Delanda est in Susidium Foederatum Bank

keep-calm-and-end-the-fed-2Under det Romerska rikets tid brukade Cato den äldre avsluta vartenda tal med frasen ”Delanda est Carthago” (Karthago måste förstöras). Trots att Rom hade utkämpat två krig mot Karthago ansågs de fortfarande utgöra ett hot mot republiken. Cato såg Karthago som ett betydande hot, och han kom därmed fram till slutsatsen att Rom aldrig skulle vara säkert så länge som Karthago existerade. Den synen höll han så starkt att han avslutade alla sina tal med den frasen, även när talen handlade om helt andra ämnen.

Jag tror att vi österrikare bör anamma en liknande fras för att påminna det amerikanska folket om det hot som den amerikanska centralbanken utgör (eng. Federal Reserve Bank, eller FED) [1]. ”Delanda est in Susidium Foederatum Bank”… Federal Reserve Bank måste förgöras. Likt Karthago kan centralbanken inte kontrolleras eller begränsas. Antingen kommer den eller samhället att överleva, inte båda. För samhällets bästa måste centralbanken alltså förgöras.

Istället för att sätta stopp för fraktionella reserver grundades centralbanken

Den amerikanska centralbanken grundades med argumentet att den skulle förhindra bankrusningar genom att tillhandahålla likviditet till de banker som inte var förmögna att lösa in certifikat eller depositionskonton mot kontanter eller guld. Fokus riktades aldrig allvarligt på den verkliga orsaken till varför banker överhuvudtaget var illikvida: fraktioneklla reserver. Man antog att banker hade den legala befogenheten att investera sina kunders insättningar, och att bankrusningar skedde när detta gjordes i överdrift. Men som Murray N. Rothbard förklarar i boken ”Vad har staten gjort med våra pengar?” medför utlåning av insättningar att banken i fråga omedelbart blir insolvent eftersom den inte kan tillmötesgå sina betalningsskyldigheter. Genom att låna ut insättningar skapar banker betalmedel ur tomma intet, samtidigt som dess kassareserv blir lägre än hundra procent. Om banker gör detta väldigt varsamt finns det chans att offentligenheten inte synar bluffen. Men när ryktet sprider sig om bankens insolventa position startar en bankrusning. I de fallen skulle även en bank som ”varsamt” ägnat sig åt utlåning av insättningar kunna få problem att tillmötesgå sina skyldigheter, och därmed behöva stänga.

(Not: Centralbanker har skapats för att legalisera förfalskning, även kallat fraktionella reserver).

I rollen som räddaren i nöden skulle centralbanken låna ut reserver mot straffränta till de banker som hade problem och därmed förhindra bankrusningar. Observera att det inte finns något som en centralbank tillhandahåller som en privatbank inte skulle kunna göra. Faktum är att bankpaniken år 1907 dämpades genom privata interventioner ledda av J.P Morgan. Så småningom insåg Morgan att sådana privata räddningsaktioner var mycket riskabla samt att det uppstod situationer där bankirer investerade i mer högavkastande lån med stora risker eftersom de litade på att bli räddade av Morgan. Det uppstod alltså en moralisk risk (eng. moral hazard). Istället för ta tag i den verkliga orsaken till bankpaniker, och försöka arbeta för att förbjuda fraktionella reserver, ville dock Morgan, Rockefeller etc. inte gå miste om de mycket lukrativa fördelarna med att kunna låna ut insättningar. De lobbade istället till sig en räddare i nöden, den amerikanska centralbanken.

Centralbankens interventioner skapar depressioner och förhindrar återhämtning

Med tiden kom denna institution att utöka sin roll och användas för att bota ekonomiska kriser som den själv skapat. Centralbanken har skapat och förvärrat ekonomiska kriser genom att tillåta, förenkla och expandera möjligheten att låna ut insättningar. På 1920-talet började den amerikanska centralbanken expandera penningmängden för att förhindra priser från att falla, vilket motiverades av dess nya uppgift att upprätthålla prisstabilitet. Men penningtryckandet orsakade samtidigt felinvesteringar, som sedan ledde till en depression i slutet av årtiondet. Istället för att inte göra någonting och låta felinvesteringarna likvideras så att produktionsstrukturen kunde återställas, på samma sätt som gjordes i början av decenniet under depressionen som ingen vill minnas, pumpade den amerikanska centralbanken in reserver i banksystemet, samtidigt som president Hoover ingrep med diverse regleringar för att undvika prisdeflation och bevara konsumtionstakten. Allt detta är väldokumenterat i Murray N. Rothbards bok ”America´s Great Depression”. Trots en aktiv centralbank kunde inte de stora bankkonkurserna under 30-talet undvikas, bland annat på grund av restriktiva lagar inom bankbranschen. Den huvudsakliga orsaken till konkurserna var dock, återigen, det faktum att bankerna sysslade med fraktionella reserver, vilket gjorde dem oförmögna att uppfylla sina betalningsskyldigheter. Under det ”glada 20-talet” hade deras verksamhet expanderat penningmängden till en nivå där bankerna omöjligt skulle kunna klara av bankrusningar.

Återigen vägrade politiker att gräva djupare i den verkliga orsaken till problemet. I stället för att separera deposition- och lånebanker (depositionsbanken skulle krävas ha en kassareserv motsvarande hundra procent av depositionerna, och lånebanken en strikt förvaltning av tillgångar och skulder för att matcha löptiden mellan ut- och inlåning) skulle staten ge bankerna betalningsuppskov samt garantera dess kunders depositioner genom ”insättningsgarantier”. Dock var insättningsgarantin ingenting annat än ett löfte om att FED skulle trycka tillräckligt med pengar för att kunderna skulle kunna få ut sina depositioner och därmed försäkra möjligheten för bankerna att ägna sig åt fraktionella reserver, vilket i sig var orsaken till bankinstabiliteten som den amerikanska centralbanken påstods skulle lösa (det var ursäkten som gavs till offentligheten). Ytterliga en lösning på ett problem orsakat av den amerikanska centralbanken själv, och något som resulterade i ännu mer statlig makt över banksystemet.

Den monetära anden var ute ur flaskan

När politiker sedan insåg att den amerikanska centralbanken kunde trycka pengar på begäran var ”anden ute ur flaskan”. Penningmängden expanderade blygsamt i några decennier framförallt på grund av mer försiktiga människo som FED-ordföranden William McChesney Martin (1951 – 1970) och den mer fiskalt konservativa presidenten Dwight Eisenhower (1953 – 1961). Hur som helst var det oundvikligt att mindre försiktiga människor, som president Lyndon Johnson och samtliga kommande FED-direktörer (med undantag för Paul Volcker), skulle komma till makten genom att utlova förmåner finansierade av en till synes obegränsad mängd pengar.

Detta var den stora uppenbarelsen!

Att trycka pengar i obegränsad kvantitet skulle reda bot på alla problem, eller det var i alla fall vad man sa, och skamligt nog skulle den ekonomiska yrkeskåren tillhandahålla ”akademiska” förklaringar för att uppråtthålla dessa falska teser. Nu förstod alla att FED kunde monetisera (köpa lån av staten själv) vilka statliga utgifter som helst. Ekonomerna gick inte med på att överväga de oundvikliga konsekvenserna av denna oansvariga penningpolitik. De valde istället lämplig historisk prisdata för att påvisa att de inte var inflationistiska samt att det skulle stävja arbetslösheten. Dessa prostituerade husekonomer har sina ögon fast klistrade på backspegeln av falsk statlig statistik, samtidigt som staten fast styrs mot en ekonomisk depressionsklippa, eller möjligtvis hyperinflation.

Penningproduktion och banker bör lyda under normala affärslagar

Det har ingen betydelse vem som styr FED, eller vilka regler den amerikanska kongressen insisterar på. När skapandet av fiatpengar eller kreditexpansion via fraktionella reserver anses rimligt och rättfärdigat juridiskt kan ingenting stoppa det. Det politiska trycket att vilja finansiera statliga program kommer att bli oemotståndligt. Alla vet om att FED ter sig ha förmågan att lösa problemen genom att monetarisera statens skulder. Om den skulle vägra att göra det skulle vi få se upplopp på gatorna, likt dem som sker på gatorna i Europa mot ECB (den europeiska centralbanken).

Den enda lösningen är att förgöra monstret som gör allt detta möjligt d.v.s. centralbanken.

Utan förmågan att kunna sälja sin egen skuld till centralbanken skulle staten inte kunna leva över sina tillgångar. Det skulle bli väldigt tydligt att statliga utgifter sker på bekostnad av den privata ekonomin. När det blir påtagligt att staten endast kan spendera vad den beskattar eller lånar, vilket minskar kapitaltillgängligheten för privata aktörer, kommer offentligheten inte längre att luras av den statliga propagandan att konsumtion gynnar ekonomin.

Penningproduktionen måste flyttas tillbaka till privata händer där de lyder under normala lagar. Banker måste också lyda under normala marknadslagar, vilket skulle tvinga dem att förvara insättningarna och alltid ha en kassareserv som motsvarar hundra procent av dem. Lånebanker skulle förhålla sig till normala och välförstådda principer inom tillgång- och skuldförvaltning, där lån finansieras av verkligt sparande och löptiderna på in- och utlåning koordineras för att banken ska kunna uppfylla sina betalningsåtaganden.

Vägen mot vår nations förgörelse, genom eviga krig och statlig välfärd, skulle upphöra om centralbanken förgjordes.

Delanda est in Susidium Foederatum Bank!


[1] Reds. anm. Artikeln fokuserar på det amerikanska folket och den amerikanska centralbanken, men hans argument är giltigt för alla centralbanker. Se även Klaus Bernpaintners ”End the Riksbank


Artikeln har översatts av Danilo Eriksson Cordeschi.

4 kommentarer till ”Delanda est in Susidium Foederatum Bank

  • Vad är det största brottet? Att råna en bank eller att grunda en bank?

    En annan iakttagelse. Det är lite lustigt att välstånd har uppstått när priserna sjunker. Det verkar som om riksbanker inte gillar att välstånd ökar.

    • @ Göran

      Du har en poäng där! Om folk istället handlar mer så får säljare och producenter likväl pengar. Man säger ju också att handeln bara ökar och ökar.

      Kanske någon form av omstrukturering måste ske utan att Riksbanken kan förhindra den genom att tumma på principen att pengar i bank ska ge ränta, alltså plus, inte minus.

      Handelns egen kreditgivning är naturligtvis vår räddning.

  • Vi behöver ingen fiatvaluta, ränta eller en bank som agerar utanför dess befogenheter, så enkel är lösningen, i teorin.

  • Fast det får nog mer genomslag på det lokala språket.

    Och för övrigt anser jag att riksbanken bör avvecklas.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *