Entusiastiska ämbetssökare

shutterstock_83729707

Vi borde inte irriteras över politiker som häver ur sig fullkomligt absurda påståenden. De gör ju trots allt bara sitt jobb. Trots detta blir vi irriterade. Tyvärr irriterar olika politiker olika människor. Pascal sa att de flesta av våra problem har att göra med vår oförmåga att sitt tyst i ett rum, men jag tror att de uppstår främst på grund av vår oförmåga att hålla med varandra om vad som är absurt.

Häromdagen läste jag en artikel i en fransk tidning som hade rubriken För ett fritt och europeiskt Katalonien. Jag visste direkt att det som följde måste vara smörja: en artikel med rubriken För ett förslavat och centralafrikanskt Katalonien hade varit betydligt mer intressant att läsa, och den skulle i alla fall ha varit originell. Endast det som är värt att säga emot är värt att sägas.

Artikeln hade skrivits av Artur Mas, presidenten av Kataloniens Generalitat, en nationalist som hoppas leda Katalonien till fullt självbestämmande. Givetvis använde han orden ”fritt” och ”europeiskt” på ett särskilt, teknokratiskt, sätt som endast medlemmar av den politiska klassen kan. Mot slutet av artikeln skriver Señor Mas följande:

Den framtida katalanska staten kommer att vilja fortsätta att vara en del av den Europiska Unionen: den kommer att vara pålitlig och lojal i sina affärer med de europeiska institutionerna och regeringarna. Katalanerna har historiskt sett varit entusiastiska försvarare av Europas konstruktion.

Europas konstruktion? Frasen används ofta, men aldrig med avseende på exakt (eller ens närmelsevis) vad det är som konstrueras. Det är som att hela Europas befolkning bjudits in på en mystisk magitur, utan att vare sig destinationen eller erfarenheterna på vägen dit, specificerats. Befolkningen har inget annat val än att lita på förarna och guiderna.

Det är dock inte särskilt svårt att urskilja målet med denna konstruktion, som politiska byråkrater som Señor Mas föredrar att kalla det. Faktum är att det endast kan finnas ett mål, en plan, för en sådan konstruktion: en suverän superstat som, givet den moderna centraliseringstendensen, kommer att lämna hela länders ledare med betydligt mindre makt än guvernörer i amerikanska delstater, än mer så eftersom många av länderna, likt Katalonien, kommer att vara väldigt små och knappast ha särskilt mycket att säga till om.

Alla de nationalismer som hotar att bryta sönder sedan länge etablerade stater, som den skotska, katalanska och den flamländska nationalismen, verkar märkligt nog väldigt fördelaktigt inställda till en allt mer sammansvetsad Europeisk Union (ett annat ord för konstruktion). Självständighet är dock endast vettigt om det finns en stor grad av suveränitet, men en europeisk konstruktion, eller en allt mer sammansvetsad union, betyder allt mindre suveränitet för nationalstater tills de helt och h ållet försvinner. Nationalisterna verkar vilja hoppa ur stekpannan, rakt in i elden.

Faktum är att deras nationer redan har så mycket autonomi som det är rimligt att de kommer att tillåtas ha under den nya ordning de påstår sig vara så fästa vid. Skottland, Katalonien och Flandern har parlament med ansenlig makt. Dessutom är en av de allra tydligaste gränserna i Europa den mellan Vallonien och Flandern.

I sin artikel skriver Señor Mas att det vore löjligt att anklaga honom för att vilja upprätta gränser eftersom han är så fantastiskt pro-europeisk. Men var är då poängen med nationalism om det inte finns gränser? Faktum är att det finns en sådan poäng, men det är inte en som talar väl om hans eller hans supportrars ambitioner.

Den Europeiska Unionen har tre huvudsakliga funktioner. Den ger fransmännen illusionen av makt, tyskarna en möjlighet att vara något annat än tyskar, och ett hopp om evigt liv, eller i alla fall makt bortom en demokratisk politikers normala, naturliga, liv, för den politiska klassen i alla europeiska länder. Det är en gigantisk pensionsfond för de europeiska politikerna.

Många unions-supportrar hävdar att den bibehåller freden i Europa. Det är så klart både absurt och innerligt anti-tyskt att hävde det. Det har aldrig varit någon risk för att Portugal skulle attackera Estland, eller att Grekland skulle attackera Belgien. Den enda tänkbara konflikten i Västeuropa är den mellan Frankrike och Tyskland, men att föreställa sig en sådan konflikt idag vore att anta att tyskarna inte förändrats alls sedan 1945, vilket är absurt. Freden efter 1945 inträffade eftersom det varken fanns vilja, medel eller önskan att fortsätta kriga i Europa. Det hade inget som helst att göra med etablerandet av den gemensamma marknaden, så som den existerade då.

Det är dock enkelt att sympatisera med politiker som blir trötta på det politiska spelet så som det spelas i parlamentariska demokratier, med den trötta och nervösa jakten på att bli omvald. Självklart vill de pensionera sig på den Europeiska administrationens soliga högland, med de feta lönekuverten och det ännu mer generösa utgiftskontot, där sådana vulgära saker som val aldrig äger rum och där du kan vara viktig för evigt, undvika skatt i perfekt lugn och aldrig någonsin behöva betala för din lunch. Efter att ha lyssnat på en genomsnittlig konversation i en bus eller på en bar, vem vill egentligen ägna hela sitt liv åt att jaga röster av idiotiska deltagare, eller se till att man aldrig säger eller har sagt något som kan reta upp dem? Ett sådant liv vore ett helvete. Att aldrig kunna säga vad man egentligen tycker, alltid gå på äggskal, att vara så rädd att säga något som är fel att man reduceras till Artur Mas langue de bois.

Nationalisterna som hävdar att de vill ha självständighet men som samtidigt är entusiastiska försvarare av Europas konstruktion är, oavsett om de förstår det eller inte (vi är oftast mest blinda när vi bygger vårt eget bo), ännu mer entusiastiska ämbetssökare. Hur många nya, uppblåsta utrikesministerier, så klart med allt mindre att göra, kommer att behöva skapas? Hur många ambassadörer och kulturattachéer, andrahands- och tredjehands-ministrar, och militärattachéer (utan en armé där de kan vara ledande befattningshavare) måste utses och statschefer väljas, och så vidare, och så vidare? Limousinindustrin kommer att blomstra, och än mer så produktionen av tonade rutor och skottsäkra glas. Chaufförer behöver inte heller oroa sig för att de kommer att anses vara överflödiga.

Det är dock inte sannolikt att friheten kommer att gynnas särskilt mycket.


Originalartikeln har översatts till svenska av Joakim Kämpe.

1 kommentarer till ”Entusiastiska ämbetssökare

  • En sak artikelförfattaren tycks ha missat, är att den europeiska secessionismen (även i Sverige) berörs av två fenomen: regionalismen och urbanismen.

    Den första faktorn handlar om statens försvagning och regionernas förstärkning. Idag talar man politiskt om timglasmodellen, där EU-nivån och den regionala växer till sig, medan staten tappar betydelse.

    Den andra faktorn är den framtida urbanutvecklingen. Trenden pekar mot framväxt av ”Megacities”, d.v.s. stora städer. Politiska kännare menar att den politiska makten kommer att ligga i metropolerna och inte i staterna. Borgmästare kommer alltså ha den politiska tyngden, och inte presidenter.

    I Sverige håller t.ex. Skåne på att växa ihop med östra Sjælland, och bli en del av ”Wonderful Copenhagen”, en av Europas metropoler med den ekonomisk-tekniska-kulturella och politiska makt som hör ihop med metropolen.

    Är det konstigt att den secessionistiska rörelsen i Skåne som geografiskt, urbant och demografiskt är en del av Storköpenhamn och skilt från Sveriges tyngdpunkter, främst hämtar sin näring från den svenska statens brott mot EU:s regler om fri rörlighet för varor, personer, tjänster och kapital?

    Och är det konstigt att secessionister i Sverige hellre är gutar, jämtar, skåningar, bohusare, smålänningar etc i regionernas Europa, än Stockholms underdåniga medborgare?

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *