Dechiffrera godhet med icke-aggressionsprincipen

2015-04-02 07.29.46Människosläktet är ett gott släkte, generellt begår vi inte brott mot våra medmänniskor.  Vi går inte hem från en middagsbjudning med värdparets silverbestick i byxlinningen, än mer sällsynt är det att vi brukar våld mot varandra. Vi har en god känsla för vad som är rätt och fel i det personliga samspelet —  i den fysiska världen är vi utmärkt skapade att bete oss på ett sätt som gagnar människor och natur omkring oss och inte bara oss själva.

De allra flesta är dock blinda för de omoraliska handlingar vi begår mot varandra via mellanhanden staten. Jag vill mena att denna blindhet endast är möjlig förutsatt att dessa handlingar stöps om i ett ljus av godhet.

Denna mekanik gäller även de som står vid rodret, otaliga är de politiker som i djup affekt och med genuint intresse för de svagastes situation agiterar för skadliga men ack så vackra statliga program.

Vi behöver ett tankeverktyg för att dechiffrera denna process. För egen del känner jag ett behov av ett sådant verktyg när jag debatterar min libertarianska övertygelse med etatister. Det är svårt att nå fram med yttranden som enbart har en moraliskt principiell grundval. Det räcker inte. Antagligen beror detta på att de flesta av oss i varierande grad är utilitarister. Bäst utfall vinner debatten, alldeles oavsett tvång.

Det verktyg jag talar om är icke-aggressionsprincipen som primärt är en etisk ansats och inte alls utilitaristisk. Men jag vill mena att principen som sådan är användbar i rena nyttoresonemang.

Föreställningen att tvång är ett nödvändigt ont är provocerande, ett rött skynke för libertarianer, vilket ofta får oss att tappa fattningen och avfärda motparter som idioter. Det är ett misstag. Det ger en otrevlig framtoning, och i vår motpart planterar vi en förgrymmad känsla av att vi ämnar tvinga människor att uppleva tvång som tvång. Det är inte DEN kognitiva dissonansen vi vill åstadkomma.

Vill vi nå fram räcker det inte att bara åkalla icke-aggressionsprincipen som vore det en besvärjelse vars kraft skulle åstadkomma det fria och goda samhället. Vi måste aktivt hjälpa förståelse för tvångets negativa effekter på traven.

Att rama in sin argumentation med icke-aggresionsprincipen kan snarare innebära att man bedömer “god” statlig interventionism och försöker destillera fram vad som inte fungerar, vilka de negativa konsekvenserna är och att framför allt härleda dessa negativa effekter till det inblandade tvånget. Det är genom denna debatt-teknik som jag tror vi har bäst chans att ge de många av våra medmänniskor som har fastnat i en typisk statlig utilitaristisk tankevärld en aha-upplevelse som kanske leder dem till en frihetlig tankevärld.

När det gäller sakfrågor vill jag nu exemplifiera ett antal populära “godheter” som staten genom tiderna har implementerat,  vars negativa effekter vi kan förklara som ett resultat av tvång, och vars (bättre) alternativ vi kan beskriva med hjälp av frihet.

Minimilönen

Minimilönen är en känslosam fråga för den som ger sig in i debatten. På ena sidan har vi den vanliga människan som med sund (men vilseledd) äkthet VET att minimilönen skyddar arbetstagare från att arbeta under alltför dåliga förutsättningar. På andra sidan har vi naturligtvis den som lyckats resonera sig fram till att minimilönen har en lång rad destruktiva egenskaper.

Att argumentera mot minimilönen görs bäst genom att vända på steken. Vi kan erkänna minimilönens goda inverkan på de som har arbete. Minimilönen fungerar alldeles utmärkt för att åstadkomma en lägsta nivå, men bara för de som redan arbetar och för de som någonsin kommer arbeta. Minimilönen har helt enkelt en protektionistisk effekt, och därigenom också en exkluderande effekt. Detta kan inte med enkelhet försvaras som godhet.

Med tvång åtnjuter den protektionistiskt inkluderade gruppen en kortsiktigt garanterad nivå av lönetrygghet på bekostnad av  att en annan grupp hålls utanför och inte kan konkurrera ens på sikt. Den arbetslösa gruppen måste naturligtvis försörjas, sysselsättas eller utbildas. Vi exkluderar människor på ena kanten, alltså måste vi inkludera dem på den andra, båda dessa alternativ måste underhållas med tvång eftersom de går tvärtemot den naturliga grundförutsättningen — att ingen bör exkluderas på grund av hur billigt man erbjuder sig på arbetsmarknaden.

Vidare kan vi med lätthet se att de som är exkluderade från arbetsmarknaden tenderar fortsätta att leva exkluderade från arbetsmarknaden. Över tid skulle många av de som kommer in på en låg lön lära sig saker, göra sig viktiga för arbetsgivare, höja sitt värde och förbättra sina förutsättningar. Så länge de inte kan få in foten, hålls de på samma permanent låga nivå.

För mig är detta en solklar empirisk vinst för icke-aggresionsprincipen. Det är med hjälp av kapitalisering och flexibel arbetskraft som våra förfäder har skapat det välstånd med vilket vi idag kan idka felriktad tvångsgodhet. Verkligheten är inte är grunden förändrad, det är fortfarande kapitalisering och fri kontraktsrätt som kommer tjäna oss bäst, och ge flest människor chansen att skapa sig materiell bekvämlighet.

(Minimilönen representeras i Sverige av de så kallade kollektivavtalen, en avtalsform som bara genom sitt namn avslöjar sitt syfte. Kollektivavtal har via statlig lagstiftning exakt samma nedriga inverkan på de svagaste i samhället som verksamma minimilöner.)

Centralbanksystemet

Uppkomsten av centralbanksystemet i USA såldes på gemene man som vore det en gräsrotsrörelse — en ärofylld kamp ämnad att tämja starka bank-karteller och därmed skydda den fria marknaden. Denna berättelse var så stark att man med dess hjälp kunde grunda världens största bankmonopol, the Federal Reserve.

Murray Rothbard menar i sin skrift “The Origins of the Federal Reserve” att rörelsen var orkestrerad av opinionsbildning och lobbyverksamhet centrerad kring bank och industrimagnaterna Rockefeller och J.P Morgan, deras syfte var att kunna kartellisera sina banknäringar ostört, samtidigt som de viftade fanan om att de gjorde det för att tygla monopolisering och stabilisera banknäringen för folkets bästa. Rothbard har rätt, det som gjorde att reformerna kunde implementeras var rörelsens godhetsretorik. Jag är övertygad om att det fanns ett verkligt stöd från gemene man.

Idag ser den ekonomiskt bildade människan vilka skadliga effekter centralbanksystemet har på ekonomin och på människan i stort. Det finns ytterst få verkliga marknadskrafter kvar i banksystemet, för de banker som har turen att ha lyckats införliva sig själva i systemet medan tid fanns (eller som idag lyckas betala inträdesavgifterna) är det naturligtvis trevligt med en centralbank som hjälper dem ägna sig åt inflation i gemensam takt och därmed säkra jämn och förutsägbar vinst år efter år, utan att behöva konkurrera i någon egentlig bemärkelse.

Man är ond idag om man skulle förespråka att det vore bra om banker kunde falla. Man måste ju tänka på alla de som sparat sina pengar hos banken och därmed hamnar i tråkigheter. Det är i sanning hemskt att se ens livs besparingar försvinna, någonting som jag känner djup sympati för. Men det vi gör idag är att döda allas besparingar i en jämn, centraliserad takt som enbart är möjlig på grund av en tilltalande godhetsretorik. Precis som minimilönen slår dessutom centralbankens aktiviteter allra hårdast mot de som har det sämst. Samtidigt gör centraliseringen av banknäringen att att inga banker har incitament att vara bättre än någon annan, det enda som skiljer banker åt idag är möjligtvis några punkter på bostadslånet och bekvämligheten på deras nättjänster.

Det verkar som att när tvång och godhet gör gemensam sak så åstadkoms motsatsen till det uttalade syftet. Avsaknad av tvång i banksektorn skulle leda till starkare konkurrens, stabilare banker, lägre marginaler, och kunnigare kunder. Dessa mekanismer skulle i frivillig samverkan åstadkomma en samhällsfunktion som bättre skulle tjäna folket. Det är klart bankerna aldrig vill se att det händer. Idag kan de driva sin verksamhet utför ruinens brant och ändå bli räddade på grund av sin “systemkritiska” funktion.

Nätneutralitet

Införandet av nätneutralitetslagstiftningen som nyligen klubbades igenom är ganska lik Federal Reserve-reformen i sin retorik. Det är alldeles uppenbart att lagstiftningen inte kommer föra med sig några fördelar överhuvudtaget för folk i gemen. Och att den skulle vara konkurrensfrämjande är fullkomligt nys. Den är sämre för samtliga förutom för leverantörer av undermåliga nättjänster.

Den enda anledningen till att Netflix kan betala för gräddfil hem till slutkonsument är att deras tjänst är fantastisk. De betalar för en snabb upplevelse, och denna kostnad påförs de som konsumerar Netflix. Därför är det upp till Netflix att upprätthålla en hög kvalitet och rätt prissättning så att folk fortsätter betala för de omkostnader som driften av tjänsten har, plus lite vinst. Annars tar andra över. Marknadskrafterna, som verkar utan statlig inblandning, säkerställer att folk får det de vill ha. Det är mycket möjligt att Netflix kan skaffa sig en monopol-liknande position, men det är inte automatiskt av ondo, de kan nämligen bara upprätthålla den genom att fortsätta vara fantastiskt bra.

Kontrastera denna “naturliga” monopolsituation, som endast kan hållas vid liv genom att jobba hårt och bra, med vad ett verkligt monopol är: nämligen ett statligt privilegie där det enda som krävs är att man trampar vatten och följer reglerna. Det senare är dåligt för kunderna, det föregående är bra.

Tack vare en  lagstiftning med ett frihetsklingande namn har miljontals människor världen över engagerat sig i nätneutralitetsfrågan på den amerikanska statens sida, mot de farliga kapitalisterna. Nu när faktumet är fullbordat kommer staten anställa ett gäng byråkrater att reglera Internets infrastruktur, dess marknadskrafter och priser. Resultatet kommer på sikt att bli högre priser, och sämre tjänster.

Jag ser fram emot den dag då tillräckligt många inser hur felriktat och kontraproduktivt det är med tvång i alla sammanhang. Men fram till den dagen förväntar jag mig att samma människor som idag med uppriktig klentrogenhet undrar hur i hela friden vägar någonsin skulle kunna finnas utan staten kommer undra samma sak om Internet om några år. Det är komiskt, och sorgligt, att den kraft som vi bär på som gör att vi vill andra människor väl så i grunden kan perverteras genom några retoriska knep.

Återigen kan vi se att när tvång och godhet slår ihop sina kloka huvuden får vi ett dåligt resultat där avsaknaden av tvång snarare leder till bättre och snabbare innehåll på internet.

(Det är inte så enkelt som att Netflix betalade för gräddfil, läs denna fantastiska och korta artikel om hur marknaden såg till att Netflix kunder fick betala för de infrastrukturförbättringar som krävdes för att tillgodose den stora efterfrågan på streamat material. Denna infrastruktursförbättring gjorde ALL trafik snabbare, inte bara Netflix.)

Avslutande kommentar

Texten är lång och tiden knapp. Min poäng är denna: för den som vill skrapa på ytan av det utilitaristiska politiska godhetslingot ger libertarianismen ett fantastiskt verktyg i icke-aggresionsprincipen. Trots att den enbart är ett etiskt axiom anser jag att empirin visar att avsaknad av tvång leder till ett bättre utfall jämfört med påtvingad godhet.

6 kommentarer till ”Dechiffrera godhet med icke-aggressionsprincipen

  • Påtvingad godhet kan få motsatt verkan. Ett exempel på detta är världens önskan att se fler demokratier. I vissa fall leder detta till att vi får religiösa fundamentalister vid styret. Nå, detta var ju vad folk röstade på!

    Ur västerländsk frihetlig synpunkt är det kontraproduktivt att gapa efter demokrati över hela världen. Det går inte att påtvinga ett annat land ett styrelsessätt som inte fått förankring internt och tid att växa.

    Vi ser hur illa det kan gå i fallet Saudi Arabien! Hade man från regeringens sida haft kännedom om förhållandena i Saudi Arabien, där kung Abdullah önskat modernisera landet och att kvinnor ska få köra bil, hade man aldrig kritiserat landet, speciellt inte som inbjuden gäst.

    Hade man känt till något om den arabiska kulturen hade det varit ett tillräckligt statement att en kvinnlig utrikesminister som hedersgäst talade på konferensen. (Även om USA sedan länge haft kvinnor på den posten – trots att det är en reaktionärt kapitalistiskt land!)

    Obetänksamma uttalanden har förstärkt den religösa sidans maktposition. Det var enkelt att förutse, men på UD har man tydligen inte en bredare kulturell bakgrundskunskap. Att höra Pierre Schouri tala om medeltida förhållanden bekräftar detta. Arabien upplevde en högkultur under den s k medeltiden. Medeltiden i Sverige var ingen kulturell tillbakagång. Allt blir fel då okunniga politiker klantar till det. Tack och lov för att statsministern är av annat slag!

    Handel och samarbete ger fred.

      • @ Jonas Ek

        Ditt påstående är värt att problematisera!

        Enligt St Augustinus frågade en sjörövare vad det var för skillnad mellan honom som hade ett fartyg och kejsaren som hade en flotta bortsett ifrån skillnaden på antalet fartyg.

        Vilka är kriminella? Vad som är kriminellt bestäms av den som stiftar lagarna.

        Om nu två aktörer som anses kriminella av lagstiftningen handlar med varandra har de kanske ett incitament för att inte starta ett gängkrig. Därtill har en vetenskaplig undersökning i kriminologi faktiskt påstått att den svarta sektorn har ekonomisk betydelse för hela samhällsekonomin. Här bortser man naturligtvis ifrån det att vissa har överträtt normer.

  • Det är lite roligt hur vi ser på demokrati. Idag i väst säger vi att araber inte kan hantera demokrati för de röstar fram fundamentalister. Hur hanterar vi då demokrati i västvärden? Jo, vi röstar fram socialister.

    • Ja, knappast är det långsiktigt ansvarstagande som vinner röster! Antingen vänsterpopulism med överbud på det ena med det andra eller högerpopulism. Det som vinner röster tycks vara hat.

      I Saudi Arabien håller de provinsstyrande emirerna eller prinsarna möten, majlis kallas dem, där folket i regionen kan framföra sina klagomål och sina synpunkter i övrigt. Vad jag sett i ett eveprogram fördes synpunkterna fram på ett mycket öppet sätt. Man undrade lite ”Hur vågar dom?” Men kritik accepterades.

      Hur är det i väst? Vi får välja mellan olika makthavare och däremellan får vi sövas ner med elektroniska apparater och en alltid Makten till tjänst stående vårdapparat med ett smörgåsbord av medikamenter!

      Det är inget man talar om när man kritiserar andra! Därtill får ju liberala demokratiska krafter inget stöd i konflikter. De som utbildat sig till tekniker och läkare och som kanske önskar fria val med mera hade kanske haft det bättre om militären suttit kvar. Paradoxalt kanske det är det mest liberala alternativet – om man nu inte accepterar att folk röstar på fundamentalistpartier. Lite hade man ju hoppats att vi fått mer av fredliga och försonliga val, inte sådana som inriktar sig på konflikt.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *