En Lärdom, kapitel 4: Offentliga utgifter kräver skatter

EIOL
Det finns ingen villfarelse som är mer seglivad och inflytelserik än den om statens förmåga att lösa alla våra ekonomiska problem genom att spendera pengar. Har den privata industrin stagnerat? Det kan lösas med statliga åtgärder. Finns det arbetslöshet? Det måste förstås bero på “otillräcklig privat köpkraft”. Botemedlet är uppenbart. Allt som behövs är att staten spenderar tillräckligt mycket för att kompensera underskottet.

Det finns mängder av litteratur baserat på denna vanföreställning. Det som så ofta händer med den här typen av doktriner är att de bildar ett intrikat nätverk av vanföreställningar som alla stärker varandra. Vi kan inte utforska hela nätverket just här – vi återkommer till grenar av det senare – men vi kan titta närmare på orsaken till vanföreställningarna, det som gett upphov till resten av nätverket.

Utöver det som naturen kan ge oss gratis måste allting vi införskaffar betalas för på något sätt. Världen är full av självutnämnda ekonomer som har många listiga planer för att lyckas få någonting för ingenting. De menar att staten kan spendera hur mycket som helst utan att driva in skatter, den kan skuldsätta sig upp över öronen utan att någonsin betala tillbaka, allt eftersom vi “lånar av oss själva”. Vi återkommer till den här typen av extraordinära doktriner vid ett senare tillfälle. För stunden måste vi tyvärr vara dogmatiska och poängtera att sådana önskedrömmar historiskt sett alltid blivit krossade av nationell insolvens eller skenande inflation. Alla statliga utgifter måste helt enkelt i slutänden betalas med skatter. Att försöka skjuta upp det oundvikliga gör bara problemet större, och inflation i sig är egentligen bara en slugare form av beskattning.

Genom det här kapitlet tar vi för givet att det behövs en krona skatteintäkter för varje krona som staten spenderar, antingen omedelbart eller i slutänden. När vi ser på saken ur detta perspektiv kommer det förmodade mirakel som staten utför när den spenderar skattepengar se helt annorlunda ut.

Det behövs en viss mängd offentliga utgifter för att kunna tillhandahålla väsentliga samhällsfunktioner. En viss del offentligt arbete är nödvändigt för att kunna erbjuda grundläggande offentliga tjänster som exempelvis vägar, broar och tunnlar, myndighetsbyggnader, polis och brandkår. De här tjänsterna har en självuppfyllande nödvändighet på grund av sin funktion och kan försvaras enbart på denna grund. Det som är oroande är en offentlig sektor som är tänkt att “tillhandahålla jobb” eller ge samhället en välfärd den annars inte haft.

Det byggs en bro. Är den byggd för att tillmötesgå allmänhetens krav? Är den byggd för att lösa ett trafik- eller transportproblem? Med andra ord; är den så nödvändig att den trumfar de saker skattebetalarna hade valt att länga sina pengar på om de inte hade blivit beskattade? Då finns det ingen invändning. Men om den är byggd enbart för att tillhandahålla jobb, då är det en helt annan typ av bro. När målet är att tillhandahålla jobb, får behovet en underordnad betydelse. Istället för att fokusera på var broar måste byggas, frågar sig staten var de kan byggas. Kan de komma på troliga anledningar till varför det behövs ytterligare en bro mellan Östland och Västland? Plötsligt blir byggandet ytterst viktigt. De som ifrågasätter nödvändigheten avfärdas som reaktionärer. Man lägger fram två argument för att bron ska byggas, det första är att projektet kommer att skapa jobb som inte annars hade existerat.

Detta är dock bara de omedelbara och synliga effekterna. Vi måste lära oss att se bortom primära konsekvenser och istället se de sekundära effekterna. Om vi ser bortom de som direkt tjänar på ett statligt projekt och istället ser till de som blir indirekt påverkade så uppenbarar sig en annan bild. Det ligger en sanning i att en specifik grupp brobyggare kommer få mer jobb under perioden, men bron måste likväl betalas av skattepengar. För varje krona som spenderas på bron kommer en krona att tas från skattebetalarna. Om brobygget kostar 10 miljoner, förlorar skattebetalarna 10 miljoner. Pengar de annars hade kunnat spendera på saker de faktiskt behöver.

Kontentan är att för varje offentligt jobb som skapas av broprojektet, försvinner en privat tjänst någon annanstans. Vi kan se brobyggarna utföra sitt jobb, ett faktum som gör att jobbargumentet blir väldigt övertygande för de flesta. Men det finns effekter vi inte ser, exempelvis de jobb som förstördes när 10 miljoner togs från skattebetalarna. Jobben har avletts på grund av projektet. Fler brobyggare innebär färre bilbyggare, radiotekniker, textilarbetare, bönder.

Sedan kommer vi till det andra argumentet. Bron är på plats. Låt oss anta att det är en bra bro. Den har kommit till genom statlig finansiering. Var skulle den varit om reaktionärerna fått sin vilja igenom? Det hade inte funnits någon bro och landet hade blivit mycket fattigare.

Här har det statliga slöseriet vunnit stöd hos de som inte kan se längre än det som är omedelbart synligt. För de kan se bron. Men om de har lärt sig att vara uppmärksamma på både direkta och indirekta konsekvenser, kan de med sina inre ögon se vilka möjligheter som gick förlorade på kuppen. De kan se de bostäder som aldrig byggdes, de bilar och radioapparater som aldrig monterades, de kläder och kappor som aldrig syddes, de grödor som aldrig såddes. För att föreställa sig detta krävs en typ av kreativitet som inte många människor har. Det är kanske lätt att tänka på icke-existerande ting någon enstaka gång, men de blir inte bestående på samma sätt som bron vi kör förbi varje dag. Vad som har hänt är helt enkelt att en sak blivit byggd istället för en annan sak.

2

Det här resonemanget kan förstås tillämpas på alla former av offentligt arbete. Till exempel när man använder skattepengar för att bygga bostäder för låginkomsttagare. Det enda som händer är att man tar skattepengar från familjer med högre inkomst (och kanske även från familjer med låg inkomst) och tvingar dem att subventionera de utvalda låginkomstfamiljerna så att de kan få ett bättre boende för samma eller lägre hyra än innan.

Vi ska här belysa felaktigheterna i två av argumenten som talar för byggandet. Ett argument är att det skapar jobb, det andra att det skapar välfärd som inte annars funnits. Båda dessa argument är felaktiga eftersom de förbiser vad som går förlorat genom beskattning. Beskattning för offentligägda bostäder för låginkomsttagare förstör lika många jobb inom andra sektorer som det skapar inom husbyggandet. Det bidrar också till att privatägda bostäder inte byggs, att tvättmaskiner och kylskåp inte tillverkas, att det uppstår brist på en mängd andra varor och tjänster.

Ett försvar är att offentliga bostäder inte behöver finansieras med en klumpsumma utan med årliga hyressubventioner. Detta betyder bara att kostnaden sprids över många år istället för att koncentreras på ett. Det betyder även att det som tagits från skattebetalarna sprids över många år istället för att koncentreras under ett. Sådana teknikaliteter är dock irrelevanta för huvudpoängen.

De som förespråkar offentligt byggda bostäder har ett psykologiskt övertag i och med att både byggarbetarna och slutresultatet kan ses med egna ögon. Folk bor i lägenheterna och visar stolt upp dem för sina vänner. Jobben som försvann och tjänsterna som aldrig utfördes är osynliga. För att verkligen kunna uppmärksamma de osynliga ting som aldrig kom till världen krävs det en tankemässig kraftansträngning varje gång man ser husen och de lyckliga människorna. Är det då förvånande att förespråkarna för offentligt byggande avvisar detta om man gör dem uppmärksamma på det? De ser kritiken som ett teoretiskt påhitt medan de pekar på de offentliga bostäder som nu existerar. Som en av karaktärerna i Bernard Shaws Sankta Johanna svarar när han hör om Pythagoras tes att jorden är rund och snurrar runt solen: “Vilken dåre! Kan han inte använda sina ögon?”

Samma argument kan användas när det gäller gigantiska projekt såsom stora dammbyggen. Med tanke på storleken finns det en mycket större risk för en optisk illusion. Här finns en gigantisk damm, en enorm båge i stål och betong, “större än vad något privat kapital hade kunnat åstadkomma”, fotografernas fetisch, socialisternas himmelrike, den mest använda symbolen för det mirakel som heter statligt byggande och ägande. Det finns mäktiga generatorer och kraftverk, en hel region som lyfts upp till en högre ekonomisk nivå, som attraherar fabriker och industrier som inte annars kunnat existera. Och det hela framställs av dess anhängare som en nettovinst för samhället.

Vi behöver inte gå in på själva värdet av stora dammar eller liknande offentliga projekt. Men vi behöver töja på fantasins gränser och titta på debitsidan av bokföringen. Om man tar skattepengar från människor och företag och spenderar dem i en specifik region är det väl inte konstigt att just den regionen blir förhållandevis rikare? Vi bör komma ihåg att andra regioner därmed har blivit fattigare. Det där som “inte hade kunnat byggas av privat kapital” har faktiskt byggts av privat kapital – kapitalet som konfiskerats med hjälp av skatter. Återigen måste vi med tankekraftens hjälp träna upp vår kreativitet för att kunna se det osynliga som aldrig kom till på grund av pengarna som togs från människor över hela landet för att kunna bygga en fotogenisk damm.

3

Jag har medvetet valt de populäraste exemplen på statliga byggen, alltså de som oftast påhejas av staten och som uppskattas mest av medborgarna. Jag har underlåtit att ta upp de hundratals meningslösa projekt som dras igång när det behöver “skapas fler jobb”. Här brukar projektets nödvändighet bli av underordnad betydelse. Dessutom gynnas själva ändamålet att skapa fler jobb om projektet är slösaktigt och har höga personalkostnader. Under sådana omständigheter är det högst osannolikt att projekten bidrar lika mycket till ekonomin som om skattebetalarna själva hade fått välja att köpa eller tillverka vad de själva ville, istället för att bli tvingade att kapitulera delar av sin inkomst till staten.

Kapitlet är översatt av Nasim Naraghi

1 kommentarer till ”En Lärdom, kapitel 4: Offentliga utgifter kräver skatter

  • Intressant saga av en nollsummelek och påminner, om än mera mondän, om sagan där skräddaren från ett inlämnat tygstycke och lyckades reducera stycket till, ”det bidde ingenting”. Ingen tillfällighet att sagan är den ständige följeslagaren för människan och solen lyser på det onda och goda.
    Vad man kan säga mera påtagligt är att ett aktivt människoliv är kort, riktigt kort. Aktuella sago-objekt fyller oftast av något outgrundligt skäl den tiden och därmed, var sak har sin tid.

    Det är endast att så att säga ”gilla läget” förövrigt, till klok förälder, se till att din avkomma har hygglig utbildning med täckning och helt avgörande för denne blir att vandra med din avkomma, nääe peka icke, blir den bästa av pedagogik.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *