Tiggeridebattens falska trikotomi

KåkstadExpressens ledaress Anna Dahlberg publicerade nyligen en högst uppmärksammad krönika om tiggeriet. Den ovanligt rättframma konfliktpresentationen lyder enligt följande:

I grunden finns det bara tre positioner att välja mellan: 1) att genom systematiska avhysningar och/eller ett förbud se till att färre väljer att söka sig hit för att tigga, 2) att acceptera framväxten av kåkstäder och öppen misär eller 3) att ta ett försörjningsansvar för fattiga EU-migranter som vill bo i Sverige.

Men är denna uppställning verkligen komplett? Bara inom ramen för välfärdsetatismens egen logik.

Det växande tiggeriet på gator och torg i Sverige är ett typexempel på en i ekonomiska kretsar välkänd problemformulering som går under namnet allmänningens dilemma. Problemet är att avsaknaden av tydligt definierad äganderätt tenderar att leda till överexploatering, då kostnaden för att använda resursen ifråga inte alls eller inte till fullo bärs av användaren.

Människor som har tillgång till en vara kommer att konsumera den tills den förväntade marginalnyttan överstiger den förväntade marginalkostnaden för att göra det. Vad är marginalkostnaden för att utnyttja offentlig egendom, såsom gator och torg? För den enskilde upplevs den som noll eller nära noll eftersom länken mellan användare (individ) och kostnadsbärare (skattebetalare) är mycket vag och indirekt. En kraftig diskrepans uppstår mellan utbud och efterfrågan, ty när den förväntade marginalkostnaden att konsumera går mot noll så går efterfrågan mot oändligheten – förutsatt att efterfrågan är någorlunda elastisk. Det råder därmed alltid ”brist på resurser” i den offentliga administrationen.

Och inga av alternativen som framställs i Expressen bringar den oändliga efterfrågan på gratisvaror i balans med ett, under alla omständigheter, begränsat utbud. Debatten handlar mest om vem som ska ha rätt att sko sig på andras bekostnad och om vilka specifika resurser som politiker aktivt ska uppmuntra människor att överexploatera.

Den fjärde vägen är lika radikal som intuitiv och enkel: om allmänningen inte kan existera utan att bittra konflikter uppstår så måste vi göra oss av med den. När vi en gång kommer så långt som att beakta denna fjärde väg kommer dörren också stå på glänt för möjligheten att avtala fritt på arbetsmarknaden, så att de tiggare som vill kan få riktiga jobb.

37 kommentarer till ”Tiggeridebattens falska trikotomi

  • Det råder en liten lustig motsägelse mellan att förfasa sig över tiggarnas situation och samtidigt lägga på ett leende åt åtgärder som stänger dem ute från arbetsmarknaden.

    De borde vara varje enskild individs skyldighet att ta ansvar för sitt eget liv och bekämpa alla åtgärder som begränsar möjligheten till det.

  • Ja problemet med tiggeriet skulle nog snabbt försvinna om kommunerna tog ut avgift av tiggarna på samma sätt som man gör för korvförsäljare, marknadsstånd eller glasskiosker. Nu får ju enligt rykten tiggarna redan betala för att sitta på sina platser till folk som säljer platser som är allmänna.

    Rent praktiskt så blir det väl svårt att driva in pengarna men å andra sidan får polisen en anledning att ingripa.

    Har sett i Italien hur finanspolisen kollar efter tillstånd och licenser på folk som uppträder på öppna platser.

    • Jag är i alla fall motståndare till att en person som vill driva en rörelse måste be om tillstånd för det.

      Finanspolis? Lustigt namn på en maffiaorganisation. Det är väl så en kriminell organisation kallas som är sammanlänkad med politikerna?

  • Det var ju en annorlunda infallsvinkel.

    När man pratar om problemen med allmänningar brukar exemplen oftast utgå från att det finns en ganska påtaglig resurs som kan konsumeras, t.ex vad gäller bete eller fiskning.

    Nu är det dock själva förekomsten av gator och torg samt det handlar om. Det förefaller fullkomligt omöjligt att lösa denna problematik med utökat privat ägande. Tvärtom skulle jag bestämt vilja hävda att alla fungerande samhällen måste ha en ganska omfattande rätt till att fritt ta sig fram.

    I Schweiz, där jag bor sen länge, är det mycket påtagligt att det över tiden har utvecklats en stark sedvanerätt som ger alla en rimlig rätt att fritt ta sig fram över andras mark. Detta är alldeles uppenbarligen nödvändigt, eftersom stora delar av innevånarna annars skulle kunna utpressas på i princip hela värdet av sina fastigheter.

    Däremot har inte detta något som helst att göra med tiggeri. Vill man slippa detta kan man lätt göra som i stort sätt alla andra västländer, inklusive Schweiz, nämligen införa ett förbud. Det är absolut inte konstigare än att förbjuda t.ex samlag på publik plats.

    Slutligen är det fullkomligt groteskt att på något sätt anse att eftersom svenska gator och torg är fritt tillgängliga för svenskar, så måste de med automatik vara lika tillgängliga för hela jordens befolkning.

    • ”Tvärtom skulle jag bestämt vilja hävda att alla fungerande samhällen måste ha en ganska omfattande rätt till att fritt ta sig fram”.

      Nu får du berätta hur den positiva rätten skall kunna genomföras, utan att initiera våld eller hot om våld mot andra markägare?

      • Denna positiva rätt uppkommer normalt via sedvänja.

        Tänk er det lilla samhället i bergen dit Galt och andra flydde i Atlas Shrugged. Som du säkert minns, så gick folk fritt mellan husen där! Nu kan man ju teoretiskt tänka sig att alla individer hade avtal med alla andra som gav dem rätt att passera över deras mark, men i praktiken utvecklas detta alltid som en självklar sedvänja om fria individer lever sida vid sida.

        Nu tog inte Rand upp denna problemställning i boken, men frågan är vad som hade hänt om en markägare där vägrade att samarbeta och detta resulterade i att andra markägare inte kunde ta sig till och från sina fastigheter. Det troliga utfallet är då hot eller våld.

        Lika självklart är att det utvecklas begränsningar mot att icke boende kommer in och nyttjar dessa rättigheter.

        Schweiz är ett bra exempel på vad som händer när denna process får löpa under flera hundra år. Alla innevånare har ganska omfattande rättigheter att röra sig fritt och markägare är skyldiga att upprätthålla stigar, vägar och annat. Men det är mycket hårda regler för att få flytta hit samt för att bli medborgare.

        Vad gäller befintliga gator och torg har denna ”positiva rätt” redan genomförts och de som köper en fastighet som inkluderar gatumark är i princip drabbade av en belastning, dvs. deras äganderätt av den delen av fastigheten är kraftigt inskränkt och kan nog i många fall mer betraktas som en ren belastning.

      • Du gör ett problem av ett ickeproblem. Tänk dig 64 markägare i form av ett schackbräde. Varje ägare kan neka andra att beträda ens ruta. Det innebär att det finns 64 markägare som inte kan röra sig än på sin egen mark. Ganska opraktiskt. Alla markägare kommer att avtala om rörelse på varandras marker så att det blir praktiskt för alla. Vill någon utöva utpressning mot en annan markägare har denne raskt sju andra markägare som kan utöva utpressning mot denne.

        När det talas om rätt utgår de som inte tror på frihet i från att alla kommer att bråka med varandra. Vi som tror på frihet utgår från att alla vill samarbeta och att de som inte vill det är en väldigt liten klick. Klart att alla former av samhällen kommer att ha problem, men i mycket mindre omfattning än i ett samhälle där vi tillåter en liten klicka att ställa till problem för alla, problem som blir globala för alla. Sådana problem är mer eller mindre omöjliga att ställa till med i ett fritt samhälle.

      • @Göran,

        Jag vet inte om din kommentar var riktad till mig, men i så fall är det ett missförstånd,

        I stort sätt håller jag helt med om det du skriver här och det är ungefär samma sak som jag själv ville ha sagt.

        Dock är det min uppfattning att om man vill införa en rätt för ägare av gatumark och torg att fritt bestämma ven som vistas där, då tillhör man i högsta grad en liten klick som vill ställa till problem för alla.

      • Den var avsedd på ditt inlägg.

        Där jag bor äger fastigheten en mark som kommunen upplåter för bilar och de tar även ut avgift för bilar som parkerar där. Men fastigheten får inga inkomster från parkeringen. Om någon som äger fastigheten parkerar på sin egen mark då måste denne betala och får även parkeringsböter.

      • Drar man det du säger till sin spets, ska alla ha rätt att gå fritt över andras marker, oberoende vart marken ligger geografiskt.
        Jag som bor ute på landet ska alltså låta vem som helst komma och gå som dom vill på min mark.

        Det finns inga gator och torg, det är bara koncept. Det som finns är mark, bara att viss mark har asfalt, kullersten, gatubelysning och andra marker växer det gräs, havre och skog på.

      • @Göran,

        Jag förstår inte kopplingen till denna debatt.

        Om du äger en fastighet som även inkluderar gatumark som andra fastighetsägare måste använda för att komma till sina hus, då motsätter jag mig att du i efterhand erhåller rätten att stoppa dessa.

        Att det däremot dyker upp en tredje part (stat, kommun, maffia) som hävdar att du måste betala avgift för att använda din egen mark är ingen som jag stöder. Däremot anser jag att om du fick rätten att belägga en befintlig väg med avgifter, då fungerar du som denna tredje part i relation till de som historiskt har haft rätt att nyttja vägen.

  • Nu är det väl inte så att artikeln önskar se att gator och torg skall privatiseras i större utsträckning utan, som jag tolkar det, de allmänningar (ödetomter) där de sover och bor. 😉

    • Tja, jag tyckte väl att det var ganska tydligt:

      ”Vad är marginalkostnaden för att utnyttja offentlig egendom, såsom gator och torg?”.

      Men författaren för gärna klargöra om jag har missförstått.

      • Varför är det konstigt att förespråka privat ägande även över gator och torg?

        Att en gata är privatägd betyder ju inte att det inte längre finns ”framkomlighet”, utan att det finns någon som är ansvarig för resursen.

      • Precis som att butiker, köpcentrum, parkeringshus och nöjesfält kan vara privata, samtidigt som folk tillåts vistas där, kan precis som du säger torg vara privata.

      • Själva definitionen av ett torg motsätter det du skriver, men visst, på din mark kan du skapa ett torg genom att bygga ett stort antal byggnader runtomkring mitten och vips, har du ditt egna privata torg dit ingen jävel får tillträde. Där sitter du ppå ditt privata torg och njuter…

      • Ett privat torg handlar inte om att man vill vara helt ensam där, utan om att man vill ha rätt att avlägsna människor därifrån. Svårare än så är det inte.

        Varför skulle det motsätta definitionen av ett torg?

      • Sett en skylt med ”Privat väg” någon gång? Som i regel betyder det att du inte får använda ”resursen”

      • Du får åka på privat väg, om du fått tillåtelse av markägaren.
        Dom flesta säger nog ja, om man bara är artig och frågar.
        Men säger dom däremot nej, så kan inte du kräva att du har ”rätt” att ta dig fram på den vägen.

      • Just precis Joel, så är det, i skogen, du kan fråga markägaren,om och när du hittar vederbörande….. men du skulle naturligtvis bli överlycklig om tusentals människor sökte upp dig för att få uppehållstillstånd att befinna sig på ”din” gata? Varje dag? Måste man prata med dig personligen eller räcker det att slå en signal??
        Hundratusen om du råkar äga ett lagom stort torg i Stockholm?

        Norpan, när du har klart för dig vad ett torg är då klarnar det….

      • Om jag äger en bit mark i en stad kan jag välja (vi låtsas att jag har ett fritt val) vad jag vill göra på den. Bygga ett hus, anlägga en parkering eller en park. Om jag vill anlägga en park så är min affärsidé för ett skapa en plats där folk kan koppla av och njuta av mina utsökta kullinariska rätter lagade av den råvararo av högsta kvalité. Alla som beträder parken och har en annan uppfattning, dvs. vill skräpa ner och föra oväsen slänger jag ut utan pardon.

        Sådana parker finns utan att människorna som besöker dem ens vet att de är privata. Om de skulle vara riktigt observanta skulle de kunna upptäcka skillnaden mellan en privat och en offentlig stadspark. Affärsidén ovan fungera bara om parken är välskött.

      • @nostradamus

        Om jag nu äger en bit mark där det finns ett ”torg” och inte vill att folk springer runt där, så skulle jag kanske markera det på någotvis. Eller så kanske jag vill ha 1 miljon samtal om dagen?

        Men vad jag menar är bara att oavsett om det är en kohage eller ett torg på min mark, så spelar inte en viss typ av material in, vad som ger någon ”rätt” att beträda marken.
        Har man rätt att beträda ett torg men inte en hus på annan mark? Eller ska alla få gå överallt vartsomhelst?

  • Din ”fjärde vägens” geniala konfliktlösningsmodell är fantastisk.Om man filar lite på iden, i syfte att undvika alla ”hemska konflikt” varför inte helt enkelt införa utegångsförbud för alla, alltid?? Då blir det lugna gatan…
    Annars kan man tänka sig att de nyblivna ägarna till gator och torg anställer tiggarna för att vakta deras gatstumpar och inkassera vägtullar. Massor av jobb skapas…

  • Några klargöranden:

    Min uppfattning är att skribenten anser att gator och torg är allmänningar och att han vill avskaffa dessa.

    Detta bör innebära dels att statligt ägda gator och torg ska privatiseras dels att den privata äganderätten för gatumark ska omdefinieras, så att markägaren har full kontroll över vem som tillåts att vistas där.

    Jag har inget emot privat äganderätt vad gäller gator och torg, men jag motsätter mig starkt en omdefiniering av denna. Att en bit mark blir gata är i princip en begränsning och belastning för en fastighetsägare men samtidigt en tillgång för alla andra som nyttjar denna.

    Min uppfattning är att skapandet av gator, eller helt enkelt rätten att gå över andras mark, bör ske frivilligt och att detta även är vad som sker naturligt i fria samhällen. Men när dessa stigar och vägar är skapade kan man inte återinföra rätten att begränsa vem som nyttjar den, möjligen med undantag av att alla som har en sedvanerätt att färdas där godkänner saken. Vilket i praktiken lär vara helt omöjlig i t.ex en stad.

  • En fråga:

    Vissa av mina inlägg går igenom direkt och andra ”väntar på granskning”. Det är väldigt störande om man ska försöka att delta i en debatt. Vad är det som styr detta?

  • Har blivit väldigt förvånad över tillämpningen av ”besittningsrätten”. Om en tiggare sätter sig i en galleria på samma plats i flera dagar/veckor/månader, ska de alltså ha besittningsrätt till den delen av gallerian?

    • @Tommy,
      I en del länder finns det ”squatting rights” dvs. om man slår upp et skjul eller liknande på någons mark har man efter en visst tid rätt att stanna där. Detta infördes t.ex i Sydafrika och ledde till att många markägar skaffade ormar och annat för att göra sin mark mindre attraktiv.

      Att något liknande skulle införas i Sverige verkar fullt möjligt, Målet förefaller ju vara att snabbast möjligt få landet att bli en del av tredje världen och detta skulle passa utmärkt i en dylik process.

  • Till ”författaren”
    Du är en dum jävel som skriver populistisk smörja för lite uppmärksamhet och jag är en ännu dummare jävel som sväljer betet och ger mig in i stolligheterna….ska inte upprepas, från min sida i alla fall..

    • @Nostradamus : Jag föreslår att du skärper dig om du vill ha fler kommentarer genomsläppta. Vi är ganska ointresserande av trollande.

      Med vänlig hälsning

      // En annan dum djävel här på mises.se

      • [Här hade Nostradamus d.y. skrivit ytterligare en kommentar som vi inte tyckte var särskilt lämplig, så vi tog bort den. Synd.]

  • Bara så ni vet är
    ”Offentligt rum är ett begrepp i samhällsplanering för utrymmen i bebyggelse inomhus eller utomhus dit allmänheten har enkelt tillträde. Dit räknas framför allt gator, torg och parker.
    ” De offentliga rummen är de vardagliga mötenas platser där vi går och handlar och där vi besöker kaféer och restauranger. I historien har kaféerna intill gatorna fungerat som en slags tredje plats, där man har smitt ränker för att störta övermakten, som under franska revolutionen. De offentliga rummen har genom historien haft en väldigt stor roll för demokratins utveckling. Städerna är de platser där främlingar har mötts och det är i de offentliga rummen som de mötena har ägt rum. Därför är det oerhört angeläget att vi slår vakt om de offentliga rummens offentlighet. .. det behövs tydliga regler för de offentliga rummens utformning. De ska vara attraktiva mötesplatser för alla, de ska vara till för alla på lika villkor och särintressen ska inte tillåtas styra…

    De offentliga rummen definierar tillsammans med stadslandskapet och byggnadernas arkitektur en stads karaktär.”

    • Att allmänheten har tillträde och att ägaren har rätt att kasta ut folk som inte beter sig är i sig inte oförenliga saker. Syftet med t.ex. en restaurang är ju att allmänheten ska ta sig dit och äta, men man vill kunna kasta ut folk som använder borden som toalett.

      • ”Att allmänheten har tillträde och att ägaren har rätt att kasta ut folk som inte beter sig är i sig inte oförenliga saker”

        Visst, så är det. Men nu pratar vi om gator och torg där det finns en etablerad rätt för allmänheten att vistas och där denna rätt är helt avgörande för t.ex värdet på deras bostäder.

        Sen är det självklart så att markägaren normalt har (eller bör ha) rätt att avhysa folk som sysslar med annat än att bara ta sig fram.

  • Den enda anledningen att tiggare över huvud taget finns kvar är att vi som folk ger dem pengar, så enkelt är det. Så vi borde varken diskutera avhysning eller privatisering av gator och torg, utan det kollektiva dåliga samvete som vi alla växt upp med. Samvetet som säger till oss att vi ska tycka synd om folk, speciellt icke-svenska sådana.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *