Vikten av att känna skuld

shutterstock_137469248

Skuldkänslor är tveklöst nyttiga när man verkligen är skyldig, men det finns även en sorts skuldkänslor som är överdrivna, oärliga, storslagna och exhibitionistiska. De är dessutom även abstrakta och kollektiva snarare än individuella; det är den sortens skuldkänslor som den intellektuella klassen specialiserar sig på, som de uttrycker i andras namn, och som inte kräver någon sorts smärtsam eller svår personlig reform eller förändring.

Närhelst något hemskt händer, eller snarare har utförts, i världen är ”vi” på något sätt skyldiga till det, inte de blott skenbara förövarna. Roten till det onda är alltid i oss, och oss:et i fråga är våra biologiska, kulturella eller politiska förfäder, men aldrig i mig. Vi är skyldiga, men jag är det inte. Vi har gjort något som har gjort att de  beter sig dåligt, och om det inte vore för oss skulle världen vara en fredlig och lycklig plats. Att vara ytterst ansvarig för all världens ondska är smickrande och spelar på den uppblåsta bild av sig själva som de flesta har, och vars försvar upptar en stor del av deras intellektuella aktivitet.

Den sortens skuld jag har beskrivit är skapad för att göra det uppenbart att de som uttrycker den har en överlägsen moralisk sensibilitet. ”Jag är inte som massan”, säger denna person, ”som enbart ser hur saker och ting ter sig. Nej, jag fäller inga hastiga fördömande omdömen och lider inte heller av några vulgära fördomar. Mitt överlägsna intellekt hjälper mig att se genom sakernas moraliska realitet”. I själva processen ger han uttryck för sin överlägsenhet så att andra som är har ett lika välutvecklat sinne kan se och nicka instämmande; de tillhör moralfilosofins Brahmin-kast som han så gärna vill tillhöra.

Nåväl, dessa tankar for genom mitt huvudet när jag snubblade över en artikel i The Guardian strax efter att Jihadi Johns identitet avslöjats. Det visade sig att han var en man från södra London med en smak för att hugga huvudet av folk i öknen. Jag lade märke till artikeln på grund av dess rubrik:

För att bekämpa extremismen måste vi först förstå rasismen

En plötslig attack av ilska for genom min kropp, vilket alltid är en härlig och tillfredsställande känsla. Artikeln hade skrivits av en ångerfull fanatiker, Maajid Nawaz, och ingressen löd:

Precis som ”Jihadi John” radikaliserades jag i min ungdom. Med andra ord vet jag hur oförätter kan utnyttjas om de ignoreras.

Till min stora besvikelse visade det sig att artikeln, även om den varken var välskriven eller välkonstruerad, var långt mer resonlig än rubriken och ingressen gav sken av. Faktum var att både rubriken och ingressen missade artikelns poäng. Författaren säger nämligen, om än på ett väldigt invecklat sätt som får mig att misstänka att han spenderat alltför mycket tid på brittiska universitet, att islamismens problem är islamismen. Dess idéer är ondskefulla och värdelösa, och måste avslöjas som sådana. Författaren undviker att besvara frågan om hur mycket av dessa idéer som har att göra med religionen i sig. Han säger,

Det är oärligt för många muslimer och andra att enbart kritisera utrikespolitiska oförätter utan att samtidigt avslöja den islamistiska ideologin i sina fredliga och våldsamma manifestationer.

Givetvis menar författaren ”kritisera utrikespolitik” snarare än ”kritisera utrikespolitiska oförätter”, men man måste ha överseende med sådant språkbruk hos folk som inte enbart gick i brittiska skolor, utan även fick en magisterexamen i statsvetenskap från London School of Economics. Han fortsätter,

Om vi inte kritiserar detta blir vi inget annat än ett redskap i de ideologiska propagandisternas händer, som kommer att använda våra röster för att stärka offermentaliteten, precis på samma sätt som rasisterna gör då de talar om invandring.

Även om detta är dåligt skrivet kan det inte på något sätt tolkas som att ge stöd till ingressens påstående att ”oförätter kan utnyttjas om de ignoreras”, för författaren säger specifikt att det inte är existensen av oförätter som förklarar islamismen. Detta görs än mer tydligt när vi ser på vad vi faktiskt vet om Jihadi John. Han hade en universitetsexamen inom IT och det är lätt att föreställa sig att han skulle kunna ha haft en bra och blomstrande karriär, om nu inte detta hade varit för litet och föraktligt för ett sådant enormt uppblåst och narcissistisk ego.

Det är faktiskt mer sannolikt att det var själva avsaknaden av en storslagen oförätt som var den enda orsaken till hans missnöje. Storslagna oförätter, när de är verkliga, kan i alla fall på ett trovärdigt sätt förklara ens missnöje med livet. Det är därför författaren säger att ”oavsett hur många orsaker till missnöje som vi bemöter, och oavsett hur mycket energi vi lägger ner på att vara mer inkluderande … kommer de islamistiska ideologerna alltid att försöka manipulera alla former av klagomål i rekryteringssyfte”. Eftersom livet aldrig är tillfredsställande kommer det alltid finnas något att klaga på, vilket ideologerna kan använda sig av. Det är ideologin som måste konfronteras.

En intressant fråga uppstår dock: hur och varför rubriken och ingressen gick såpass mycket emot själva artikeln som publicerades. Författaren kan inte hållas ansvarig för detta. Han tillfrågades med största säkerhet inte alls. Det är inte ovanligt för artiklar att ha missledande rubriker, men jag antar och misstänker att den felaktiga riktning som rubriken och ingressen lutade åt inte var helt och hållet slumpmässig, om än inte nödvändigtvis medveten.

För mig verkar det sannolikt att den som skapade rubriken och ingressen tog för givet att en muslim som skriver om dessa frågor måste, nästan ex officio, mena att islamismens grogrund (och intellektuella älskar grogrunder!) är någon arvssynd som praktiseras i eller av västvärlden. Detta eftersom endast västvärlden är kapabla till synd, då resten av världen inte är helt och hållet mänsklig och således inte kapabel att begå synder, på samma sätt djur inte kan begå synder. Det faktum att författaren specifik inte sa detta gick honom förbi, eftersom alla muslimer i hans sinne måste vara ensidigt fixerade på påstådda oförätter, till den grad att man kan bortse från alla andra överväganden.

Vidare sammanföll denna märkliga blindhet, det vill säga att falskt tillskriva en individ vissa påstådda gruppegenskaper, med läsarnas fördomar. Sannolikt stärktes även dessa fördomar, då läsarna så törstar efter denna kollektiva men opersonliga skuld, som tjänat och som fortsätter att tjäna sitt syfte, vilket tar mig tillbaka till artikelns början.


Originalartikeln har översatts av Joakim Kämpe.

3 kommentarer till ”Vikten av att känna skuld

  • Jag är ganska säker på att ”standfirst” bör översättas med ”ingress” på svenska, Joakim.
    Det är också mer logiskt eftersom rubrik och ingress oftast inte formuleras av artikelförfattaren själv.

  • >Detta eftersom endast västvärlden är kapabla till synd, då resten av världen inte är helt och hållet mänsklig och således inte kapabel att begå synder, på samma sätt djur inte kan begå synder.

    Visst förnekar vänstern minoriteterna helt all form av ”agency” (någon som har ett bra svenskt ord för detta?) i sin självsvulstiga väldsbild av den vite mannens skuld för världens problem. Men att gnabba med vänstern om vem som är de ”verkliga rasisterna” är dödfött då rasism i meningen rashat är närmast icke-existerande idag.

    Anklagelser om rasism och bigotta obildade fördomar är bara vänsterns vapen för att slippa diskutera allvarliga frågor med folk som faktiskt är höger. Vi måste sluta bevärdiga såna anklagelser med något annat än det fnysande avfärdande de förtjänar.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *