitution-fb

Det är inte så att hela detta scenario är totalt fel; det innehåller korn av sanning. Det fanns amerikaner som var upprörda över det godtyckliga brittiska styret (som bröt traditionen med ”Engelsmännens rättigheter”) och Lockes idéer cirkulerade i samhället. Men det mesta i denna libertarianska mall är mer folksaga än historia.

För det första var de tidiga delstatsregeringarna knappast rigoröst begränsade. Libertarianer har för bråttom att blanda ihop strävan efter en begränsad centralregering med längtan efter en begränsad stat i allmänhet. För många amerikaner, som främst allierade sig med sin delstat, var den starka amerikanska centralregeringen ett intrång i det lokala styret. Men det är inte ett libertarianskt synsätt eftersom det i sin tur är helt beroende av vad folk vill att den lokala regeringen skall göra. (Se The Governmental Habit Redux av Jonathan Hughes för mer om detta.)

Det libertarianska önsketänkandet sträcker sig även till en tro på att det tidiga amerikanska centralstyret var hyfsat libertarianskt. Vi får ofta veta att, med undantag för slaveri och avgifter, var regeringen kraftigt begränsad av konstitutionen och rättighetsförklaringen. Som undantag betraktat är, det av centralregeringen vidmakthållna, slaveriet naturligtvis oerhört stort och det saknades inte passionerat motstånd mot det. Många libertarianer ignorerar även att avgifterna var en del av ett större system av statlig intervention. Detta är inte heller de enda allvarliga undantagen mot ett i övrigt libertarianskt program. Men innan vi går in på det måste vi nämna något om den amerikanska konstitutionen.

Självklart har libertarianer koll på att konstitutionen inte var de förenta staternas första stadga. Men det är ganska tyst om den första stadgan: konfederationsartiklarna, vilka antogs innan kriget mot Storbritannien var över. Enligt artiklarna saknade den svaga kvasiregeringen, bland annat, makten att beskatta och att reglera handeln, vilket är anledningen till att jag kallar det en kvasiregering. Den fick sina pengar från delstaterna som i sin tur hade makten att beskatta. Så, även om den inte kunde stjäla pengar, levde den ändå på stulna pengar. (Artiklarna var inte ett libertarianskt dokument.)

Förespråkare för en enad nation under en stark centralregering, som till exempel James Madison, försökte omedelbart att utöka statens makt under artiklarna, men kom ingenstans med det. Centralisterna arrangerade till slut grundlagskonventet i Philadelphia där konstitutionen antogs med det uttalade syftet att producera mer stat, inte mindre. Libertarianen Albert Jay Nock kallade konventet för en statskupp eftersom de enbart förväntades göra tillägg till artiklarna. Istället rev de samlade männen itu artiklarna, snickrade ihop en helt ny spelplan som inkluderade makten att beskatta och att reglera handel, och ändrade på ratifikationsreglerna så att det tillät att blott nio stater kunde rösta igenom lagen, istället för det enhälliga stöd som krävdes för tillägg till artiklarna.

Konstitutionen som sändes till delstaternas konvent för ratificering mötte motstånd från människor som snart skulle bli kända som antifederalister. (De verkliga antifederalisterna var de som föredrog konstitutionens mäktiga centralregering, men de var snabba att kapa åt sig den populära ”federalist”-etiketten.) Antifederalisterna hade många kvalificerade invändningar mot den föreslagna konstitutionen, varav avsaknaden av en rättighetsförklaring bara var en. Bland annat såg de en fara i det svepande språket rörande beskattningsmakten, sektionen om allmän välfärd, överhöghetssektionen, och slasksektionen som gav regeringen generell makt att stifta lagar för att upprätthålla konstitutionen. Alla dessa sektioner bar med sig ospecificerad makt och motsade hur Madison presenterat dokumentet, ansåg antifederalisterna. Rättighetsförklaringen, som den första amerikanska kongressen senare lade till den redan ratificerade konstitutionen, gjorde inte ens en ansats att ta itu med antifederalisternas huvudsakliga invändningar. (Jag påstår att historien har bekräftat deras förutsägelser om tyranni.)

Många libertarianer, som förmodat känner till denna berättelse, är märkligt tysta om den. Om de vid något sällsynt tillfälle nämner artiklarna, säger de inte mycket mer än att ospecificerade problem med dem tvingade fram konventet i Philadelphia där de församlade, halvgudalika, grundlagsfäderna skickligt skapade arkitekturen för en begränsad stat, idag känd som konstitutionen. Berättelsen fortsätter med att de libertarianska massornas invändningar om avsaknaden av en rättighetsförklaring ledde till antagandet av de tio första författningstilläggen för att skydda våra friheter. Och allt var gott tills …

Man skulle förvänta sig att en ”regering” som saknade makten att beskatta och att reglera handeln skulle dra till sig mer intresse från libertarianer. Man skulle också förvänta sig att libertarianer borde förhålla sig misstänksamma till en plan som försöker åtgärda dessa påstådda brister. Istället brukar artiklarna viftas åt sidan och konstitutionen lovprisas som en historisk bedrift i kampen för frihet. Det är sannerligen märkligt.

Jag tror vi kan förklara denna brist på intresse för artiklarna genom att notera att de passar dåligt med den förhärskande libertarianska riktningens beskrivning av Amerika. När allt kommer omkring skulle det vara svårt att hylla konstitutionen som ett hyfsat bra försök att begränsa staten och samtidigt kännas vid att den ersatte ett politiskt arrangemang under vilket regeringen varken kunde beskatta eller reglera handeln. I det sammanhanget ser konstitutionen ut som ett steg bakåt, inte framåt.

Detta förklarar även ett annars helt oförklarligt fenomen: många libertarianers brist på intresse för de mest libertarianska av de tidiga amerikanerna: antifederalisterna. (Det skall erkännas att inte alla antifederalister var så libertarianska som de bästa av dem var.) Libertarianer som har vad som har kallats en fetish för konstitutionen kan knappast omfamna de principiellt motiverade libertarianska motståndarna av deras älskade konstitution. Den berättelsen skulle inte hålla ihop. (Se ”The Constitution as Counter-Revolution” av Jeffrey Rogers Hummel.)

Många libertarianer tycker även om att måla landets tidiga period i fredliga färger, citerande Washington, Jefferson och Madison när de uttalar sig mot stående arméer, allianser och krig. I motsats till idag, får vi höra berättat för oss, hatade det amerikanska folket och deras ”ledare” imperium och imperialism. Men det är missvisande. Redan från start var de amerikanska härskarna, med folkligt stöd, inställda på åtminstone ett kontinentalt imperium, inklusive Kanada, Mexico och närliggande öar. En del tog sikte på hela den västra hemisfären. Amerikanerna var inte antiimperium; de var anti-brittiskt-imperium – eller, riktigare, anti-gamla-världen-imperium. De ville inte längre vara kolonister. Amerikas framtida härskare betraktade sin revolution som en uppgörelse mellan en förbrukad gammal imperialistisk ordning och en ny imperialistisk ordning i stigande från den nya världen. (Självklart kallades detta ett imperium för frihet.) Kontinental expansion — erövring — krävde en armé mäktig nog att ”flytta” indianerna från land som den vita befolkningen eftertraktade. ”Förflyttning” betydde självklart att brutal inlåsning — så att den indianska populationen kunde kontrolleras — eller utrotning. Detta statliga program innehöll en serie krig mot andra länder i namnet av nationell säkerhet.

Kontinental expansion genomdrevs även via erkänt ickekonstitutionella handlingar, till exempel statens annektering av Napoleons Louisiana-territorium, vilket ställde invånarna under den amerikanska regeringens jurisdiktion utan invånarnas medgivande. 1812 års krig motiverades delvis av en önskan att ta Kanada från britterna. (Se min artikel ”The War of 1812 Was the Health of the State”, del 1 och 2.) Några år senare började den amerikanska administrationen att bygga en armé och en flotta för att kunna trakassera Spanien till att ge upp ett annat stort territorium. På detta sätt vann den amerikanska regeringen jurisdiktion över ett stort territorium som sträckte sig till Stilla Havet, från vilket marinen kunde utsträcka amerikanskt inflytande och makt till Asien. (I ljuset av detta imperiebygge kan inbördeskriget betraktas som en insats för att bevara imperiet.)

Nationens säkerhet var alltid i politikernas tankar: den exceptionella nationen, vars öde var uppenbart, kunde aldrig känna sig trygg, omgivet av den gamla världens monarkier och deras koloniala erövringar. Amerikanska politiker hoppades oftast kunna tillskansa sig dessa erövringar via förhandlingar, men krig — något som framträdande politiska figurer ansåg vara bra för den nationella andan — var alltid ett alternativ, som statssekreteraren John Quincy Adams i klartext lät spanjorerna veta under åren före 1820. Om Spanien hade varit mer trotsigt mot Adams, hade det spansk-amerikanska kriget inträffat 78 år tidigare än det gjorde.

Vi kan vidkännas att ledande politiker var liberala på ett område. De ville inte att centralregeringen skulle inkräkta (som britterna gjorde) godtyckligt när det kom till amerikaners privatliv. De privata friheter som detta resulterade i kan förklara det ökande välståndet. Men libertarianer tenderar att dra lite väl stora växlar på detta. Faktum är att i och med 1812 års krig — bara lite drygt två decennier efter att konstitutionen ratificerats — så verkade amerikanska makthavare, även tidigare Jeffersonister, för utökad makt till centralregeringen, inklusive en central roll i ekonomin för att skapa nationella marknader och en stat i den nationella säkerhetens intresse. De blev avbrutna när den äldre Jeffersonistiska delen av det amerikanska politiska etablissemanget kom till makten en kort period, men centralisterna lyckades snart vinna denna kamp för gott. Alexander Hamilton och Henry Clay log säkert stort.

Regeringens roll i ekonomin kom i form av en aggressiv handelspolitik, infrastruktursatsningar (ofta innebärande att politiska kontakter gav tillgång till land) och mer. Handelskrigen innan, och med anknytning till, 1812 års krig övertygade de flesta amerikaner om att regeringen var oumbärlig för att göra USA till en global handelsmakt. Frihandel betydde inte laissez faire av Richard Cobdens snitt utan snarare vidlyftiga ansträngningar av regeringen för att ge amerikanska köpmän tillgång till utländska marknader; med våld om så krävdes. Utan vidare dröjsmål skiftade målet från öppna marknader och ömsesidighet till nymerkantilism. Affärsintressen med goda politiska förbindelser kunde hela tiden räkna med privilegier. (Grover Cleveland klagade på detta 1888.)

Jag påstår inte att tidiga amerikaner skulle ha uppskattat Amerika av idag. Några av dem skulle absolut inte ha gjort det. Det jag påstår är att vad de föredrog — nationell och kommersiell storhet — förberedde marken för vad Amerika har blivit, oavsett om de skulle ha föredragit det eller ej. Man kan inte både äta kakan och ha den kvar. Man kan inte bygga ett kontinentalt imperium och en världsomspännande politisk och militär närvaro utan att plantera fröet till en mäktig regering på hemmaplan, en nationell säkerhetsstat med allt vad den kräver:  inkomstskatt, regleringar, centralbank och en välfärdsstat för att ta hand om systemets offer, även om det senare mest är till för att dämpa det radikala motståndet.

Om libertarianer tecknar denna del av historien fel, gör de inte enbart friheten en otjänst genom att vara oinformerade, utan också genom att associera frihetlig filosofi med en berättelse som är mer korporativistisk och imperialistisk än libertariansk. Som jag har sagt förut, den gamla goda tiden ligger framför oss.


Det engelska originalet är översatt av Peter Strömberg. (Originalet till originalet hittar du här.)

4 kommentarer till Ӏlskade konstitution

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *